Ansiktsbokens vara eller icke vara, det är frågan?

Det är inte lätt!

Det är väl faktiskt ganska märkligt att det inte är lätt, varför är det inte lätt? Twitter var lätt, jag följde inte så många och så många följde inte mig. Den snuttifierade verkligheten var lätt att lämna, ja, frågan är om det överhuvudtaget är en verklighet? Eller frågan är kanske snarare, vad är det för slags verklighet som ges till känna på 140/280 tecken?
   Facebook är forumet där ett eller hundra ord kan rymmas, men vilken verklighet skildras? Intressant är att face även betyder fasad (även om det inte är så brukligt). Handen på hjärtat, är det inte väldigt lätt att det blir en fasadbok? Vad är det som egentligen visas, delas, gillas, kommenteras? Jag är övertygad om att många drivs av just den goda viljan att se alla fördelar med ett enkelt och snabbt sätt att kommunicera. Det är sällan jag under de år jag haft Facebook har varit tvungen att anmäla, blocka eller ta bort någon från min lista. Nu är jag inte storkonsument och inte så särdeles kontroversiell i mina åsikter och tankar heller, endast några gånger har jag fått på käften. Det intressanta med att få på käften är att även Facebook inbjuder till snuttifiering, det gäller att få med så mycket på så få ord som möjligt i kommentarfälten för att vara med i "samtalet". Därför fördjupas aldrig något, kanske har det överhuvudtaget aldrig varit meningen med Facebook, vad vet jag? Just den frågan orkar jag inte ställa till Zuckerberg, fast jag borde kanske!

Vara eller icke vara?

Jag har ett väldigt selektivt minne, bra ibland, dåligt ibland, därför kommer jag inte ihåg när jag första gången skaffade Facebook mer än att det var ett antal år efter att det introducerades. Jag var med knappt ett par år men valde att avsluta kontot helt, varför kan vi lämna därhän. Det gick ett par år och så blev jag lite sugen igen, fix och trix, nytt konto skaffades och det har gått några år. Nu har jag grunnat ett bra tag på rätt mycket som rör den så kallade vänskap som facebook utgår ifrån, vilka ska jag adda vid förfrågningar, vilka addar mig när jag frågar någon? Vad är vänskap? Vad går gränsen för privat och offentligt? Vad innebär själva systemet som utåt sett verkar öppet, inbjudande men som med diverse inställningar ändå selekterar och väljer med eller utan min medverkan? Vem och vilka vill in under min hud när jag får förfrågningar från personer jag överhuvudtaget aldrig hört talas om. Nu senast av en "person" med ett så löjligt hitte-på-efternamn så jag undrar om trollen tror att man är helt dum i huvudet!

Fördelar

• Visst är det lite kul att veta vad gamla barn- och ungdomsvänner, kursare, arbetskamrater, nuvarande och före detta, sysslar med, eller släkten och vännerna som inte bor i samma stad eller land, de är bara några tangenttryck bort. 
• Visst är det roligt att få många födelsedagshälsningar och likes på vackra foton. 
• Visst är det intressant att ta del av tips på böcker, artiklar, föreläsningar osv, osv
• Visst är det förströelse.
• Visst är det enkelt.
• Visst är det lite kul med meningslösa tester typ "du är en blå personlighet".
• Visst är det....

Nackdelar

• Kanske är det så svårt för det faktiskt handlar om Brain Hacking. Nej, jag tänker inte skriva vad det är, du får klicka på länken och kolla klippet, det är 13 minuter och 47 sekunder, väl värt att lyssna på och reflektera över!
• Läs också gärna Anders Q Björkmans artikel i SvD från 20 oktober i år Läs gärna den här texten - men lajka inte

Svaret

Listan över till synes fördelar är längre än listade nackdelar. Men nackdelarna har en tyngd som inte fördelarna har, speciellt det som rör Brain Hacking. Så vad blir mitt svar på frågan om fasadbokens vara eller icke vara i mitt liv? Svaret blir att jag fegar. Jag går halva vägen och snävar in min väncirkel till de som verkligen har suttit vid mitt köksbord eller jag vid deras och till de som på annat vis står mig nära. Jag privatiserar mitt Facebookdeltagande i väntan på att jag kommer fram till något annat beslut. Och mitt ego kan fortsätta dela Med SOfOS blogginlägg på Med SOfOS sidan på Facebook.

