Maria bär ängelns ord i sitt hjärta

Hon bär hoten och flykten i sitt hjärta. Maria bär sonens uppväxtår i Nasaret och nu står hon här med sin förstfödde, Jesus, Guds utvalde. Hon bär glädje och förväntan inför hans liv. Som vilken mor som helst som är stolt över sitt barn.

Fast Maria vet att det inte är vilket barn som helst, det är Guds son, Guds utvalde, Gud själv.Hur mycket av detta som hon egentligen förstod vidden av vet vi förstås inte. Berättelsen om bröllopet i Kana 1) ger oss ändå en fingervisning om att Maria förstod och visste en del om sin son. Att hon nu frimodigt och indirekt uppmanar Jesus att handla är en mycket tydlig bild för hur nära Maria och Jesus stod varandra. Inte alla föräldra-barn relationer är så nära att indirekta ord direkt uppfattas.

Jesus fattar på en gång och med nästan barnsligt trots i rösten, antydan till ilska och klar irritation svarar han sin mamma ”Låt mig vara kvinna.” För något inom honom dröjer. När är stunden inne för att avslöja och fullfölja det uppdrag Gud gett honom? Att gå in och vara kvar i uppdraget och utöva sin kraft som Gud och människa.

Vi minns den frimodiga och lillgamla 12-åringen i templet som insuper kunskap, frågar, lär och utvecklas. Nu möter vi den vuxne mannen med en liten skara personer som anar Jesu storhet och därför följer honom som en rabbi. Vad är det mer som ska komma? Jesus vet, hela tiden och han dröjer med att visa vem han är och nu blandar sig hans mamma in i det hela. 

Jag kan ingenting om fåglar så jag frågade någon som kan om det är sant att vissa fåglar puttar ut sina ungar ur boet för att de ska lära sig flyga? 

Och så är det tydligen bland de som kallas klipplevande fåglar. En bild för hur vi manar på våra barn för att de ska släppa taget och forma sina liv. Framför mig ser jag bildligt talat Maria som puttar ut Jesus ur boet – tiden är NU och Maria hjälper Jesus att förstå det när hon säger åt tjänarna att göra som Jesus ber dem. Det är dags att flyga och visa vem han är.

Jesus gör sitt första under eller tecken som evangelisten Johannes kallar undren. Det grekiska semeion kan också översättas med kännetecken. Så vad kännetecknar Jesu liv och gärning? Vi har många svar i evangelierna, breven och profetiorna om honom. Det är komplext. Fast Uppståndelsen är förstås det givna svaret på vilket tecken och kännetecken som är väsentligast annars skulle vi inte ens vara kyrka.

Berättelsen om bröllopet i Kana är både tecken och kännetecken. Tecknet är att Jesus har makt att göra det vi inte kan göra, det visar på Guds skaparförmåga och kraft. Guds härlighet helt enkelt. Kännetecknet är att Jesus är livsbejakande. Han ser människors behov, givetvis på ett djupare plan men också här mitt i vardagen, för bröllop skulle vi kunna kalla för vardags-fest och här på festen får glädjen en extra guldkant av det goda vinet. 

Ett annat kännetecken för Jesus anknyter till berättelsen om hur Mose ber Gud visa sig för honom. 2)

Svaret blir att ingen kan se Gud och överleva men nu ska Mose få se Gud på ryggen. Gud ÄR ständigt närvarande i sin frånvaro. Vi får ibland se Gud på ryggen. Hur vi ser och upplever Guds närvaro i våra liv sker på olika vis. Genom att vi överlåter oss i tro på att Gud ÄR närvarande i sin skapelse och i våra liv. En del av oss har upplevt Guds närvaro genom drömmar, förnimmelser, genom tilltal, bönesvar och genom helande.

En sak har vi gemensamt med Mose, vi ser bara Gud på ryggen. De som fick vandra med Jesus fick faktiskt konkret vara nära Gud, samtidigt såg de inte Guds fullständiga ansikte. Visserligen är Jesus sann Gud men också sann människa, både  och, inte antingen eller. Så det är fortfarande Guds rygg vi möter även hos Jesus. 

Paulus har formulerat det på ett briljant vis. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” 3) En dag kommer vi att få se.

Mellanmänskligt kan vi ibland uppleva att den som är mest närvarande är den som är frånvarande.

När det handlar om Gud som vi inte ser mer än på ryggen så är det verkligen sant. Guds frånvarande närvaro är påtaglig. Jesus lovad Guds närvaro med orden att vara med oss alla dagar till tidens slut. Ett tecken för det är den helige ande som Paulus skriver om i Efesierbrevet. 4)

När vi gör oss bilder som bara är just bilder och inte den fulla kunskapen så är det nog svårast att klä den Helige Ande i bilder. Vi har eldslågor, vi har vinden, vi har andningen för att nämna några. Personligen är vind och andning bilden som ger mig en tolkningsnyckel. Vi bär alla Guds avbild inom oss och för mig är det andningen och andningen är förbunden med Guds Heliga Ande.

I väntan på dagen då vi ska få den fulla kunskapen är vi bärare av trons tecken,ett sigill. Ett sigill är till för att betyga en giltighet, att något är sant och äkta. Det är sant att vi tillhör Gud. Det är sant att Gud blev människa i Jesus Kristus och att han levde, dog och uppstod för just Dig och mig och i tro och tillit får vi överlåta oss till den sanningen.

Även om Maria den där dagen i Kana inte hade facit visste hon att det var dags för Jesus att ge sig till känna vem han var. Kanske är det så att Maria också behöver ge oss en liten knuff så att vi står upp för vår tro. Inte minst i en tid då vi behöver visa på sund och livsbejakande religiositet som motvikt till den religiositet som klär sig i förtryck och terror. Den tro som är en källa till liv och som andas i oss och genom oss och som ser Guds avbild i vår medmänniska.

Predikan Andra Söndagen efter Trettondedagen 

1) Bröllopet i Kana Johannesevangeliet 2:1-11

2) Mose ber om att få se Gud  2 Mosebok 33:18-23

3) Gåtfull spegelbild 1 Korinthierbrevet 13:12

4) Sigill Efesierbrevet 1:7- 14