Sekularisering i religionens tjänst

Religionen förhåller sig till sekulariseringen som tjuren till ett rött skynke.

Något som retar, något som behöver förstås, något att ta avstånd ifrån, något att kämpa emot som tjuren kämpar mot det röda tygstycket. Eller skulle det hellre kunna vara som ett slags utvidgad regressionen i jagets tjänst? Inom psykoterapi så utforskar en person sina tidiga relationer, sin livshistoria för att förstå sin nuvarande livssituation för att kunna lösa upp eventuella knutar och komma vidare i livet. Kan det vara så att vi för att förstå sekulariseringen, behöver komma underfund med och utforska vår historia och hur vår religion har förhållit sig till utveckling och moderniteten under århundraden. Att blicka tillbaka innebär ofta nostalgi men i jagets tjänst innebär det också utmaningar, kanske smärta och omvärdering. Är det för mycket begärt att vi också skulle kunna se på religionen på ett sådan vis?  Kan till och med själva sekulariseringen på så vis bli religionen till tjänst? Under 2014 och 2015 har bland annat tre böcker kommit som tar avstamp i vår kristna tros förhållande till sekulariseringen. Det här är ingen recension av böckerna utan några korta reflektioner om vad läsningen gav.

"Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen"

Är en bok skriven av religionshistorikern och professorn i religionsvetenskap vid Södertörns Högskola David Thurfjell. Det är den första av de tre böckerna jag läste och även den bok som jag tycker bäst om. Han presenterar i sin bok det han kallar för tre "...huvudspår i den svenska majoritetskulturens religiösa idéhistoria och jag har valt att benämna dem som kristendom, sekulär religionskritik respektive esoterism." s 11 På ett tydligt vis får läsaren en historisk tillbakablick som ger en klangbotten till att närma sig frågan om vi verkligen är så gudlösa som vi tror.
   Thurfjell ger sympatiskt nog inga enkla svar men benar i frågan dels genom de intervjuer han gjort med olika personer om deras tro samt genom att presentera den svenska kontexten historiskt och nu när det handlar om kristen tro och förhållandet till religiositet i bredare bemärkelse. Det förtjänstfulla är att författaren är så fullt medveten om sina egna svenskkyrkliga rötter. För givetvis är det så - även om många forskare tror annat - att ingen till 100 % kan svära sig fri från sin egen subjektiva erfarenhetsgrund när hen forskar och undersöker olika fenomen.
   Jag har också haft förmånen att lyssna till Thurfjell och där blev det så tydligt det som han även berör i boken att Svenska Kyrkan behöver vinna tillbaka tolkningsföreträdet genom att vinna tillbaka orden/Ordet. Till exempel så har ordet kristen på 30-40-talet gått förlorat till frikyrkorörelsen. Nu är trons essens mer än ord men ord är bärare av både då och nu, tanke och handling. Om vi inom kyrkan inte värnar kärnorden, som att enkelt konstatera "jag är kristen" så är det inte konstigt om trovärdigheten fallerar. Det religiösa språket är viktigt och vi behöver värna om, tala om, undervisa om, bevara och förnya men inte kasta bort "stororden".

"Jag tror inte på Gud"

Orden uttalades klart och tydligt under Spånga kyrkas 1100-tals valv för många år sedan i samband med ett dopsamtal jag hade i kyrkan.  Istället för att försöka försvara något bad jag pappan berätta hur han tänkte om detta. Han blev först märkbart störd över att han inte fick ha sin deklaration i fred. Men jag gav mig inte så lätt. Med respekt för hans ställningstagande kunde vi föra ett samtal och jag är viss om att en hel del av hans förutfattade meningar om att tro på Gud fick sig en utmaning till att revideras. Dopdagen kom och det var en påfallande stolt och glad pappa som bar fram sitt barn till dopet och som inte nått fram till "jag tror på Gud" men som definitivt var en fördjupning på spåret.

   Dessa möten gör mig så innerligt glad och ödmjuk. Samtal, samtal, våga fråga och våga stanna kvar i det som kan uppleva lite obekvämt. Ofta leder det till något gott. Det är rätt sällan jag har dopsamtalen i kyrkor, ofta blir det i hemmet eller pastorsexpeditionen, men kanske är det trots allt kyrkorummet som talar, tyst genom sin blotta existens. Vilket leder över till den andra boken jag läst om sekularisering.

"KATEDRALENS HEMLIGHET Sekularisering och religiös övertygelse"

Den är skriven av Bengt Kristensson Uggla, bland annat professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi samt knuten till Teologiska Högskolan i Stockholm. Han presenterar sin bok på följande vis:"Min framställning har formen av en triptyk, där varje del i sig också har en tredelad form." s 9 
   Den första delen av triptyken kallar han A Postsekulära oklarheter, med avstamp i konstens värld via språket resonerar författaren om hur vi kan samtala om religion när det finns en rädsla för att göra det. I den andra delen, B Krackelerande Berättelser, lyfter han in historien och relationen mellan vetenskap och religion och menar att det är lätt att gå vilse och förenkla relationen mellan vetenskap och religion, inte minst när vi ser tillbaka på 18-1900-talets snabba utveckling av samhället. Den tredje triptyk delen är C Teologiska Orienteringsförsök. Delen inleds med ett bra resonemang kring allmakten, går över i gudserfarenheten av både Guds närvaro och frånvaro för att avslutas med gränslandet tro och vetande och fler frågor än svar.
   Det är en bok värd att läsas men jag funderade över varför jag inte upplevde samma flyt i läsningen som i Thurfjells bok och jag fick förklaringen i "Efter orden", boken "har växt fram ur en lång serie av föreläsningar, seminarier och samtal." s 241 För att anknyta till titeln, boken är lite som den spretiga variationen av konst vi kan finna i en katedral som är levande och inte museal. En del att stanna vid och begrunda och somligt att bara gå förbi.