   Så om du orkat läsa hit och upptäcker att du inte längre finns på min vänlista, det är inte du som gjort något, det är jag. Och vän, ja det är vi ändå, när och om vi syns i verkliga livet.

Avlövat och vintergrönt

Det finns en rikedom i årstidens växlingar som på ett sätt sammanfaller med vårt kyrkoår. 

Så här i slutet av den långa Trefaldighetstiden blir berättelserna ur vår Bibel mer och mer färgstarka och mer och mer avlövade. Stundtals lika brutalt avskalade och nakna som träden runt omkring oss. Då är det bra att komma ihåg att det vintergröna alltid finns där som ett hopp. I dagens berättelser möter vi både det avlövade, nakna och brutala och samtidigt det gröna, växande som står pall vind och kyla. För dagens berättelser har man satt rubriken Frälsningen. Något långsökt kan jag tycka, för berättelserna är vid första anblick mer prolog till Domsöndagen och frälsningstemat blir mer som vintergrönska dolt av en hög med löv. Så jag krattar bort löven för att få syn på vintergrönskan.

Jag brukar ibland säga att Bibeln är en livsfarlig bok. 

Alla berättelser måste sättas in i sin kontext och ses i sitt sammanhang då, och hur det sammanhanget hänger ihop med vårt nu. Dagens evangelium ingår i ett längre avsnitt där Jesus går i polemik mot den etablerade eliten av fariséer och skriftlärda. Det är viktigt att vi påminner oss om att det är en intern kritik och inte antisemitism. Jesus var jude och det var aldrig hans avsikt att grunda en ny religion. I början av kapitel 23 säger Jesus till folket ”Gör vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.” En kritik som emellanåt är relevant även för oss när vi som kyrka säger ett men gör något annat i relation till vad Jesus uppmanar oss att göra. Jesus bemöter motstånd genom att skala av, visa på den nakna erfarenheten att många inte alls lyssnat på tidigare profeter, det har fått ödesdigra konsekvenser därav den starka inledningen i det vi hörde.

Jesus är sänd av Gud. 

När Jesus talar om templet - som inte ens var färdigbyggt - är det profetiska ord som senare visar sig stämma. Men orden handlar även om honom själv. Templet är en bild för Jesus och hans kommande lidande och död. Inga insmickrande ord, utan avlövat som en ek om hösten.
   Vi vet, med facit i handen, att Jesus också är mer än en profet. Lärjungarna och alla som lyssnade till honom förstod detta först efter hans död och uppståndelse. Först efter det kan vi tala om kristen tro. 

   När vi möter Jesus i berättelsen är han trött. Som en hönsmamma, vill han inget hellre än att få slut på oenighet och hyckleri och samla alla sina kycklingar under sina vingar. Det vill säga samla alla till tro på det han gör och förkunnar om Gud. Han vill kort och gott frälsa, det vill säga rädda människor från förtryck och återställa en balans i den goda skapelsen mellan Gud och människa och människa och människa. De orden är som vintergrönskan, en påminnelse om att Jesus ständigt är närvarande även när allt är avlövat. 

   Petrus berättar om det i episteln när han skriver: ”Guds ande, vilar över er.” Trots prövningar, eldprov i livet och i tron, är Gud alltid med.

Gud är med därför att Gud i sin nakna kropp har erfarit förföljelse, extremt lidande och död genom Jesus Kristus.

Personligen har jag ganska svårt för att enbart lyfta fram lidandemystik, att Gud kommer oss närmast i lidandet. Egen och andras erfarenhet säger snarare att Gud upplevs som mest frånvarande i dessa stunder. Men, och det är den kristna trons paradox och löfte, Gud ÄR med oss – trots allt – oavsett vad vi känner och upplever. Det är frälsning.

