söndag 17 december 2023

Att samtidigt vara minst och störst

Qumran

Att bli kallad för minst – och nu talar jag inte om ålder eller längd – tror jag är något som de flesta av oss inte riktigt gillar. 

Och för en del som vill bli och vara något med status, vara rik, känd osv. är det nog en ren förolämpning. Framgång på olika vis har alltid varit lockande för oss människor. Skämtsamt talas det om att vara en 15 minuters kändis. En önskad om att bli sedd utifrån ett helt annat perspektiv än att bli kallad för minst, som Jesus gör eller tjänare och förvaltare som Paulus skriver om.
   Att se och bli sedd och att höras och bli hörd på är bara ett knapptryck bort för oss. Ändå ser och vet vi inte allt, vi har inte den fulla kunskapen om varandra, om universum, och absolut inte om Gud. Dessutom har vi ibland rätt svårt för att verkligen lyssna på varandra, speciellt när någon tycker och tänker på ett annat vis än vad vi själva gör. Eller om någon varit med om något extraordinärt, stort och omvälvande i livet. Efter att Jesus uppstått – en oförklarlig händelse i sig - händer något stort för lärjungarna, Jesus visar sig för dem men Thomas är inte där. När han får höra sina vänner berätta tvivlar på att det är sant. Inte förrän han själv får se och möta Jesus tror han. Jesus säger då; Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. Joh 20:29 Saliga, det vill säga lyckliga är vi som är här idag, vi har inte sett med våra egna ögon och ändå tror vi. 
   För det är inte lätt det här med tro. Profeten Johannes som vi brukar kalla för den siste profeten var också släkting till Jesus och hade säkert mött honom många gånger och döpt honom.  Till och med han behöver ställa en kontrollfråga. Är du den som ska komma? Johannes vill verkligen veta att han har rätt, att Jesus är Messias, räddaren, frälsaren, som han profeterat, talat om och banat väg för. Jesus svarar Johannes lärjungar att de ska berätta för honom vad de hör och ser för Jesus vet att Johannes förstår och kan tolka det som sker. Jesus lyfter fram Johannes som profet och budbärare och berömmer honom för hans tro och förtröstan men lägger till att den minste i himmelriket är större än han.

Jesus är paradoxernas mästare och vänder ofta på perspektiven.

Han gör det för att få oss att tänka till och bli medvetna så gör han när han möter Johannes lärjungar och så gör Jesus när han tänker framåt i tiden, till oss här idag. Nu lyssnar vi till orden och det är hoppfullt och tryggt när Jesus räknar oss större än Johannes, inte för att vi ska tro att vi är bättre utan för att vi inte sett med egna ögon.  Precis som alla personer som levde och mötte Jesus behöver vi som lever nu bli påminda om olika perspektiv när vi försöker förstå vår tro. Vi gör det därför att Gud och Jesus på något vis berört oss och rört vid oss. Det sker på en mängd olika vis, vi har alla våra egna berättelser om hur Gud berört oss och hur vi kommit till tro.
   Vi kanske också har berättelser om hur Gud stört oss när vi söker och famlar, tvekar och tvivlar men ändå inte kan släppa tanken på att Gud finns där någonstans. För alla som ännu inte tror, kanske Jesus trots allt är Gud i mänsklig kropp för att vi lite lättare ska kunna ana och förstå mysteriet av Guds närvaro i våra liv.
   Just därför att Gudsberöringen sker på olika sätt kan vi inte döma och bedöma varandra för den tro vi har. När Paulus skriver till församlingen i Korint tar han upp frågan om att döma och bli bedömd. Och han kallar oss att vara Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Vi är alla, kallade i vår ofullkomlighet att vara förvaltare av Guds hemligheter och en del av dem är inte så hemliga. Som att fira gudstjänst tillsammans, att träffas i och utanför kyrkan och tala om allt som finns i våra vardagliga liv och hur Gud får plats eller inte plats i våra liv. Allt det som livet är fyllt av ryms på sätt och vis inom Guds hemligheter. Gud vet ju genom Jesus vad det innebär att vara människa. Under sin korta tid på vår jord delade han liv med andra. Visserligen på ett annat vis än vad vi gör eftersom han är Messias, men han grät, han var hungrig, han var arg, han var glad, allt det mänskliga delade han, slutligen även det grymmaste av lidande och döden.
   Vi har inte Jesus hos oss fysiskt, det är därför Jesus kallar oss saliga, lyckliga över att vi ändå kan tro på att Gud är närvarande i sin skapelse, hos oss och hjälper oss. Gud behöver även din och min hjälp att vara tjänare och förvaltare. Vara de som tror på medmänsklighet och godhet och tro på att det kommer att ordna sig för oss och världen, det kan upplevas svårt att tro nu i skuggorna av krigen, gängvåldet, cyberattacker för att bara nämna några av alla orosmoln.

Till vår hjälp kan vi lära något av profeterna.

