söndag 31 juli 2022

Det oskapade ljuset

 



När solen tittar fram, speciellt vårsolen, så vänder många av oss ansiktet mot solen för att värmas och glädjas över ljuset. Men det går verkligen inte att titta rakt in i solen, mot solen går bra, men att hålla fast blicken och verkligen se in i solen är omöjligt med blotta ögat. Det gör till och med ont i ögonen och är farligt för ögonen.

När evangelisten Matteus återger den här händelsen berättar han att Jesu ansikte lyste som solen. För berättelsen jag nyss läste finns med i de tre synoptiska evangelierna, i Markus så väl som Matteus och Lukas. De berättar snarlikt om händelsen men förstås lite olika eftersom de är tre olika personer. …hans kläder blev skinande vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder, berättar Markus. Petrus, Johannes och Jakob bländades av ljuset och det skinande vita. De blir dessutom skräckslagna där uppe på berget när Jesus förvandlas framför dem.

Det är med andra ord en extraordinär händelse, med trons språk är det en vision och en mystik upplevelse de tre lärjungarna är med om. 

De förstår inte och vet inte hur de ska uppfatta och tolka det som händer framför deras ögon. Så är det med visioner och mystika upplevelser, de går inte att omedelbart förstå och tolka. Försöken att hålla kvar upplevelsen är omöjlig. Säkert var det inte förrän efter Jesu uppståndelse som lärjungarna något lite förstod vad de blivit vittnen till. En tid före den här händelsen på berget har Jesus berättat för sina lärjungar att det inte är helt enkelt att vandra i hans efterföljd. Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig, säger Jesus. 
   Att förneka sig själv ska inte förstås som något självdestruktivt och utplånande av jaget utan att placera sitt jag i relation till att verkligheten är större och mer än våra egna jag och att vi lever i mellanmänskliga relationer. Att ta sitt kors på sig kan förenklat sägas handla om acceptans att livet även innehåller smärta och svårigheter av olika slag. Observera då att acceptans inte är samma sak som att gilla utan att se verkligheten som den är med allt från smärta och sorg till välbehag och glädje.
   Jesus avslutar sin utläggning om jaget och korset med de kryptiska orden som inleder dagens evangelium, Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt. Det är precis vad Petrus, Jakob och Johannes har fått en glimt av där uppe på berget, hur Guds rike kommer med makt. Makten gestaltas av att de förutom Jesus får se Mose och Elia som representerar några av grundstenarna för vår tro. Mose representerar lagen som han fått av Gud. Riktlinjer för livet som vi har med oss och på många vis fortfarande lever efter fast vi inte dagligen reflekterar över att de har sin grund i budorden. Elia representerar profeterna och profetior om Messias. Vi lever i Kristi efterföljd ändå är profeternas uppmaningar, undervisning och predikningar fortfarande inspirerande och vägledande för oss när vi går bortom historiens och tidens raster. När Jesus står där, förvandlad, lysande så har en glänta av Guds rikes makt uppenbarats för lärjungarna.

En stråle av det oskapade ljuset har visat sig.

Petrus blir ivrig, Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia. Petrus försöker hålla kvar det bländande ögonblicket som de skräckslaget bevittnar. Lärjungarna hör dessutom Guds röst ur molnet, Detta är min älskade son. Lyssna till honomEn bekräftelse på att Jesus är den väntade Messias. På vägen ner från berget blir de tillsagda av Jesus att inte berätta för någon vad de varit med om förrän han uppstått från de döda. Förbryllande ord för lärjungarna. Profetiorna har gått i uppfyllelse men så mycket är oklart och dunkelt och kommer inte klarna förrän Jesus uppstått.
   I många andra kyrkotraditioner kallas den här söndagen för Kristi förvandlings dag. En mer träffande beskrivning än Kristi förklarings dag, kan jag tycka. Jesus förvandlas inför lärjungarna och på sätt och vis förvandlas även de av upplevelsen. 
   Vi får aldrig veta varför Jesus valde just dessa tre att bli vittne till Guds bekräftelse av honom som Guds Son, Messias, Människosonen. Troligen såg Jesus något hos just dessa tre som gjorde att han förstod att de var lämpliga att bli vittnen till en glimt av Guds rikes makt.