   Gud har aldrig lovat att fixa livet åt oss, det får vi leva själva men Jesus har lovat att vara med oss ”alla dagar till tidens slut.” Kan det bli större? Petrus påminner oss vad vi behöver göra, ”överlämna sitt liv åt sin trofaste skapare och göra det goda.” Lätt sagt, en utmaning att göra.

   Ylva Eggehorn skildrar den utmaningen på ett utmärkt sätt i psalmen vi nyss sjöng. Grunden är att Jesus Kristus vunnit tilliten åt oss och den är större än alla eldprov som vi springer på i livet och genom tilliten lever hoppet. Träden ska åter lövas och i väntan på det finns alltid vintergrönskan.

   En som i Bibelns berättelser verkligen fick erfara det var Josef som grymt såldes av sina bröder till Egypten. Trots detta möter han många år senare sina bröder med ett försonande sinne. Josef skapade mening av sitt liv, i trygg förvissning om att Gud var med i allt det smärtsamma och att hämnd och bitterhet inte leder framåt.

”Kom fram hit!”, säger Josef till bröderna. 

Det är i öppenhet som räddningen, frälsningen och förlåtelse och försoning finns. Att tro innehåller ett mått av egen vilja – ”ni ville inte” säger Jesus. I Gudsmötet behövs både Guds du och vårt jag. Vill vi så finns Jesus där – allt blir inte fix och färdig för Gud är inte en jätteförälder som curlar fram en lösning. Däremot så ger Gud oss kraft och förstärker vår vilja till det goda och medmänskliga, till kärlek. Vi förnimmer det när vi kommer in under vingarna.
   Precis som Jesus ville nå alla då, vill han nå oss nu, vill vara den som räddar, befriar och upprättar oss. Orden ”dina barn” är vi, vi är Guds barn, det betyder inte att vi är barnsliga. Som vuxna har vi vårt ansvar för våra liv men vi är fortfarande någons barn på så vis är vi också Guds barn. 
Frälsning är att samlas under vingarna. 

22:a söndagen efter Trefaldighet

GT 1 Moseboken 45:4-8

Epistel 1:a Petrusbrevet 4:12-19

Matteusevangeliet 23:37-24:2

Ylva Eggehorns psalm779 När livet inte blir som vi har tänkt oss 

Tacksamhetens vidgade blick

Att säga tack är lätt, det är något vi lär oss som barn.

Om jag generaliserar så skulle jag kunna säga att det finns två slags tack. Ett ganska ytligt tack som handlar om vänlighet och social konvention, ni vet tack för maten, tack för hjälpen, tack för gudstjänsten, tack för senast osv. Det är ett viktigt tack, att visa uppskattning för andra personers matlagning, arbete och engagemang av olika slag. Att se och bekräfta varandra genom att tacka.

   Sen finns ett annat men något djupare tack som handlar om tack för det som ryms och berör livet på ett djupare plan. Ett existentiellt tack. Det finns en hel del att misströsta över, gnälla över, bli förbannad på osv. Det har vi förstås rätt till. Rätt att vara besvikna, ledsna och arga men det blir sällan konstruktivt i längden. Att stanna upp och fundera över en djupare tacksamhet är Bibel-berättelsernas ärende till oss idag.

Det finns tre meningar att bära med sig och fundera över, hur de gestaltar sig i våra liv. 

Paulus skriver: ”Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra och avhåll er från allt slags ont.” 

Och Jesus själv frågar: ”Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”
Kung David säger i sin bön ”från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand".    Paulus berör det som ofta ställs i relation till tacksamhet, nämligen orättvisor och det som vi uppfattar som ont. Vad finns det att vara tacksam för när världen ser ut som den gör, är det många som undrar. Eller när vi drabbas av det som prövar oss på olika vis.

   Det finns massor att vara tacksam över. Ge inte upp, släck inte Anden vädjar Paulus, pröva, och håll fast vid det goda, trots allt. Han uppmanar oss att ta bönen till hjälp. Någon som har formulerat detta på ett självupplevt och klokt vis är teologen Patrik Hagman. När Patrik är 21 år dör hans pappa. Längre fram i livet dör hans 6-åriga son och några år senare hans fru. Jag skall läsa några rader ur Patriks bok Sorgens gåva är en vidgad blick som uttrycker ett fördjupat tack för det vi har i livet trots att prövningar möter oss.

