Ljus

Den klart lysande stjärnan blev det ljus som vägledde stjärntydarna fram till Jesus. 

Åtskilliga år senare skulle Jesus säga om sig själv: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." Joh 8:12 Att ha Jesus som ett ljus/en vägledande stjärna, det är att ha livets ljus. Det betyder inte att äga som en ägodel utan snarare följa i spåren av profeten Jesajas ord: ”Folken skall vandra mot ditt ljus”. När vi ser ljuset och följer det blir vi burna av det och vi blir även bärare av ljuset. Vi har fått del av det arv som Paulus talar om, vi har blivit medborgare i ett rike där vårt pass är vår tro och vårt ja till att följa ljuset. Det är vårt sätt att bringa vår hyllning till Jesus.

Vi vet att livet ibland är mörkt omkring oss. 

Det finns en enkel bild som är betydelsefull för mig när det är mörkt. På ett ganska barnsligt vis fascineras jag varje gång jag flyger, det kan vara genomgrått, mulet eller en kolsvart natt men när planet bryter genom molnen så finns solen eller den stjärnklara himlen där – alltid. Vi kan lita på det. Likaväl kan vi lita på att Guds ljus alltid finns där även om det upplevs mörkt omkring oss.    Stjärntydarna leds av stjärnan och hamnar mitt i en rätt mörk maktfullkomlig situation när de kommer till Jerusalem och inte finner den nyfödde kungen de skall hylla. Det måste ha varit förvirrande, vi kan nästan se det framför oss. Kungar förväntas bo i den stora staden och inte ens Herodes vet vad det handlar om. Han tillkallar expertis, överstepräster och skriftlärda som berättar om profetian, att det är i Betlehem som Messias ska födas. Herodes blev oroad, han kände sin makt hotad. Med lismande list för att få veta mer om denna illavarslande nyhet ger han sken av att även han vill hylla barnet. Han begär att stjärntydarna skall underrätta honom och ge information när de är på väg hem. Herodes förstod aldrig att stjärntydarna kommit för att hylla en konung av ett rike utan gränser.

Berättelsen om stjärntydarna står i kontrast till berättelsen om herdarna, där finns inget hotfullt, bara ljus och glädje. 

Det är så vi vill ha julens berättelse, ljus och glädje och samling kring ett nyfött barn. men kristen tro är en mycket realistisk tro. Den finns i verkligheten från början genom att skildra mörker och ljus, sorg och glädje, förtvivlan och hopp redan när Jesus föds. Därför är berättelsen om stjärntydarna så viktig, den skildrar livets paradoxer.

   Stjärntydarna tillhörde en välutbildad elit, till skillnad från herdarna. Egentligen vet vi inte ens om de var tre. Vi tolkar det så eftersom gåvorna är tre. De har även kommit att representera den då kända världen Europa, Asien och Afrika.Väl framme finner de inget palats. Endast en mor med sitt barn på en plats som inte ens är hemma för dem. Josef nämns inte. Trots sin egen status ryggar de inte tillbaka för enkelheten utan framför sin hyllning och lämnar sina dyrbara gåvor. Och det stannar inte vid det, mötet med barnet gör något med dem eftersom de sedan lyssnar till drömmen att inte återvända till Herodes. De såg ljuset och tog en annan väg hem. De genomskådade Herodes maktfullkomliga mörker.

Genom berättelserna om herdarna och stjärntydarna upplyser Gud oss på flera sätt. 

Som att Gud kallar oss att vandra mot ljuset där vi befinner oss, mitt i vår verklighet och för dem vi är. Gud kallar alla och ser inte till vår profession, vår utbildning, vår status. Gud tilltror alla människor förmågan att möta och ta emot Jesus i sina liv. Gud väljer sina kanaler för att nå oss. För många låter det som sagor att Gud når oss genom änglar och drömmar. Men det är inte bara herdar och stjärntydare som fått erfara att Gud använder sig av olika sätt att nå oss, det har människor i alla tider upplevt och vittnat om.

   Jultidens berättelser kan hjälpa oss att ha våra sinnen öppna. I en rationell verklighet präglad av vetenskap och evidens har vi förlorat en del av vår lyhördhet för hur Gud uppenbarar sig. Trettondedagen kallas också för Epifania, det är grekiska och betyder just uppenbarelse, synliggörande. Gud gör sig själv synlig i ett nyfött barn som växer upp, delar vardag och verklighet med människor för en tid i historien. Dör en grym död, delar smärtan med alla som dör, inte minst  en grym död. Men det slutar inte där eftersom ljuset är starkare än mörkret. Det visar Jesus genom sin uppståndelse, som är en gåva till oss.