Ekumenikens dans

Lika bra att lägga korten på bordet på en gång, jag är inte bra på ekumenik och jag kan inte påstå att jag anstränger mig i någon hög utsträckning på att bli bättre. Kanske har det sina rötter under de år jag hade glädjen att arbeta just i Spånga kyrka, 1100-tal mitt i miljonprogramsbetongens mediala värstingområde Tensta. En idyll, en oas, där kan vi tala katedral om än så liten. Låt oss anknyta till dopet ovan.  En ny världsmedborgare är född, nydöpt i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Buren till dopet av en angelägen mamma och en något mer tveksam pappa. De har gett sitt barn en ovärderlig gåva, Kristustillhörighet. 

   När jag lämnar kyrkan möter jag den ortodoxa prästen, vars medhjälpare, troligen en diakon,kanske en anhörig som bär en badbalja (rosa för flickor och blå för pojkar). De brukade låna Spånga kyrkan innan de hade egen kyrka i området. Ännu en världsmedborgare ska döpas i treenighetens namn men nu in i den ortodoxa traditionen. Tror ni att min ortodoxa kollega hälsar när jag hälsar? Nej, för jag är kvinna och präst. Det hände alltför många gånger. Eftersom jag är den jag är, så lägger jag ner, bollen ligger inte hos mig.

Numera i tjänst i en välbärgad innerstadsförsamling är de ortodoxa inslagen inte riktigt lika tydliga. Men något har hänt på 20 år, människor möts över kyrkotillhörighetsgränserna i mycket högre utsträckning. Man önskar både och. Mitt hittills enda samarbete med en ortodox präst resulterade i en "ekumenisk dans" vid altaret, när jag stod där, stod inte han där och när han stod där, stod inte jag där. Han gästade den svenskkyrkliga förrättningen med ett ortodoxt inslag. Kyrkoordningsbitare behöver inte bli oroliga, handboken följdes till punkt och pricka och det ortodoxa inslaget var som ett solo, dock betydelsefullt för inblandade parter. Till detta är jag nödd och tvungen av min biskop var den ortodoxa kollegans hållning, för vid den första kontakten berättade han vänligt men bestämt att han kunde inte tjänstgöra med mig eftersom jag är kvinna. Sen fick han bakläxa av sin biskop. 

   Jag skulle kunna skriva och problematisera mer kring dessa cross-over-gudstjänster, något vi inte talar så mycket om utan bara gör. Och vi gör det förstås för att tillmötesgå människors verklighet. Men att våra ekumeniska präst- och pastorskollegor emellanåt har en minst sagt oprofessionell hållning till en prästvigd kvinna kan jag vittna om. Det är något som finns inom en del frikyrkliga traditioner även om många numera har pastorer som är kvinnor. Så denna min långa inledning till nästa bok är föranledd med tanke på det ekumeniska perspektivet, om än inte ortodoxt men väl frikyrkligt.

"Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering"

Så är jag framme vid den tredje boken om sekularisering av Magnus Malm. Han följer inte det "heliga tretalet" i sitt upplägg utan har sju teser om sekulariseringen som han vidareutvecklar. "1. Sekulariseringen är att börja leva som om Gud inte finns...2. Det är inte världen som sekulariserar kyrkan, det är kyrkan som sekulariserar världen...3. Sekulariseringen är inte ett modernt fenomen, okänt för Bibelns människor...4. Sekulariseringen sker i allmänhet gradvis och utan tydliga markeringar...5. Sekularisering är ett sluttande plan...6. Om en människa lämnar Gud har hon skäl att göra det, och kyrkan är skyldig henne respekt och lyssnande...7. Sekularisering är ett mysterium."
   Malm har varit journalist och redaktör för en ekumenisk tidskrift Nytt Liv, nu arbetar han med andlig vägledning och ekumeniska retreater. Med tanke på att han är just andlig vägledare så borde han ha rätt bra koll på självreflektion, tyvärr så sträcker det sig inte riktigt fram till egenreflektion vilket  i slutändan gör boken till en litania över Svenska Kyrkan även om han inte alltid skriver det rakt och tydligt. Det finns glimtar av klarsyn, värda att begrunda och ta till sig, som t.ex. reformationens och Luthers teologi. Visst behöver vi nu, inte minst inför jubileet verkligen vända och vrida på reformationens arv, det goda likaväl det som vi kanske borde göra upp med och inte förtiga och låtsas som om det inte finns. Men den offerroll som han anser att den kristna kyrkan har i relation till sekulariseringen blir inte avlyft av hans försök att vrida klockan tillbaka för någonstans sipprar detta in mellan raderna, hans frikyrkliga bakgrund lägger ett raster på hela framställningen. Det blir för mig lite i slutändan som de självgoda pastorer jag träffat som anser att de är "mer och bättre kristna" än vad jag är.