Mina föräldrar lärde mig be ”Gud som haver” när jag var liten, 

men i något skede förenklade jag detta till ett ”Tack Gud för den här dagen.”… All den här övningen i grundläggande tacksamhet kopplades sedan in automatiskt när vårt liv faktiskt gick sönder. Följaktligen tackade vi oss genom all smärta, osäkerhet och  fruktan. Tackade för fint väder, för kompetent vårdpersonal, för vänner som vägrade låta oss kämpa på ensamma. Att slänga tacksamhet i ansiktet på all ondska, all vrede, all trötthet. Jag tänker mig att tron på Gud faktiskt börjar just där.

   Medan hans son fortfarande levde skrev han såhär om ondskan. Det finns ingen mening med det onda i världen, det är just det som gör det till ondska. Det kristendomen erbjuder är ett sätt att hantera det onda. Inte ett sätt att förklara, bara ett sätt att uthärda. Det är tacksamheten, den hårda tacksamheten, den ursinniga tacksamheten som man slänger i ansiktet på ondskan.

När jag läste det här blev jag berörd och utmanad. Slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan, en bra formulering. Bra att komma ihåg för att inte fastna i grubblerier kring ondskans natur, som vi ändå bara delvis kan förstå. Att söka det goda betyder inte naivitet inför ondskan så länge vi är realister. Jag tänker att det är realism när Patrik Hagman talar om all övning i grundläggande tacksamhet. Den djupare existentiella tacksamheten kräver mer av oss än den ytliga, konventionella tacksamheten. Det är en livshållning som  utmanar och kanske just därför är lätt att skjuta ifrån sig eller glömma bort.

Tio spetälska personer ber om förbarmande och Jesus förbarmar sig över dem, men bara en kommer tillbaka för att tacka. 

En berättelse för något vanligt, när faran väl är över, andas vi ut, gläder oss och fortsätter livet med en erfarenhet rikare och ser kanske inte det större perspektivet där tacksamheten borde rymmas. En av de tio gjorde det. Den tacksamhet eller ära som Jesus retoriskt frågar om hänger ihop med Kung Davids bön. Vi skapar vår verklighet, kung David tackar för alla gåvor i samband med byggandet av templet. Men förutsättningarna för vårt skapande har vi fått av Skaparen, av Gud.

   De tio spetälska blev helade av Gud genom Jesus Kristus.Vi lever i en större verklighet än vad som är för våra ögon. Vi skapar det som ger glädje, vi skapar det som förgör oss, vår intelligens och skaparkraft gör oss lätt till mänskliga gudar så vi glömmer att vi är delar av en större helhet. Där Gud finns med i livet , finns med i glädjen och i prövningarna, som finns med bortom döden.

Vi kan enbart leva våra egna liv aldrig någon annans. Våra liv är unika med allt vi möter men där finns också alltid de allmänmänskliga. 

Det handlar inte om jämförelse utan om att låta sig inspireras av mellanmänskliga berättelser, av Bibelns berättelser till en vidgad blick. 

Den vidgade blick som Patrik Hagman fick genom sorgen. Nu är det tack och lov inte nödvändigt med sorg och prövningar för att få en vidgad blick. Vi behöver hålla två tankar i huvudet att livet är både fantastiskt och skört på en och samma gång. Jag inledde med en generalisering och kanske är det dags att ta tillbaka den. Övar vi oss att visa tack i det lilla i vardagen så kan vi påminna oss om att tacka för det goda som finns omkring oss även när livets prövningar drabbar oss. För det är då vi verkligen behöver slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan för att själva inte gå under.

Tacksägelsedagens berättelser ur Bibeln

GT 1 Krönikerboken 29:10-14

Epistel 1 Thessalonikerbrevet 5:16-24

Lukasevangeliet 17:11-19