Efter julens stämningsfulla ljussken och samlingar kring krubban hoppar vi nu raskt över till Jesu vuxenliv.
Evangeliet sätter direkt fokus på det unika med Jesus, hans mänsklighet och hans gudomlighet, odelbar, två i en. Ett liv helt olikt alla andra människors liv och samtidigt ett helt vanligt liv. Markus är den evangelist som först skildrar Jesu liv och han gör det kortfattat, kärnfullt och utan så mycket utsmyckande och broderande ord. I tre meningar koncentreras tre bärande hörnstenar i vår tro.
Första meningen är: Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes.
Jesus
har fram till nu, ca 30 års ålder, levt ett fördolt liv som vi inte vet något om. Nu söker han aktivt upp sin släkting, profeten Johannes som förkunnar omvändelse och profeterar om Messias; ”Efter mig kommer den som är
starkare än jag,..” Det
står att han kommer till Johannes Vid den tiden, en formulering som betonar att nu sker något nytt, in i tiden. Jesus placeras också geografiskt, från Nasaret, det var där han växte upp och levde ett vanligt liv. Jesus låter döpa sig som alla andra som var där. En del teologer anser det problematiskt att Jesus, Guds Son, genomgick ett reningsdop för omvändelse och syndaförlåtelse eftersom Jesus var fri från synd.
Ett
resonemang jag inte håller med om, tvärtom, det förstärker poängen med inkarnationen. Jesus visar sin totala delaktighet i mänskligt liv. Gud kliver bokstavligt talat in i sin skapelse på ett konkret vis, som människa. Början
på Jesu offentliga gärning blir ett solidariskt uttryck, ett medmänskligt uttryck. Han är en av oss alla, och sen börjar likheterna upphöra och vi går till den andra meningen.
När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva.
Att himlen delar sig, ordagrant
slits isär, är en bild för hur Gud träder i förbindelse med Jesus. En vanlig bild för hur Gud söker sitt folk. Jesus får här en vision, en uppenbarelse, av hur Guds kraft blir synlig för Jesus i en duvas skepnad. En bild kom till mig och med vårt språkbruk skulle vi
kunna säga att Gud kopplar upp Jesus till nätverket, Fader, Son och Helig Ande. Stopp, kanske någon tänker, Jesus var väl uppkopplad från födseln, ja redan från sin konception. Ja, såklart. Men frånsett det vi vet, som att Jesus vid 12 års ålder besökte Jerusalem och templet, verkar nätverket legat på strömsparläge fram till nu.
Duvan har blivit en symbol för
Anden. Och även en symbol för fred och liv alltsedan Noas dagar. När arken hade landat på Araratberget och vattnet efter floden som översvämmat jorden sakta började rinna undan sände Noa ut en duva vid tre tillfällen. Första gången kom den tillbaka, andra gången kom den tillbaka med en färsk olivkvist i näbben och tredje gången kom den inte tillbaka. Livet hade återvänt och Gud och människa var i fred med varandra.Vid Jesu dop visar Gud sin kraft igen i form av en duva, den här gången handlar det om Fredsfursten som Jesaja profeterar om. Gud har talat till sitt folk genom sina profeter och nu fortsätter Gud tala till oss genom Jesus. Jesajas ord kan även Jesus instämma i Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Gud känner dig och mig vid namn.
Gud är med sin Ande närvarande i våra liv. Jesus upplever inte bara en vision utan också en audition, en andlig hörseluppenbarelse, då är vi inne på den tredje meningen och hörnstenen när
Gud offentliggör det som en liten krets redan känt till.
Och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."
Gud stadfäster Jesus i det som
är hans tjänst och uppdrag i världen. Uppkopplingen till nätverket görs tydligt genom rösten från himlen Du är
min älskade son. Från nu gäller inte strömsparläge utan full uppkoppling. Jesus är utvald för att vara Guds röst på jorden. Genom sitt dop och den andliga upplevelsen
i form av vision och audition förenas ytterligare det jordiska med det himmelska, det gudomliga med det mänskliga. Jesus blir redo för mötet med mänskligheten. Dopet blir en avgörande
livshändelse för Jesus och efter sin uppståndelse ger han lärjungarna i uppdrag att döpa i nätverkets namn, Fader, Son och Ande.
När vi döps blir vi också
uppkopplade till nätverket av himmel och jord. Vi blir en del av ett liv som sträcker sig bortom vår död här och in i evigheten. Gud
adopterar oss, tar oss upp som sina barn, tar sig an oss och införlivar oss in i större verklighet än vad vi till fullo kan förstå och se med vårt förnuft och våra ögon. Om och när mysteriet med Guds närvaro glimtvis på olika vis konkret uppenbarar sig för oss får vi tacka för det. Det är ofattbart stort, mysteriet vi får tro på och leva med.
