Ansvar och godhetens kvitter

Vi kan ju undra varför Gud bemödat sig med att inkarnera sig själv, bli människa i Jesus Kristus?

Hur kommer det sig? Evangelisten Johannes ger ett svar i det som brukar kallas Lilla Bibeln. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Joh 3:16 Kort och gott kärleken till sin egen skapelse och viljan att få oss människor att inse vår plats i skapelsen i relation till både Gud och till varandra.
   Vad är det då som är så viktigt med att vi ska tro på Gud, på inkarnationen? Ja, en del av svaret är att vi inte ska gå under utan ha evigt liv och Jesus är den som möjliggör detta dessutom skall han komma tillbaka. De sista söndagarna på kyrkoåret handlar om allt detta. Allvaret går hand i hand med förväntan. Det allvaret och den förväntan möter vi i dagens kraftfulla och täta berättelser. Det finns ett underliggande gemensamt ärende och det är människans ansvar.
   Ansvar är verkligen ett litet ord som rymmer flera olika dimensioner. Inte minst är det ett ord vi gärna skjuter över till andra. Andra ska ta ansvar, ja, så klart de ska göra det. Rubrikerna är svarta när ansvar utkrävs av diverse personer med anledning av alla skjutningar, tiggare utanför ICA, migration och integration, NKS skandal, dålig kronkurs, Brexitoro för att radda upp några exempel. Går vi till våra privata liv finns prövningarna och sorgerna där också och även där har vi ibland svårt att se vår del av det som vi är ansvariga för. Oavsett stort eller smått så förväntar sig Gud ansvar av oss.

Det vi sällan tänker på är att ansvar har sin grund i kärleken.

Gud har gett oss ett förvaltarskap, att på olika vis ansvara vår tillvaro, vår skapelse, våra relationer.
Det är vad både Jesaja, Paulus och Jesus vill påminna oss om i dagens berättelser. Och återigen handlar det om att tankejonglera som jag predikade om för några månader sedan. Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, att se flera perspektiv. En föreläsare sa så klokt en gång i ett utbildnings-sammanhang jag var på. Det gäller att inte har jordaxeln i genom sin fontanell. Det vill säga vi behöver gå utanför oss själva, för att se andra och för att se på oss själva utifrån. Det kan vara svårt och utmanade. När vi läser och lyssnar till berättelserna i Bibeln är det just det som berättelserna bland annat vill göra, hjälpa oss se på andra och på oss själva utifrån olika perspektiv och inte minst utifrån Guds perspektiv.
   Jesaja förmedlar att Gud vill att vi lyssnar, för den lag och den rätt som Gud gett oss behöver vi för att leva här och nu och in i framtiden. Allt skapat är förgängligt, vi kommer att dö, men Guds närvaro och hjälp i våra liv varar för evigt. Vi upplever det långt ifrån alltid att det är så, men det är löftet
som profeterna ger och som Gud själv ger genom Jesus – Med er alla dagar till tiden slut.

Det här med att lyssna, handen på hjärtat, hur enkelt är det?

Vi har nog olika talang för det. Oavsett var vi befinner oss på en skala från lätt till svårt, så behöver vi alla öva upp den förmågan. Det vittnar inte minst sociala medier om men även gammelmedia.
Förmågan att lyssna är också den förmåga som Paulus åberopar när han uppmanar församlingen i Korint att undersöka sin egen tro, lyssna inåt. Församlingen har haft en turbulent tid av olika intriger, dilemman kring hur tron ska tolkas. Paulus uppmanar församlingen att vila i förtröstan, lita på att Gud finns där nära dem som en påminnelse om det han tidigare sagt dem: Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? 1 Kor 3:16 
   Paulus betonar att allt han gör, gör han för evangeliets skull, som för honom är likhetstecken med sanningen. Evangeliet finns där för att bygga upp, ge växt och mognad, det är vad ordet felfri syftar till. Den nyansen är försvunnit i 1981 års översättning, 1917 stod det fullkomnas. Fullkomnad är inget man blir på studs, det är något som växer fram, mognar fram, utvecklas. Och fullkomnade blir ingen av oss i det här livet. Vi är helt enkelt bara på väg dit. På väg att fördjupa tron i våra liv. På vägen går tro och handling hand i hand och det är väsentligt att vi gör vårt bästa för att leva ett så gott liv som vi bara kan, i relation till Gud, till varandra, till oss själva, till Skapelsen i stort.