Självrannsakan gör ofta ont

Det pågår 24/7 ett fantastiskt andligt arbete inom Svenska Kyrkan. 24/7 kanske någon tänker, ja, jourhavande präst, våra sjukhuspräster och diakoner för att nämna några som är igång på natten alla veckans dagar. Allt arbete som faktiskt också görs 7 dagar i veckan i våra församlingar. Vi är dåliga på att berätta om det och media av allehanda slag är rätt ointresserade av att berätta om det också. Renderar inga "gilla"tryckningar eller vassa repliker i flödet. Så visst är det lätt att gå i försvar när kritik kommer på tal. Ett barn, en vuxen som aldrig får god feedback på vad hen gör slokar och blir strykrädd. Det lilla barnet kan inget göra men den vuxne har alltid ett eget ansvar till självreflektion, vilket inte alls behöver betyda att "felet" ligger enbart hos den enskilde, men att ta reda på vad som är vad, det ansvaret vilar på den enskilde. Inte så populärt i curlingtider att påtala men så är det. 

   Lite så är det med Svenska Kyrkan nu, lite slokörad och strykrädd och vad kan då vara bästa motmedlet förutom att tiga och lida, jo det är att gå i försvar på allehanda vis, förnekande är ett försvar bland många. Istället behövs verkligen självrannsakan och det kan göra ont. Jag tror någonstans att de tre författare vars böcker jag läst har en ärlig avsikt, ja kanske till och med viss ömsint vilja att medverka till självrannsakan och samtal om vår kristna tro i det som är 2000-talet i en välmående om än lite nervös demokrati. Sekulariseringen kan vara att sluta vara så ängslig och istället vila tryggt i sin tro under självrannsakan.

Recensioner
SvD om Det Gudlösa folket
DN om Det Gudlösa folket

SvD om Katedralens hemlighet
Dagen om Katedralens hemlighet

Dagen om Som om Gud inte finns

Sekularisering i religionens tjänst

Religionen förhåller sig till sekulariseringen som tjuren till ett rött skynke.

Något som retar, något som behöver förstås, något att ta avstånd ifrån, något att kämpa emot som tjuren kämpar mot det röda tygstycket. Eller skulle det hellre kunna vara som ett slags utvidgad regressionen i jagets tjänst? Inom psykoterapi så utforskar en person sina tidiga relationer, sin livshistoria för att förstå sin nuvarande livssituation för att kunna lösa upp eventuella knutar och komma vidare i livet. Kan det vara så att vi för att förstå sekulariseringen, behöver komma underfund med och utforska vår historia och hur vår religion har förhållit sig till utveckling och moderniteten under århundraden. Att blicka tillbaka innebär ofta nostalgi men i jagets tjänst innebär det också utmaningar, kanske smärta och omvärdering. Är det för mycket begärt att vi också skulle kunna se på religionen på ett sådan vis?  Kan till och med själva sekulariseringen på så vis bli religionen till tjänst? Under 2014 och 2015 har bland annat tre böcker kommit som tar avstamp i vår kristna tros förhållande till sekulariseringen. Det här är ingen recension av böckerna utan några korta reflektioner om vad läsningen gav.

"Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen"

Är en bok skriven av religionshistorikern och professorn i religionsvetenskap vid Södertörns Högskola David Thurfjell. Det är den första av de tre böckerna jag läste och även den bok som jag tycker bäst om. Han presenterar i sin bok det han kallar för tre "...huvudspår i den svenska majoritetskulturens religiösa idéhistoria och jag har valt att benämna dem som kristendom, sekulär religionskritik respektive esoterism." s 11 På ett tydligt vis får läsaren en historisk tillbakablick som ger en klangbotten till att närma sig frågan om vi verkligen är så gudlösa som vi tror.
   Thurfjell ger sympatiskt nog inga enkla svar men benar i frågan dels genom de intervjuer han gjort med olika personer om deras tro samt genom att presentera den svenska kontexten historiskt och nu när det handlar om kristen tro och förhållandet till religiositet i bredare bemärkelse. Det förtjänstfulla är att författaren är så fullt medveten om sina egna svenskkyrkliga rötter. För givetvis är det så - även om många forskare tror annat - att ingen till 100 % kan svära sig fri från sin egen subjektiva erfarenhetsgrund när hen forskar och undersöker olika fenomen.
   Jag har också haft förmånen att lyssna till Thurfjell och där blev det så tydligt det som han även berör i boken att Svenska Kyrkan behöver vinna tillbaka tolkningsföreträdet genom att vinna tillbaka orden/Ordet. Till exempel så har ordet kristen på 30-40-talet gått förlorat till frikyrkorörelsen. Nu är trons essens mer än ord men ord är bärare av både då och nu, tanke och handling. Om vi inom kyrkan inte värnar kärnorden, som att enkelt konstatera "jag är kristen" så är det inte konstigt om trovärdigheten fallerar. Det religiösa språket är viktigt och vi behöver värna om, tala om, undervisa om, bevara och förnya men inte kasta bort "stororden".

"Jag tror inte på Gud"

Orden uttalades klart och tydligt under Spånga kyrkas 1100-tals valv för många år sedan i samband med ett dopsamtal jag hade i kyrkan.  Istället för att försöka försvara något bad jag pappan berätta hur han tänkte om detta. Han blev först märkbart störd över att han inte fick ha sin deklaration i fred. Men jag gav mig inte så lätt. Med respekt för hans ställningstagande kunde vi föra ett samtal och jag är viss om att en hel del av hans förutfattade meningar om att tro på Gud fick sig en utmaning till att revideras. Dopdagen kom och det var en påfallande stolt och glad pappa som bar fram sitt barn till dopet och som inte nått fram till "jag tror på Gud" men som definitivt var en fördjupning på spåret.