Så är det än idag, för oss, Gud visar sin härligt och ger glimtar av Guds rike på olika vis för olika personer. 

Att få vara med om en mystik upplevelse som lärjungarna fick handlar inte om att vara mer troende och from än andra. Upplevelsen är en oväntad gåva, den går inte att stoppa ner i en ask eller ställa på en hylla för beskådan, eller bygga hyddor som Petrus föreslog. Får vi någon gång den gåvan i livet är den som solen, vi ser den, vi gläds åt den, den värmer och ger oss ljus men den är en kraft som vi inte kan se rakt in i och bestämma över eller hålla kvar.
   Solen lyser ständigt jorden runt och går åter upp varje dag och när vi inte ser den vet vi att den finns bakom molnen eller på andra sidan jordklotet. Vi ser inte Gud, Gud finns bakom molnen och då och då ger sig Gud ger sig till känna på ett synligt sätt, glimtvis. 
Det är en trygghet att veta att vår tro, vår tillit och vårt hopp till Guds närvaro inte är beroende av upplevelser och av att se Gud. Gud är lika pålitlig och stundtals gömd som solen men ständigt närvarande. Som vi sjöng i psalmen, likt solen som går upp för alla, som för mig och dig, är Guds nåd varje morgon ny. Amen.

Predikan i Hässelby Villastads kyrka på Kristi förklarings dag 2 årgången


Psalm 176 Din klara sol går åter opp i Den svenska psalmboken

söndag 17 juli 2022

Levande stenar i ett andligt husbygge


 

Som kristna är vårt främsta kännetecken korset. Så finns det andra symboler som är igenkänningstecken för kristen tro. För en del kristna har Frälsarkransen blivit ett sådant tecken. Biskop Martin har skapat den som ett hjälpmedel för bönen och vårt andliga liv. Idag tar jag Frälsarkransen till hjälp i predikan för att spegla berättelserna i pärlornas symboler. 

Jag börjar med den stora Gudspärlan, den innesluter vårt sätt att tala om Gud som uppenbarad i Fadern, Sonen och den Helige Ande, tre i en och en i tre. 


Den gyllene Gudspärlan är grunden. När Petrus bekänner Jesus som Messias, den levande Gudens son, ger han uttryck för hörnstenen i vår tro. Jesus utser Petrus till en ledare – en apostel – ett sändebud – en klippa. Petrus och även de andra lärjungarna blir levande stenar i ett andligt husbygge. För kyrkan är främst Gud och människor, inte Gud och hus. Vi har förstås de fysiska husen, kyrkorna och församlingarna med personer som kallats till att leda i en professionell roll som präst och diakon och andra tjänster. Men framför allt så är vi alla, du och jag, levande stenar i ett andligt husbygge. Även om husen går sönder eller upphör att existera gör inte kyrkan det, för det andliga husbygget är det som bär kyrkan.

I all andlighet är tystnaden minst lika viktig som de talade och skrivna orden. 

Tystnaden behövs för att vi ska höra och möta Gud i vårt inre. Därför finns Tystnadspärlorna, de avlånga sandfärgade pärlorna mellan de stora pärlorna. Vi behöver mellanrummen i våra liv för eftertanke. Att vara tyst är en svår konst, det kan vi behöva öva oss i. Kanske är det därför Jesus förbjuder lärjungarna att tala om för någon att han är Messias. Tystnaden behövs för Jesus vet att tiden inte är inne för att tydligt avslöja sin identitet. Han behöver mer tid för att bokstavligt och bildligt talat bygga sin kyrka. Vi har facit i handen, vi vet förstås att utan Jesu död och uppståndelsen är Guds plan med Jesus inte fullkomlig. Tids nog blev det dags för lärjungarna att tala och svara som Jesaja svarade när Gud frågade vem som ville vara budbärare, Jag, sänd mig! Den lilla Jagpärlan får spegla hur viktig varje litet jag är. Därför finns Jagpärlan nära Gud, precis bredvid – bara den livgivande tystnaden mellan oss, så att vi ska kunna höra Guds kallelse. För du och jag är kallade att vara apostlar, sändebud för tron.

