Evangelisten Markus berättar
En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu och stig ner från korset." Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom." Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.
Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eloi, Eloi, lema sabachtani?" (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: "Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom." Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: "Den mannen måste ha varit Guds son." Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem. Mk 15:21-41
Så lyder det heliga evangeliet – Lovad vare du Kristus
Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?
Jesu ord ekar till oss från ikonen Kyrie Kyrielitania – Herre, Herre förbarma dig.Ikonen är en, av tre, i ikonografen Christina Lundströms Skapelsens triptyk som skildrar treenigheten och tron med hjälp av Frälsarkransens väg - pärlornas väg.
Den korsfäste Jesus är centrum, fångar vår blick. Ikonen visar oss hur smärtan och döden finns i vår skapelse. Smärta och död delar Gud med oss genom Jesus Kristus därför finns Jesus avbildad i Gudspärlan. Det lidande och den smärta Jesus bar, det förakt och den plåga han bar, den synd han sargades för och den död han dog för oss är innesluten i Guds eget medlidande vara. I det mörka är Gud med, ofta i tystnaden, om det vittnar den lilla tystnadspärlan vid Jesu fötter. Evangelisten Markus berättar att vid sjätte timmen faller ett mörker över hela jorden och vid nionde timmen ropar Jesus ut sin ångest i mörkret och det är tyst förutom det höga ropet när han andas ut livet.
Vår mänskliga tillvaro – representerad av den lilla jag-pärlan – svävar tyngdlöst mellan Gudspärlan och Nattens pärla. Nattens pärla som trasar sönder och tar sin näring ur kaos. I mörkret, rämnar vår verklighet, såsom förhänget i templet brast. Vi lever våra liv i dödens närhet men också i Guds närhet. Mitt i mellan.
I det som är livets kaos, skildrat av det stormande havet
finns både tystnaden och frälsningen, räddningen. Vi är ensamma och ändå inte, precis som Jesus blir buren i Guds vara, är vi burna och inneslutna i Guds vara. Nere till vänster ser vi hur Ökenpärlan vilar i handen som sticker upp ur havet. En annan gestaltning av att vara buren. Även vår övergivenhet och kamp vilar i Guds hand. I mitten bär Noa arken i sin famn, en påminnelse om att vi i kaos kan vi finna räddning. Jesus räcker livbojen, frälsarkransen till den kämpande människan som är omsluten av livets kaosvågor.
Trots att vi kanske inte upplever och förnimmer det så är vi är inte ensamma i pandemimörkret och allt annat som upplevs som öken, tomhet eller stormande hav. Det är inte alltid enkelt att vila tillitsfullt i tro på Guds närvaro, och trons livboj, att Gud är med oss. Men det är vad alla dessa berättelser i vår Bibel och
tradition som kyrkan - det lilla seglande skeppet till höger i ikonen – vill berätta om. Den heliga Birgitta och hennes systrar får vara representanter för tron och hoppet som seglar in mot framtiden. Vattnet och vinden kommer bära även oss mot lugnare vatten, men där är vi inte än.
Tystnadspärlan under nattenspärla får hjälpa oss att bli stilla och begrunda paradoxen av ljus och mörker, tvivel och insikt, död och liv, glädje och sorg, misströstan och tillit. För just idag på Långfredagen, mitt i Guds heliga och lysande närvaro ekar smärtan och tomheten fortfarande genom Jesu ord och hans sista andetag, Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?
