"Vem är han?"

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid

Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och

sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni

genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig.

Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall

ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka

tillbaka dem. "Detta hände för att det som sagts genom

profeten skulle uppfyllas:  Säg till dotter Sion:

Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på

en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick

bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem.

De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem,

och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina

mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och

strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick

före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son!
Välsignad är han som kommer i Herrens namn.
Hosianna i höjden!

Matteus 21:1-9

Så har vi brutit tidens gränser igen och stämt in i hyllningskören och ropat ut vår glädje när Jesus rider in i Jerusalem.

Vi tänder det första Adventsljuset. Kanske någon av er har uppmärksammat att det brinner ett rött ljus i ljusbäraren. Ljuset symboliserar julkampanjen som Svenska kyrkans internationella arbete inleder 1 Advent ”Låt fler fylla fem”. Var femte sekund dör ett barn som inte hunnit fylla fem år för att de drabbats av krigets och konflikters vansinne och därmed berövats de grundläggande mänskliga rättigheterna och tryggheten som mat, rent vatten, vård och omsorg.

   Profeten Sakarjas ord har till viss del gått i uppfyllelse. Jesus har förkunnat fred för folken, och hans välde har nått från hav till hav, från floden till världens ände. Kristna finns överallt i världen. Det vi fortfarande väntar på, är att krigens vapen ska förintas. Det röda ljuset som brinner i ljusbäraren stämmer till eftertanke och är en påminnelse om krigets fasor för alla, inte minst barnen. Rött är också en färg förknippad med kärlek och medmänsklighet. Så jag vädjar om en generös kollekt och förbön för fred. (Ni som läser detta i bloggen kan ge en gåva här. )

Hur är det då med Jesus,  är han Fredsfurste och Konung?

Nja, någon vidare kung var och är han inte. Vi hyllar honom som en, men hans verk och hans rike är av helt annat slag än vad konungars brukar vara. Fredsfurste då? Ja, mer så, eftersom han kom med budskap om fred och frid. Det fanns olika förhoppningar på Messias. Vissa talade om en politisk militär Messias som skulle kunna befria dem från ockupationsstaten Rom. En del hoppades på en prästerlig Messias som skulle kunna rena tempelkulten. På olika vis var det en väntan på mäktig religiös och/ eller politisk ledare som skulle upprätta och trygga folkets liv. 

   Troligen fanns båda föreställningarna hos lärjungarna så det är lätt att förstå att de blev rätt förundrade när Jesus uppmanar dom att gå och låna ett åsnesto. Jesus var en vandringens man, hur tänkte han nu? Var han Messias borde han rida in på en häst. Att sitta upp på en åsnas rygg och långsamt vagga fram är inte speciellt konungsligt. Kanske någon av er också ridit på en åsna, jag har gjort det en gång som barn och det känns föga storstilat kan jag säga. Åsnan, ett anspråkslöst bruksdjur som tåligt och oglamoröst bär sin last och som denna speciella dag bar Jesus. Vilken kontrast, den strävsamma åsnan med en enkel man på ryggen som hyllas som en konung när han rider mot stadsmur. Vi får lätt intrycket att Jesus var väntad, att alla släppte allt för att hylla honom. Men så var det inte, de som hyllade honom ”folket, både de som gick före och de som följde efter”, var redan hans följare och kände honom.

Berättelsen slutar inte med Hosianna, två viktiga verser följer som vi inte läser i gudstjänsten eftersom vi vill vara med i hyllningen och sjunga Hosianna. 

Så här står det efter Hosiannaropen: ”När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: "Vem är han?"  Och folket svarade: "Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen." (Mt 21:10-11) 

”Vem är han?”, en mycket bra fråga som kan vara nyckeln till att Hosiannaropen inte tystnat på 2000 år. Jesus var ingen kung, kungar fastnar i historieböckerna men det har inte Jesus gjort för han lever fortfarande. Han möter fortfarande människor, i och genom tron. ”Vem är han?” är en frågan varje människa behöver söka svaret på. Folket som gick före och efter svarade dem som undrade: "Det är profeten Jesus från Nasaret…" De svarade inte, han är Kung, Fredsfurste eller Messias. Det var efter Jesu uppståndelse som man började förstå hans storhet. Den storhet som inte bär konungsliga kännetecken utan bär enkelhetens, ödmjukhetens och den totala närvarons kännetecken. En man som förändrade och fortfarande förändrar människor liv, inte minst genom det oväntade mötet. 

Så låt oss vara öppna för det oväntade mötet med Jesus.

Vi kan ställa dörrn på glänt och öppna vårt hjärtas temepelhus så att Guds närvaro genom Jesus kan lysa in och vara med oss i våra liv. Vi kan tvivla, ifrågasätta och fundera, så länge vi bara vandrar med. Ibland kanske vi går före och ibland kanske vi går efter. Eller så står vi vid sidan om och undrar. Det är helt ok. Det är de öppna sinnena och öppna frågorna som visar oss på svaren. Precis som Jerusalemborna, när de var tvungna att fråga ”Vem är han?”