Till vår hjälp har vi hela tiden vägledning genom Jesus.

Det är därför han uppmanar oss att vara beredda, att vara vakna, att vara närvarande i våra liv. Att fästa upp våra kläder blir helt enkelt en bild för att vara beredda på det oväntade mötet med Gud. Vi behöver flytta fokus från tanken på domen som något hotfullt som väntar oss i en framtid vi inte vet något om helt enkelt för att vi inte har en aning om när Människosonen, Jesus kommer åter. Till att fokusera på vårt vara nu, Jesus uppmanar oss kort och gott att vara närvarande i nuet. Det är här och nu vi lever och det är här ansvaret kommer in, återigen i relation till oss själva, till Gud och till medmänniskan. Vi har fått riktlinjerna som enkelt sammanfattas i Gyllene regeln och Dubbla kärleksbudet. Så uttjatat kan tyckas men ändå så väsentliga. Förra söndagen läste jag ett konkret exempel på detta ur en intervju i SvD.

Vi kan ju tycka att man inte behöver gå med i nån fredsrörelse, det blir ju ändå aldrig fred här på jorden, men jag vill gå den vägen i alla fall. Även om det goda aldrig segrar, så segrar ju inte heller det onda. Rätt vad det är så är godheten framme och kvittrar igen. SvD 2019-11-10
De kloka orden är Alfons mamma, författaren Gunilla Bergström.
   Under hela sitt jordiska liv visade Jesus på hur viktigt det mellanmänskliga är. Att det vi gör och uttrycker har betydelse för hela livet in i evigheten. Det är därför det är allvar, vi vet på ett ungefär vad som sker imorgon och samtidigt har vi faktiskt ingen aning om morgondagen. Jesus talar om det oväntade på ett drastiskt vis genom att likna sin återkomst vid en tjuv som vi  inte vet när han kommer. Men till dess kan vi ta vårt ansvar på olika vis så att godheten hittar vägar att kvittra.

Predikan i Djurgårdskyrkan på Söndagen före Domssöndagen. Andra årgångens läsningar.

Jesaja 51:4-6

Andra Korinthierbrevet 13:5-9

Lukasevangeliet

Alla själars dag

Alla själars dag idag och Alla Helgons dag igår är två dagar som flyter in i varandra då vi den här helgen går till våra kyrkogårdar och till kyrkor för att tända ljus. 

Vi hedrar och minns alla de som lämnat oss genom döden. Ibland alldeles för tidigt, ibland efter ett långt liv, ibland oerhört smärtfyllt, ibland som en befrielse. Oavsett hur och när finns våra kära alltid med oss i våra minnen, i våra hjärtan. De har gått före oss in i en verklighet vi inte vet något om men som Gud har gett oss genom Jesus Kristus, ”jag skall låta dem uppstå på den sista dagen” säger Jesus.
   Ibland ställer vi oss kanske frågan, finns det verkligen ett liv efter livet här och var är det någonstans? Vår kristna tro ger svaret, ja, det finns ett liv efter livet här. Däremot har vi inte något entydigt svar på exakt var våra kära befinner sig. Inte heller om uppståndelsen sker direkt efter vår död eller om den kommer ske när Jesus kommer tillbaka. Det finns flera olika tolkningar utifrån skilda teologier utifrån berättelser i vår Bibeln. För egen del tror jag att vår död är passagen till livet efter livet. Och den dag då Jesus kommer tillbaka för att torka alla tårar sker en total nyskapelse. I väntan på allt detta får vi leva i tron på Guds löfte genom Jesus. Funderingar kring uppståndelsen, är en evig fråga hos oss, vad händer, när händer det, och hur sker det. Främst Jesus förstås, men också Paulus ger oss idag några nycklar. 