   Dessa möten gör mig så innerligt glad och ödmjuk. Samtal, samtal, våga fråga och våga stanna kvar i det som kan uppleva lite obekvämt. Ofta leder det till något gott. Det är rätt sällan jag har dopsamtalen i kyrkor, ofta blir det i hemmet eller pastorsexpeditionen, men kanske är det trots allt kyrkorummet som talar, tyst genom sin blotta existens. Vilket leder över till den andra boken jag läst om sekularisering.

"KATEDRALENS HEMLIGHET Sekularisering och religiös övertygelse"

Den är skriven av Bengt Kristensson Uggla, bland annat professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi samt knuten till Teologiska Högskolan i Stockholm. Han presenterar sin bok på följande vis:"Min framställning har formen av en triptyk, där varje del i sig också har en tredelad form." s 9 
   Den första delen av triptyken kallar han A Postsekulära oklarheter, med avstamp i konstens värld via språket resonerar författaren om hur vi kan samtala om religion när det finns en rädsla för att göra det. I den andra delen, B Krackelerande Berättelser, lyfter han in historien och relationen mellan vetenskap och religion och menar att det är lätt att gå vilse och förenkla relationen mellan vetenskap och religion, inte minst när vi ser tillbaka på 18-1900-talets snabba utveckling av samhället. Den tredje triptyk delen är C Teologiska Orienteringsförsök. Delen inleds med ett bra resonemang kring allmakten, går över i gudserfarenheten av både Guds närvaro och frånvaro för att avslutas med gränslandet tro och vetande och fler frågor än svar.
   Det är en bok värd att läsas men jag funderade över varför jag inte upplevde samma flyt i läsningen som i Thurfjells bok och jag fick förklaringen i "Efter orden", boken "har växt fram ur en lång serie av föreläsningar, seminarier och samtal." s 241 För att anknyta till titeln, boken är lite som den spretiga variationen av konst vi kan finna i en katedral som är levande och inte museal. En del att stanna vid och begrunda och somligt att bara gå förbi.

Ekumenikens dans

Lika bra att lägga korten på bordet på en gång, jag är inte bra på ekumenik och jag kan inte påstå att jag anstränger mig i någon hög utsträckning på att bli bättre. Kanske har det sina rötter under de år jag hade glädjen att arbeta just i Spånga kyrka, 1100-tal mitt i miljonprogramsbetongens mediala värstingområde Tensta. En idyll, en oas, där kan vi tala katedral om än så liten. Låt oss anknyta till dopet ovan.  En ny världsmedborgare är född, nydöpt i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Buren till dopet av en angelägen mamma och en något mer tveksam pappa. De har gett sitt barn en ovärderlig gåva, Kristustillhörighet. 

   När jag lämnar kyrkan möter jag den ortodoxa prästen, vars medhjälpare, troligen en diakon,kanske en anhörig som bär en badbalja (rosa för flickor och blå för pojkar). De brukade låna Spånga kyrkan innan de hade egen kyrka i området. Ännu en världsmedborgare ska döpas i treenighetens namn men nu in i den ortodoxa traditionen. Tror ni att min ortodoxa kollega hälsar när jag hälsar? Nej, för jag är kvinna och präst. Det hände alltför många gånger. Eftersom jag är den jag är, så lägger jag ner, bollen ligger inte hos mig.

Numera i tjänst i en välbärgad innerstadsförsamling är de ortodoxa inslagen inte riktigt lika tydliga. Men något har hänt på 20 år, människor möts över kyrkotillhörighetsgränserna i mycket högre utsträckning. Man önskar både och. Mitt hittills enda samarbete med en ortodox präst resulterade i en "ekumenisk dans" vid altaret, när jag stod där, stod inte han där och när han stod där, stod inte jag där. Han gästade den svenskkyrkliga förrättningen med ett ortodoxt inslag. Kyrkoordningsbitare behöver inte bli oroliga, handboken följdes till punkt och pricka och det ortodoxa inslaget var som ett solo, dock betydelsefullt för inblandade parter. Till detta är jag nödd och tvungen av min biskop var den ortodoxa kollegans hållning, för vid den första kontakten berättade han vänligt men bestämt att han kunde inte tjänstgöra med mig eftersom jag är kvinna. Sen fick han bakläxa av sin biskop. 

   Jag skulle kunna skriva och problematisera mer kring dessa cross-over-gudstjänster, något vi inte talar så mycket om utan bara gör. Och vi gör det förstås för att tillmötesgå människors verklighet. Men att våra ekumeniska präst- och pastorskollegor emellanåt har en minst sagt oprofessionell hållning till en prästvigd kvinna kan jag vittna om. Det är något som finns inom en del frikyrkliga traditioner även om många numera har pastorer som är kvinnor. Så denna min långa inledning till nästa bok är föranledd med tanke på det ekumeniska perspektivet, om än inte ortodoxt men väl frikyrkligt.

"Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering"

Så är jag framme vid den tredje boken om sekularisering av Magnus Malm. Han följer inte det "heliga tretalet" i sitt upplägg utan har sju teser om sekulariseringen som han vidareutvecklar. "1. Sekulariseringen är att börja leva som om Gud inte finns...2. Det är inte världen som sekulariserar kyrkan, det är kyrkan som sekulariserar världen...3. Sekulariseringen är inte ett modernt fenomen, okänt för Bibelns människor...4. Sekulariseringen sker i allmänhet gradvis och utan tydliga markeringar...5. Sekularisering är ett sluttande plan...6. Om en människa lämnar Gud har hon skäl att göra det, och kyrkan är skyldig henne respekt och lyssnande...7. Sekularisering är ett mysterium."
   Malm har varit journalist och redaktör för en ekumenisk tidskrift Nytt Liv, nu arbetar han med andlig vägledning och ekumeniska retreater. Med tanke på att han är just andlig vägledare så borde han ha rätt bra koll på självreflektion, tyvärr så sträcker det sig inte riktigt fram till egenreflektion vilket  i slutändan gör boken till en litania över Svenska Kyrkan även om han inte alltid skriver det rakt och tydligt. Det finns glimtar av klarsyn, värda att begrunda och ta till sig, som t.ex. reformationens och Luthers teologi. Visst behöver vi nu, inte minst inför jubileet verkligen vända och vrida på reformationens arv, det goda likaväl det som vi kanske borde göra upp med och inte förtiga och låtsas som om det inte finns. Men den offerroll som han anser att den kristna kyrkan har i relation till sekulariseringen blir inte avlyft av hans försök att vrida klockan tillbaka för någonstans sipprar detta in mellan raderna, hans frikyrkliga bakgrund lägger ett raster på hela framställningen. Det blir för mig lite i slutändan som de självgoda pastorer jag träffat som anser att de är "mer och bättre kristna" än vad jag är.

Självrannsakan gör ofta ont

Det pågår 24/7 ett fantastiskt andligt arbete inom Svenska Kyrkan. 24/7 kanske någon tänker, ja, jourhavande präst, våra sjukhuspräster och diakoner för att nämna några som är igång på natten alla veckans dagar. Allt arbete som faktiskt också görs 7 dagar i veckan i våra församlingar. Vi är dåliga på att berätta om det och media av allehanda slag är rätt ointresserade av att berätta om det också. Renderar inga "gilla"tryckningar eller vassa repliker i flödet. Så visst är det lätt att gå i försvar när kritik kommer på tal. Ett barn, en vuxen som aldrig får god feedback på vad hen gör slokar och blir strykrädd. Det lilla barnet kan inget göra men den vuxne har alltid ett eget ansvar till självreflektion, vilket inte alls behöver betyda att "felet" ligger enbart hos den enskilde, men att ta reda på vad som är vad, det ansvaret vilar på den enskilde. Inte så populärt i curlingtider att påtala men så är det. 

   Lite så är det med Svenska Kyrkan nu, lite slokörad och strykrädd och vad kan då vara bästa motmedlet förutom att tiga och lida, jo det är att gå i försvar på allehanda vis, förnekande är ett försvar bland många. Istället behövs verkligen självrannsakan och det kan göra ont. Jag tror någonstans att de tre författare vars böcker jag läst har en ärlig avsikt, ja kanske till och med viss ömsint vilja att medverka till självrannsakan och samtal om vår kristna tro i det som är 2000-talet i en välmående om än lite nervös demokrati. Sekulariseringen kan vara att sluta vara så ängslig och istället vila tryggt i sin tro under självrannsakan.

Recensioner
SvD om Det Gudlösa folket
DN om Det Gudlösa folket

SvD om Katedralens hemlighet
Dagen om Katedralens hemlighet

Dagen om Som om Gud inte finns

Sekularisering i religionens tjänst

Religionen förhåller sig till sekulariseringen som tjuren till ett rött skynke.

Något som retar, något som behöver förstås, något att ta avstånd ifrån, något att kämpa emot som tjuren kämpar mot det röda tygstycket. Eller skulle det hellre kunna vara som ett slags utvidgad regressionen i jagets tjänst? Inom psykoterapi så utforskar en person sina tidiga relationer, sin livshistoria för att förstå sin nuvarande livssituation för att kunna lösa upp eventuella knutar och komma vidare i livet. Kan det vara så att vi för att förstå sekulariseringen, behöver komma underfund med och utforska vår historia och hur vår religion har förhållit sig till utveckling och moderniteten under århundraden. Att blicka tillbaka innebär ofta nostalgi men i jagets tjänst innebär det också utmaningar, kanske smärta och omvärdering. Är det för mycket begärt att vi också skulle kunna se på religionen på ett sådan vis?  Kan till och med själva sekulariseringen på så vis bli religionen till tjänst? Under 2014 och 2015 har bland annat tre böcker kommit som tar avstamp i vår kristna tros förhållande till sekulariseringen. Det här är ingen recension av böckerna utan några korta reflektioner om vad läsningen gav.

"Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen"

Är en bok skriven av religionshistorikern och professorn i religionsvetenskap vid Södertörns Högskola David Thurfjell. Det är den första av de tre böckerna jag läste och även den bok som jag tycker bäst om. Han presenterar i sin bok det han kallar för tre "...huvudspår i den svenska majoritetskulturens religiösa idéhistoria och jag har valt att benämna dem som kristendom, sekulär religionskritik respektive esoterism." s 11 På ett tydligt vis får läsaren en historisk tillbakablick som ger en klangbotten till att närma sig frågan om vi verkligen är så gudlösa som vi tror.
   Thurfjell ger sympatiskt nog inga enkla svar men benar i frågan dels genom de intervjuer han gjort med olika personer om deras tro samt genom att presentera den svenska kontexten historiskt och nu när det handlar om kristen tro och förhållandet till religiositet i bredare bemärkelse. Det förtjänstfulla är att författaren är så fullt medveten om sina egna svenskkyrkliga rötter. För givetvis är det så - även om många forskare tror annat - att ingen till 100 % kan svära sig fri från sin egen subjektiva erfarenhetsgrund när hen forskar och undersöker olika fenomen.
   Jag har också haft förmånen att lyssna till Thurfjell och där blev det så tydligt det som han även berör i boken att Svenska Kyrkan behöver vinna tillbaka tolkningsföreträdet genom att vinna tillbaka orden/Ordet. Till exempel så har ordet kristen på 30-40-talet gått förlorat till frikyrkorörelsen. Nu är trons essens mer än ord men ord är bärare av både då och nu, tanke och handling. Om vi inom kyrkan inte värnar kärnorden, som att enkelt konstatera "jag är kristen" så är det inte konstigt om trovärdigheten fallerar. Det religiösa språket är viktigt och vi behöver värna om, tala om, undervisa om, bevara och förnya men inte kasta bort "stororden".

"Jag tror inte på Gud"

Orden uttalades klart och tydligt under Spånga kyrkas 1100-tals valv för många år sedan i samband med ett dopsamtal jag hade i kyrkan.  Istället för att försöka försvara något bad jag pappan berätta hur han tänkte om detta. Han blev först märkbart störd över att han inte fick ha sin deklaration i fred. Men jag gav mig inte så lätt. Med respekt för hans ställningstagande kunde vi föra ett samtal och jag är viss om att en hel del av hans förutfattade meningar om att tro på Gud fick sig en utmaning till att revideras. Dopdagen kom och det var en påfallande stolt och glad pappa som bar fram sitt barn till dopet och som inte nått fram till "jag tror på Gud" men som definitivt var en fördjupning på spåret.

   Dessa möten gör mig så innerligt glad och ödmjuk. Samtal, samtal, våga fråga och våga stanna kvar i det som kan uppleva lite obekvämt. Ofta leder det till något gott. Det är rätt sällan jag har dopsamtalen i kyrkor, ofta blir det i hemmet eller pastorsexpeditionen, men kanske är det trots allt kyrkorummet som talar, tyst genom sin blotta existens. Vilket leder över till den andra boken jag läst om sekularisering.

"KATEDRALENS HEMLIGHET Sekularisering och religiös övertygelse"

Den är skriven av Bengt Kristensson Uggla, bland annat professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi samt knuten till Teologiska Högskolan i Stockholm. Han presenterar sin bok på följande vis:"Min framställning har formen av en triptyk, där varje del i sig också har en tredelad form." s 9 
   Den första delen av triptyken kallar han A Postsekulära oklarheter, med avstamp i konstens värld via språket resonerar författaren om hur vi kan samtala om religion när det finns en rädsla för att göra det. I den andra delen, B Krackelerande Berättelser, lyfter han in historien och relationen mellan vetenskap och religion och menar att det är lätt att gå vilse och förenkla relationen mellan vetenskap och religion, inte minst när vi ser tillbaka på 18-1900-talets snabba utveckling av samhället. Den tredje triptyk delen är C Teologiska Orienteringsförsök. Delen inleds med ett bra resonemang kring allmakten, går över i gudserfarenheten av både Guds närvaro och frånvaro för att avslutas med gränslandet tro och vetande och fler frågor än svar.
   Det är en bok värd att läsas men jag funderade över varför jag inte upplevde samma flyt i läsningen som i Thurfjells bok och jag fick förklaringen i "Efter orden", boken "har växt fram ur en lång serie av föreläsningar, seminarier och samtal." s 241 För att anknyta till titeln, boken är lite som den spretiga variationen av konst vi kan finna i en katedral som är levande och inte museal. En del att stanna vid och begrunda och somligt att bara gå förbi.

Ekumenikens dans

Lika bra att lägga korten på bordet på en gång, jag är inte bra på ekumenik och jag kan inte påstå att jag anstränger mig i någon hög utsträckning på att bli bättre. Kanske har det sina rötter under de år jag hade glädjen att arbeta just i Spånga kyrka, 1100-tal mitt i miljonprogramsbetongens mediala värstingområde Tensta. En idyll, en oas, där kan vi tala katedral om än så liten. Låt oss anknyta till dopet ovan.  En ny världsmedborgare är född, nydöpt i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Buren till dopet av en angelägen mamma och en något mer tveksam pappa. De har gett sitt barn en ovärderlig gåva, Kristustillhörighet. 

   När jag lämnar kyrkan möter jag den ortodoxa prästen, vars medhjälpare, troligen en diakon,kanske en anhörig som bär en badbalja (rosa för flickor och blå för pojkar). De brukade låna Spånga kyrkan innan de hade egen kyrka i området. Ännu en världsmedborgare ska döpas i treenighetens namn men nu in i den ortodoxa traditionen. Tror ni att min ortodoxa kollega hälsar när jag hälsar? Nej, för jag är kvinna och präst. Det hände alltför många gånger. Eftersom jag är den jag är, så lägger jag ner, bollen ligger inte hos mig.