   Svaret på den frågan är enkel och ändå mångfacetterad, Gud inkarnerad, Guds Son, Människoson, Frälsare, Gud och Människa i samma gestalt, Messias. Vad betyder det? Ja, vad det betyder hjälper oss bland annat hela kyrkoårets berättelser att upptäcka och lära känna. Vi har Påskdagen att tacka för att berättelserna om Jesus blir mer än ord i vår i Bibeln. Kvinnorna upptäcker den tomma graven och möter den uppståndne Jesus. Han möter sedan lärjungarna och säkert en del av de som bara några dagar innan hade gått före och efter och hyllat honom. Så ger Jesus dom uppdraget att gå ut och berätta om det han undervisat om och förstås uppståndelsen. Han når oss dels genom berättelserna men också i möten bortom orden, möten som är djupt personliga och svåra att ta på. Jesus lever genom Guds Anden och vill leva med oss, upprätta oss och vägleda oss. Hans uppdrag sammanfattas i många kärnfulla bibelverser och med tanke på det röda ljuset i ljusbäraren så lyfter jag fram det dubbla kärleksbudet:

"Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." 

I väntan på den definitiva uppfyllelsen av profetian när Jesus någon gång i en framtid vi inte vet något om ska komma tillbaka får vi försöka leva efter dubbla kärleksbudet. Det är en nödvändig utmaning vi tillsammans behöver anta för att bland annat profetians påstående att förinta krigets vapen ska gå i uppfyllelse så långt det bara går. Våra förfäder har förverkligat förkunnelseuppdraget även om vi förstås behöver hålla det levande. Tack vare dem firar och hyllar vi Gud som vill vara oss så nära så att Gud själv blir människa i Jesus Kristus för att finnas vid vår sida i livet, vägleda, trösta och uppmuntra. Amen

Sakarjas profetia 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion  jubla, dotter Jerusalem! 

Se, din konung kommer till dig.  

Rättfärdig är han, seger är honom given.  

I ringhet kommer han, ridande på en åsna,  på en ung åsnehingst.  

Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. 

Krigets vapen skall förintas. 

Han skall förkunna fred för folken, 

och hans välde skall nå från hav till hav, 

från floden till världens ände. 

Gott Nytt År!

Just så brukar hälsningen låta i våra kyrkor på söndag, 1 Advent.

Ofta med tillägget Gott Nytt Kyrkoår. Om nu 1 Advent är nyårsdagen i kyrkoåret. Ja, då kan vi se Domsöndagen, som vi firade i söndags, som nyårsafton. Eftersom kyrkoåret har sin egen tideräkning skulle vi kunna säga att klockan idag är runt 17 på nyårsafton. Jag vet inte hur ni brukar fira nyår, men hur vi än gör, så brukar det för många av oss innebära en hel del festförberedelser. Dessutom en och annan tillbakablick över året som gått, funderingar och förhoppningar inför det nya året och framtiden, kanske ibland lite oro också.

Domsöndagen, är en dag av förhoppningar och oro.

Berättelserna bär både glädje och stort allvar. Det handlar om glädjen och hoppet att Jesus ska komma åter och om upprättelse för en skadad skapelse. Det handlar om ett framtida möte mellan oss och Jesus någon gång i en framtid vi inte vet något om. Då ställs frågorna, hur har vi levt, vad har vi gjort, hur har vi förvaltat våra liv i relation till Gud, till våra medmänniskor, till skapelsen i stort? Bara du vet dina svar och det är väldigt befriande att det inte är varandra vi ska döma. Domsöndagen är en dag för eftertanke, lite som nyårsafton, innan festligheterna sprakar igång.

   Vi kan inte vrida tillbaka tiden, vi kan bara konstatera så här blev det. Vad kan jag lämna, vad kan jag förändra, vad kan jag lära, vad kan jag säga förlåt för, vad kan jag känna glädje för? Vad tar jag med mig in på det nya året? Vi har några timmar kvar på kyrkoårets nyårsafton för eftertanke innan vi önskar varandra Gott Nytt Kyrkoår och ännu ett nådens år börjar, med nya chanser och möjligheter.

Gud vi ber, gör oss vakna för din närvaro i tiden.

Hjälp oss med försoning och tillförsikt inför uppbrott och avslut. Hjälp oss med tillit och förväntan inför Kristi återkomst och ankomst. Tack för den närvaro som redan finns och som är följden av Jesu löfte att vara med oss alla dagar till tidens slut. Amen

Enhetsfunderingar

"Grenarna är många, trädet är ett, trädet - Jesus Kristus" 

Orden inleder vers 2 av psalm 61 Lågorna är många. Psalmen sjöngs igår i Lunds domkyrka med anledning av Reformationsjubileet och den ekumeniska gudstjänsten med fokus på lutheraner och katolikers relation sedan Martin Luther, 1517 spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkan i Wittenberg. En handling som initierar en stor kyrkoförändring, ungefär 500 år efter en annan stor kyrkförändring 1054 när kyrkan delades i väst och öst.
   Det var en ärlig gudstjänst med budskap om hopp och försoning, respekt och längtan efter enhet. Det var ett gemensamt blickande framåt som bland annat möjliggjorts av 50 års ekumeniskt arbete sedan 2:a Vatikankonciliet. Dokument undertecknades med fem löften, fem ekumeniska imperativ för det fortsatta ekumeniska arbetet mellan katoliker och lutheraner. Gott så. Fast det tål att funderas över, vad vi menar med allt detta enhetssökande.