   Att bejaka den förundran som stjärntydarna gjorde och lyssna in den vägledning som de fick genom drömmen det är att vandra i det ljus som Jesus ger oss att tro på. Att följa Jesus innebär ibland omvälvande beslut att fatta likt stjärntydarna gjorde när de valde en annan väg hem. Det handlar om att lyssna. Och att de överhuvudtaget från början tog beslutet om den långa resan för att vandra mot ljuset. De hade kunskap om stjärnorna men sökte även efter mer kunskap genom att ge sig iväg, ut i verkligheten. Låt oss be om lyssnande och beslutsamhet att göra som stjärntydarna vandra mot och i ljuset. 

Läsningar på Trettondedag Jul

Profeten Jesaja 60:1-6

Kolosserbrevet 1:11-14

Matteusevangeliet 2:1-12

Stororden - Gemenskap

Gott Nytt År!

Årets nyår firades in i gummistövlar! Gummistövlar! Så skall det inte vara, det skall vara snö, åtminstone minusgrader. Regnet piskade in 2018 i Stockholm, vädert bryr sig inte om våra högtider. Glada och förväntansfulla hälsar obekanta på varandra vid tolvslaget, lite färre än vanligt, inte alla trotsar vädrets makter, inte ens för fyrverkerier. Den glada hälsningsfrasen följer vår korta vandring hem från parkettplatsen med Riddarfjärden och Västerbron som estrad när vi lämnar en stunds gemenskap med båda kända och okända ansikten. Gemenskap är ett vackert ord, ett svårt ord, helt enkelt ett storord värt att fundera lite extra över 2018 när så olika krafter finns i omlopp som vill slå sönder gemenskaper.

Gemenskap - Att våga sårbarheten

Är rubriken för Britta Hermanssons kapitel i Stororden. Hon skriver om hur storordet gemenskap kräver "öm och varsam behandling för att fungera bra." Och hon ställer frågan: "Går det att hitta en form som om möjligt kan hålla även om allt annat brister och faller isär?" Svaret hon kommer fram till är ett försiktigt ja, ett ja som bygger på att vi vågar vara sårbara, har modet att visa oss bortom vårt vardagliga småprat. Har mod att ställa frågan till varandra hur vi mår. Men det räcker förstås inte, vi behöver också ha modet att stanna kvar och lyssna på svaret för det kan vara laddat av både ångest, smärta och besvikelser. Hon skriver vidare att vi inte kan vända ut och in på oss själva jämt och ständigt men att vi borde våga dela lite mer av vårt inre liv för att finna djupare gemenskaper.
   Hermansson hänvisar på flera ställen till hur de första kristna höll samman, förenade i tron på Kristus och många av dem även förenade i egendomsgemenskap. Det är ett ideal som inte alltid håller när livet och tron rämnar, inte heller inom kyrkliga gemenskaper. Men när livet och tron rämnar är Kristus fortfarande klippan, oavsett vår känsla och våra tankar. Hon citerar Paulus: "Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig." 2 Kor 4:6-7

Lägger din skatt i bräckliga lerkärl

Jag tänker på orden i överlåtelsebönen som vi har i en del gudstjänster. Du och jag är bräckliga lerkärl, våra liv är sköra, trots det har Gud lagt sin skatt i var och en av oss. En skatt som ger rikedom som inte går att omsätta till materiella fördelar av något slag. Det är skatt som vi alltför ofta glömmer att vi bär på, en skatt vi inte heller alltid vårdar, varken i oss själva eller hos varandra. Det är en skatt som Gud delat med sig av på ett unikt vis genom inkarnationen, genom att Gud i Jesus själv blev ett bräckligt lerkärl, inte förskonad från något mänskligt. För mig är det en av anledningarna till att jag bekänner mig som kristen. 

   Medvetenheten om skatten är långt ifrån alltid närvarande ens i vår kyrka, men själva gemenskapen i kyrkan bär ändå skatten. Gud söker sin mänsklighet och därför finns en liten del av skatten nedlagd hos oss alla, Guds avbild. Gud kallar oss till gemenskap med sig och mellan oss människor. Ibland är det svårt att förnimma  gemenskap med Gud eller med varandra. Gemenskap är som sagt både vackert när det fungerar och svårt när det inte fungerar eller skaver. I en kultur där individualiteten och självförhärligandet är ledord som gör att vi tror att vi är så enastående unika skaver tanken på gemenskap. Hur ska den gestaltas utan att vi förlorar vårt unika jag? Jag tror att den skaver för att det är som Britta Hermansson skriver, att vi alltför sällan vågar sänka garden och visa att vi är bräckliga lerkärl, inte alltid perfekta, med sprickor i glasyren, om det ens finns glasyr, den kanske har nötts bort. Men djup där inne finns en skatt som ingen kan ta ifrån oss, varken livet eller misstron. Det har Gud sett till.

   

Britta Hermansson, pastor i Svenska Missionsförbundet då boken skrevs numera evangelist i Equmeniakyrkan.