Numera i tjänst i en välbärgad innerstadsförsamling är de ortodoxa inslagen inte riktigt lika tydliga. Men något har hänt på 20 år, människor möts över kyrkotillhörighetsgränserna i mycket högre utsträckning. Man önskar både och. Mitt hittills enda samarbete med en ortodox präst resulterade i en "ekumenisk dans" vid altaret, när jag stod där, stod inte han där och när han stod där, stod inte jag där. Han gästade den svenskkyrkliga förrättningen med ett ortodoxt inslag. Kyrkoordningsbitare behöver inte bli oroliga, handboken följdes till punkt och pricka och det ortodoxa inslaget var som ett solo, dock betydelsefullt för inblandade parter. Till detta är jag nödd och tvungen av min biskop var den ortodoxa kollegans hållning, för vid den första kontakten berättade han vänligt men bestämt att han kunde inte tjänstgöra med mig eftersom jag är kvinna. Sen fick han bakläxa av sin biskop. 

   Jag skulle kunna skriva och problematisera mer kring dessa cross-over-gudstjänster, något vi inte talar så mycket om utan bara gör. Och vi gör det förstås för att tillmötesgå människors verklighet. Men att våra ekumeniska präst- och pastorskollegor emellanåt har en minst sagt oprofessionell hållning till en prästvigd kvinna kan jag vittna om. Det är något som finns inom en del frikyrkliga traditioner även om många numera har pastorer som är kvinnor. Så denna min långa inledning till nästa bok är föranledd med tanke på det ekumeniska perspektivet, om än inte ortodoxt men väl frikyrkligt.

"Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering"

Så är jag framme vid den tredje boken om sekularisering av Magnus Malm. Han följer inte det "heliga tretalet" i sitt upplägg utan har sju teser om sekulariseringen som han vidareutvecklar. "1. Sekulariseringen är att börja leva som om Gud inte finns...2. Det är inte världen som sekulariserar kyrkan, det är kyrkan som sekulariserar världen...3. Sekulariseringen är inte ett modernt fenomen, okänt för Bibelns människor...4. Sekulariseringen sker i allmänhet gradvis och utan tydliga markeringar...5. Sekularisering är ett sluttande plan...6. Om en människa lämnar Gud har hon skäl att göra det, och kyrkan är skyldig henne respekt och lyssnande...7. Sekularisering är ett mysterium."
   Malm har varit journalist och redaktör för en ekumenisk tidskrift Nytt Liv, nu arbetar han med andlig vägledning och ekumeniska retreater. Med tanke på att han är just andlig vägledare så borde han ha rätt bra koll på självreflektion, tyvärr så sträcker det sig inte riktigt fram till egenreflektion vilket  i slutändan gör boken till en litania över Svenska Kyrkan även om han inte alltid skriver det rakt och tydligt. Det finns glimtar av klarsyn, värda att begrunda och ta till sig, som t.ex. reformationens och Luthers teologi. Visst behöver vi nu, inte minst inför jubileet verkligen vända och vrida på reformationens arv, det goda likaväl det som vi kanske borde göra upp med och inte förtiga och låtsas som om det inte finns. Men den offerroll som han anser att den kristna kyrkan har i relation till sekulariseringen blir inte avlyft av hans försök att vrida klockan tillbaka för någonstans sipprar detta in mellan raderna, hans frikyrkliga bakgrund lägger ett raster på hela framställningen. Det blir för mig lite i slutändan som de självgoda pastorer jag träffat som anser att de är "mer och bättre kristna" än vad jag är.

Självrannsakan gör ofta ont

Det pågår 24/7 ett fantastiskt andligt arbete inom Svenska Kyrkan. 24/7 kanske någon tänker, ja, jourhavande präst, våra sjukhuspräster och diakoner för att nämna några som är igång på natten alla veckans dagar. Allt arbete som faktiskt också görs 7 dagar i veckan i våra församlingar. Vi är dåliga på att berätta om det och media av allehanda slag är rätt ointresserade av att berätta om det också. Renderar inga "gilla"tryckningar eller vassa repliker i flödet. Så visst är det lätt att gå i försvar när kritik kommer på tal. Ett barn, en vuxen som aldrig får god feedback på vad hen gör slokar och blir strykrädd. Det lilla barnet kan inget göra men den vuxne har alltid ett eget ansvar till självreflektion, vilket inte alls behöver betyda att "felet" ligger enbart hos den enskilde, men att ta reda på vad som är vad, det ansvaret vilar på den enskilde. Inte så populärt i curlingtider att påtala men så är det. 

   Lite så är det med Svenska Kyrkan nu, lite slokörad och strykrädd och vad kan då vara bästa motmedlet förutom att tiga och lida, jo det är att gå i försvar på allehanda vis, förnekande är ett försvar bland många. Istället behövs verkligen självrannsakan och det kan göra ont. Jag tror någonstans att de tre författare vars böcker jag läst har en ärlig avsikt, ja kanske till och med viss ömsint vilja att medverka till självrannsakan och samtal om vår kristna tro i det som är 2000-talet i en välmående om än lite nervös demokrati. Sekulariseringen kan vara att sluta vara så ängslig och istället vila tryggt i sin tro under självrannsakan.

Recensioner
SvD om Det Gudlösa folket
DN om Det Gudlösa folket

SvD om Katedralens hemlighet
Dagen om Katedralens hemlighet

Dagen om Som om Gud inte finns

Maria

I den vackra och stora Bebådelsekyrkan i Nasaret finns fantastiska Mariabilder, gåvor från en rad olika länder. 