Vad är enhet?

Ja, vad är enhet, är det en enda världsvid kyrka? Ja, så kan det vara. Är det möjligt? Nej, inte på det sätt som jag tror att många önskar, tillbaka till Rom, förenade nord och syd, öst och väst. Det som slog mig under gudstjänsten är hur olika vi kan tolka Johannesevangeliets berättelse om när Jesus ger följande liknelse: 

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.  Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.  Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.  Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.  Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Joh 15:1-10 

Det var en gudstjänst som på många vis hade Jesus Kristus som fokus. Men även om det inte sägs klart och tydligt så tenderar det att bli likhetstecken mellan vinstocken Jesus Kristus och  kyrkan. Och ja, visst kan vi tolka det så. Men då blir frågan vilken kyrka? Den kyrka som blev statskyrka på 380 i Rom? Den kyrka som idag är Romersk katolska kyrkan med påven som ledare. Är det dit vi ska? Är det den underliggande strävan i de ekumeniska samtalen? Att vi till slut med alla vår olikheter ska kompromissa oss fram? Vi lutheraner, reformerta, anglikaner, ortodoxa, pentekostala?
   Det är en utopi, det visar redan bibelns berättelser, det räcker med att läsa de fyra olika evangeliernas skildringar, även om Matteus, Markus och Lukas är synoptiska och det är Johannes som sticker av. För att inte tala om Paulus och hans vittnesbörd i sina brev och övriga brev. Det är redan då olika grenar. Just grenar, pluralis. Vinstocken är en, grenarna är många.

Enheten är Jesus Kristus!

Inom varje kyrkofamilj finns en rad tolkningar, tankar funderingar, traditioner samlade kring Jesus Kristus. Namnkunniga teologer har århundrade efter århundrade brottats med tolkningar och läror kring budskapet Jesus kom med. Vanliga människor har på sin kammare vänt sig till Jesus Kristus i bön, i glädje, i nöd, i förtvivlan, i tvivel, i förtröstan och tillit. Under alla dess århundraden har lager på lager av överbyggnad byggts kring den främsta av alla symboler för vår tro, korset. Kyrkofamiljer har definierat sin kyrkosyn, sin ecklesiologi. Det är lätt att tappa bort huvudpersonen Jesus Kristus, han som säger JAG ÄR. Själva varat, Gud inkarnerad för mänsklighetens skull. "Jag är vinstocken, ni är grenarna." Det vill säga, vi är inte centrum, utan vinstock, inga grenar. 

   Vi betonar och letar efter det gemensamma, det vi kan enas i, dopet, Herrens bön, den Apostoliska trosbekännelsen, den Aronitiska välsignelsen. Gott så. Visst ska vi fortsätta föra samtal mellan våra olika traditioner bara vi inte tappar bort grunden -vinstocken Jesus Kristus och att grenarna är just grenar. "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er: Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig...  Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra."

"...utan mig kan ni ingenting göra."

Vinstocken är förstås också en påminnelse om att alla kristna inte delar nattvardsbord. Den måltid som Jesus instiftar till åminnelse av sig själv för att uttrycka det enkelt och diplomatiskt, just den måltiden skiljer oss åt därför att vi har olika teologi, olika tolkningar och tydningar av dess innebörd. Visst, det är en sorg på ett sätt. Men oavsett vilken kyrkofamilj vi tillhör så är vi fortfarande grenar som är beroende av vinstocken och vinstocken är inte kyrkan, vinstocken är Jesus Kristus. Jesus grundade ingen kyrka, det gjorde hans lärjungar, grenarna och som sagt vi ser redan i Bibelns berättelser att grenarna växer åt olika håll. Det finns något oerhört vackert i detta, spretigt, levande.        Ibland behöver vinstocken ansas, så har skett genom historien för att det blivit ett brott på grenen, den är inte fast förankrad i stocken och bär inte frukt. Ibland så skjuter nya skott och en ny gren växer sig rik och frodig. Martin Luther hade ingen tanke på att hugga av någon gren men han ville ansa. Nu blev resultatet istället att en ny gren spirade fram, den Evangeliskt lutherska. Den är lika fast förankrad i vinstocken Jesus Kristus som den Romersk katolska grenen. Romerska katolska kyrkans gren må vara lite tjockare och frodigare än den Evangeliskt Lutherska kyrkans gren eftersom den är äldre men båda ger frukt, frukt som består och ger glädje till oss alla lärjungar oavsett vilken kyrkofamilj vi tillhör. Gott så. Förhoppningsvis var den största behållningen av denna ekumeniska inledning på reformationsjubileet att vi kan möta varandra med respekt, öppenhet och trygghet i det faktum att vi är likvärdiga grenar på vinstocken Jesus Kristus.