Ordet profet betyder talare, förkunnare, en profet var kallad av Gud för ett syfte att varna, förmana men också ge hopp, vägledning och uppmuntran. Profeterna var vanliga personer och ibland ganska motsträviga när Gud gav dem en röst för sitt syfte att påminna mänskligheten om det ansvar Gud gett oss och hur i grunden fantastisk skapelsen och vi människor egentligen är när vi inte krånglar till saker och förstör för oss själva och varandra.
   Profeternas ord var förstås till sin samtid och Johannes var kärv och sträng men han gav hopp genom att tala om den kommande Messias, frälsaren, räddaren. Vi kan inte bli profeter men vi kan inspireras av profeternas mod och vilja till förändring. Bättring säger vi ibland i kyrkan när vi ofta menar förändring. Det handlar inte om prestation utan om att vi alla oavsett hur våra liv ser ut djupast sett delar liv och ansvar med varandra. 
   Genom berättelserna kan vi bana väg för att Jesus ska födas i så många hjärtan som möjligt. Och vi som redan känner oss ganska trygga i vår tro kanske behöver städla lite i hjärtekrubban så vi inte stelnar i vår tro och tillit. För i en framtid vi inte vet något om kommer en tid när Gud blir allt, överallt 1 Kor. 15:28, det vill säga alla människors slutgiltiga räddning och frälsning från det onda. I väntan på det får vi hålla Paulus ord i minnet när vi ser och lyssnar på varandra. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. Och då får var och en sitt beröm från Gud.
Amen



Avskedspredikan på 3:e i advent i Hässelby Villastads kyrka, 1 årgångens läsningar


 

måndag 11 december 2023

Tvångshjärtan och hopp

 


Nu har snön legat ett tag men varje år när första snön kommer får jag ett tvång, jag måste rita hjärtan på den orörda snön, typ på en bänk, en mur, en papperskorg eller nått. Ibland slinker det med ett kors och ett ankare också. Paulus ord om tro, hopp och kärlek och störst av dem är kärleken, uttryckt i konstnärlig handling, eller nått! Häromdagen när jag tog en snöfin promenad funderade jag över hur många som förstår att ankaret är en symbol för hoppet. Hjärta, solklart, kors, ja men det är väl något kristet… men ankaret? Så kom jag på att jag faktiskt inte själv reflekterat över om det finns någon direkt biblisk anknytning till ankar som symbol för hopp.
   När jag skrev in ankare i mitt i bibelprogram kom Hebreerbrevet 6:19 upp där författare talar om att hoppet är själens ankare, tryggt och säkert. 
För författaren till Hebreerbrevet är hoppet tidlöst och förknippat med Guds trofasthet i sina löften om frälsning, att finnas nära oss genom att Jesus gått och går före oss i livet och livet efter livet här.


Hoppet själens ankare

Vackert och visst är det tryggt med ankaret där nere under det mörka djupet som vi inte ser när vi tittar ner från relingen. Fast det är ingen 100% garanti för att inte driva iväg och på öppet hav i storm och orkan, vad förslår ett ankare då, inget alls. Ett drivankare kanske hjälper till för att stabilisera och minska drift men du är så klart helt utlämnad. Så jag funderade vidare över om det är en meningslös bild för hopp. För våra liv bjuder inga garantier på stillhet eller bara lagom vind. Det blir storm emellanåt och ibland slutar det i tragedi, då hjälper inget ankare alls. Jag kom fram till att det trots allt är en ganska bra bild för trygghet och förankring. Både bokstavligt på sjön och i överförd mening till våra själars djup har hoppets ankare sin funktion för trygghet och säkerhet.
   

Förutom anknytningen till ankaret så började jag fundera över hopp för det är lätt att drabbas av hopplöshet just nu. Många ger uttryck för det på olika vis även i media. Tala inte om hopp det är cyniskt, läste jag någonstans apropå kriget mellan Israel-Gaza. Som en motsats till hopplösheten läste jag om en amerikansk författare Rebecca Solnit som är aktiv när det handlar om klimatkrisen, hon talar om hoppets betydelse för samhällsförändring, ”hopp är yxan som krossar dörren som leder ut från ett brinnande hus.” Hon menar att hopp – liksom kärlek - är en aktiv handling och vilja till förändring i ett sammanhang där det inte går att förutsäga vad som ska hända.
   När jag läste det tänkte jag på att författaren till Hebreerbrevet är inne på samma linje men utrycker det förstås annorlunda. Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, Heb 10:23-24

Hopp är helt enkelt uppmuntran i den skugga av mörker som ligger över hela världen på olika vis just nu. Paulus fångade utopin bra, tro, hopp och kärlek och störst av dem är kärleken. Orubbligt får vi fortsätta hoppas på det som synes hopplöst genom stora och små handlingar. Så jag fortsätter med mina hjärtan i snön och ett och annat kors och ankare.