Alla olika och ingen av dem visar Marias rätta ansikte. Helt enkelt för att ingen vet hur hon såg ut. Vi kan göra oss föreställningar som kan vara mer eller mindre sannolika. Det finns en poäng med alla dessa olika bilder och det är igenkänningens identifikation. När Marias ögon möter våra så gör hon det för att uppmuntra oss att lyssna till hennes berättelse rakt in i det som är vårt sammanhang. Om det så är här i Sverige, i Brasilien, i Japan, var det än är, så talar berättelsen till oss, vill oss något. Berättelsen om att Maria bär Guds levande Ord till världen, hon bär Gud själv, inkarnerad i sin mänsklighet. Gud som människa, som du och jag, född av kvinna som du och jag. Det är klart att det är ofattbart. Maria undrar, ”Hur ska detta ske?” när hon hör ängelns ord om att hon är utvald. Vi vet inte Guds plan, varför just Maria? Såg Gud hennes tillitsfulla tro och öppenhet? Hennes styrka och hennes mod? Hon blir rädd, hon undrar och samtidigt lyssnar hon tillitsfullt och tror på ängeln Gabriels ord. Det är tack vare det som Guds plan går i lås. Gud har funnit sin Gudaföderska.

När Maria ser på oss och hennes blick söker oss är det för hon önskar att Jesus Kristus också - i tro - ska födas i våra hjärtan. 

Guds inkarnation, människoblivande har skett en enda gång. Sedan är det berättelsens uppgift och traditionens vägledning som inspirerar oss. På så vis skulle vi kunna säga att Ordet inkarneras i oss, i form av Guds inspiration, som sker gång på gång. Guds heliga inandning i oss sker ständigt när vi tar våra andetag. Det är vårt ansvar att säga ja eller nej. Gud kan drabba oss, Guds vägar når oss på olika vis. Jag tror att Gud har en väg till varje enskild människa  Sedan ger Gud oss valet. Det är en evig fråga om människans fria vilja och val. Jag tror att vi har en fri vilja och ett fritt val. Gud väljer alltid sin mänsklig, därmed väljer Gud alltid Dig och mig. 

   Om vi svarar ja eller nej till kallelsen att låta Kristus födas i tro i våra hjärtan det är en öppen fråga för var och en. Gud finns där oavsett. Maria sa ja! På så vis går Mikas profetia i uppfyllelse, om än inte till 100 %. Jesus föds i Betlehem, hans härkomst är från forntiden det vill säga från tidernas begynnelse, som en del av Skapelsen och Skaparordet som bryter in i historien. Han blir en herde med Guds kraft. Han ärad över hela jorden och vi hans folk som bor just i det här landet har en relativt stor inre och yttre trygghet.

Även om en del kan uppleva den inre existentiella tryggheten trots yttre otrygghet så är profetian inte nådd till 100%. 

En del människor runt om i världen lever inte med inre och yttre trygghet och just nu är det flest kristna som blir förföljda för sin tro. Något som det talas rätt lite om. Kristna har tidigare förföljt andra säger en del, som någon slags förklaring. Oavsett vem som förföljer vem, kan det aldrig rättfärdigas. Att vi talar så lite om det tror jag har flera olika skäl, okunskap, ointresse och ängslighet för att bli kallad rasist. Gemensamt trots skilda kontexter är att förföljelse handlar om fanatism, makt och politik förklädd i religiösa termer och har inget med det äkta och innerliga livet i tro att göra. För där kan människor mötas över gränser i respekt för varandras tro. Så sker, det får vi inte glömma och när det sker behöver det stärkas och talas om som en motvikt till destruktiva krafter.

   Vid utmaningar och prövningar behöver vi hopp, det är då berättelsen om Abraham kan påminna oss om hoppet. Han höll fast vid hoppet trots att han säkert många gånger undrade över varför Guds löfte om en talrik avkomma dröjde. En väntan så lång att hans egen och Saras kropp inte längre bar livskraften för att få barn. Till sist så infriar Gud löftet. 

Abraham och Maria är två personer som inte låter undran och tvivel få övertag i sina liv. 

Det är så lätt att det får makt över oss. Jag tror de flesta av oss på ett eller annat sätt har undrat och tvivlat på Guds närvaro i våra liv. Kastat ut den förtvivlade frågan varför? Den som vi så sällan får ett svar på eller ett svar vi inte förstår eller ett svar vi måste brottas med. Vi ska inte skämmas för våra undringar och tvivel, det är mänskligt och vi kan inte vara annat än mänskliga. Däremot kan vi söka oss mot hoppet i tron när tvivlet, undran och oro drabbar oss. Vi har trons förebilder och framför allt har vi Guds löfte om sin eviga närvaro inkarnerad i vår verklighet och den närvaron lever fortfarande genom Guds Heliga Ande som andas i oss, inspireras i oss. ”Ty ingenting är omöjligt för Gud” säger ängeln Gabriel till Maria.”

   Det är inte bebådelsens under som är det viktiga, utan Guds löfte och tro - i undret - att Gud vill dela våra mänskliga villkor genom att själv bli människa i Jesus. Vi må ha olika uttryck och traditioner för vår tro på Marias son Jesus. Precis som Mariabilderna i Nasaret eller andra kyrkor är olika till tradition och uttryck. Det viktiga är just tron, Marias släkting Elisabet blir jublande glad när hon förstår att Maria är utvald Gudaföderska och Elisabet konstaterar ”Salig hon som trodde”. Saliga vi som söker tro och tror. 

Jungfru Marie Bebådelsedag

Profeten Mika 5:2-4

Romarbrevet 4:18-21

Lukasevangeliet 1:26-45