Kronos och kairos

I evangeliet framkommer att det är Guds vilja att alla ska uppstå på den sista dagen. Och det är Jesu ansvar att så att säga fixa detta. Jag tror att det är viktigt att betona att ansvaret inte ligger hos oss utan hos Jesus. Jag ska inte låta någon gå förlorad säger Jesus. Trots att han inte finns konkret, synligt närvarande hos oss nu, är han med oss i sin kyrka, i sin skapelse, i vår närhet och kallar oss ständigt till sig. Jesus verkar med nåd och i tiden. Nåden är att Gud, genom Jesus är barmhärtig och möter och kallar var och en av oss på djupet. Ser vår tro, våra tvivel och tveksamheter och våra förhoppningar. Endast Gud kan avgöra vår tro. Gud verkar i en tid som inte är den klocktid vi har på våra mobiler och på våra handleder. Kronos, den tid som följer sekunder, minuter, timmar och dagar och år. Allt det som upptar oss och som vi nogsamt räknar.
   Guds tid är kairos, ett evigt nu, ofattbart för oss, det är därför vi kan säga at Jesus är med oss här i Djurgårdskyrkan just nu. Det är därför Jesus är med alla som mött döden på havet och på land i krig och fred, som dött hemma i sin eget hem eller på sjukhus. Guds nu är verkligen både nu, dåtid 

och framtid. Guds nu är evig tid och helig tid. Det är därför vi inte vet vad den sista dagen är för dag. Gåtfullt som Paulus säger på ett annat ställe i brevet till Korinthierna. Det blir ju lite jobbigt för oss eftersom vi alltid vill ha svar på allt i våra liv. Att leva med ovisshet är inte människans starka sida. Ändå är det delvis det vi måste göra i väntan på att det gåtfulla skall klarna.

Jordiskt och himmelskt

I väntan på det har vi fått glimtar av Guds tid, kairos, i Bibelns berättelser och de får bära oss i livet.

Paulus, som är ömsom kärv och ömsom poetisk i sina brev formulerar ofta tron mycket kärnfullt, som idag. Han ger oss en bild av uppståndelsen som är tilltalande. Han knyter an till de båda skapelseberättelserna om hur människan skapades, hur människan är jordisk, en fysisk kropp som fick liv. Hur Gud skapade människan, adam, från jord, adama, och inblåste livsande genom hennes
näsborrar. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna. Och allt var gott.

   Det fysiska är viktigt och på riktigt. Under århundraden har ett förakt för det kroppsliga smugit sig in i kyrkan och teologin. Ja, i samhället i stort skulle jag nog vilja säga. Men våra kroppar är heliga, även när de är skröpliga, helt enkelt för att de bär Guds livsande i sig. Som Paulus också säger: Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. 1 Kor 6:19

Den livsanden har Jesus förnyat genom att vara den siste Adam, den som ger liv och liv i överflöd. Det är det som är det himmelska. Vi är inte bara jordiska. Vi kommer att bli himmelska. ”Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande… Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.” En dag när Guds tid är inne får vi alla svar hur allt gestaltar sig.
Till dess är det som Paulus också säger: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte 

mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."1 Kor 13:12-13

   Det är helt i sin ordning att vi inte vet, även om vi så gärna vill veta, så är det gåtfullt. Det lilla ordet DÅ visar att vi en gång kommer att få veta. Till dess har vi Guds löfte genom Jesus och till vår hjälp har vi tron, hoppet och framför allt kärleken. 

Predikan på Alla Själars dag i Djurgårdskyrkan i samband med  högtidlighållande av Krigsseglardagen.

1 Korinthierbrevet 15:35-49

Johannesevangeliet 6:37-40