Jagpärlan är lite mindre än Gudspärlan, så att vi inte ska förhäva oss. 

Vi kan aldrig blir Gud, även om vi gör tappra försök att tygla allt i vår verklighet, så finns någon som är mer outgrundlig. Seraferna ropar till varandra om denna någon, Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Bredvid Jagpärlan finns Doppärlan, vårt vattenmärke på att vi tillhör trons gemenskap och därför kan vi även kalla den för Trons pärla. Ibland kan det vara så att tron kommer före dopet.
   Livet prövar oss ständigt och innebär inget undantag för oss som lever med en tro. Jesaja hade det inte lätt, Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar, ropar han. Det är som en öken inom honom, ett hot mot livet. Ökenpärlan vittnar om att livet kan upplevas torrt och utan synligt liv, en öken av olika svårigheter inom oss och den kan påverka personer runt omkring oss.  Det glödande kolet som vidrör Jesajas läppar är en dramatisk bild för Guds helande närvaro, ibland är den närvaron både renande, smärtsamt och förlåtande på en och samma gång.
   

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 

Så skriver författaren till Petrusbrevet. När vi genomlidit ökenvandringen vill den blå Bekymmerslöshetspärlan symbolisera hoppet, om att leva i nuet och ta en dag i taget för Gud är med oss. Vi är ett utvalt folk, Gud behöver sin mänsklighet. Vi behöver öva oss i bekymmerslösheten, att ta emot, att våga hoppas och se det blå ljuset i lågan.
   Idag är det en röd liturgisk färg, apostlarnas, martyrernas och passionens färg. Och passion är kärlek och vi har kommit fram till de två röda Kärlekens pärlor. Den första är symbol för Guds utgivande kärlek till oss, den vi är burna av. Den andra stämmer väl med Jesajas ord då han svarar Gud sänd mig. Gud sänder oss ut i världen för att sprida ett budskap om Guds närvaro med sin grund i kärlek. Vi kan vara sändebud på olika vis. Det är som vi sjöng i psalmen, lågorna, grenarna, gåvorna, tjänsterna och lemmarna är många men vi är ett med Gud, med Kristus. Det är en rikedom att vi är olika och ändå tillhör vi alla Guds folk burna av Guds kärlek, synliggjord genom Jesus

Symbolerna för det som vi bär inom oss och endast vill tala med Gud om. 

Det är Hemlighetspärlorna precis bredvid Kärlekens pärlor, från början tre vita, nu två vita och en grön. Den gröna får även vara symbolen för att vi är en del av den hemlighetsfulla skapelsen. Människan kallas ibland för skapelsens krona och visst, vi är smarta, kommer med visdom, utveckling men allt det är inget värt om vi inte förstår att det ska ingå i ett större perspektiv. Hela jorden är full av hans härlighet, ropar seraferna så högt att templets trösklar skakade. Kanske är det just det ropet som vi behöver i våra församlingar, i vår vardag, allmänt som privat. En liten del av det vi tror vi behöver hålla hemligt kanske behöver bli synligt likt den gröna pärlan.
   Bredvid hemlighetspärlorna finns den svarta pärlan. Nattens pärla, ett uttryck för när Guds närvaro upplevs som frånvaro och ett totalt mörker. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig ropade Jesus på korset. Gud har genom Jesus känt övergivenhet och vet därför hur vi har det i sådana stunder, när öken övergår till natt. Och inte minst när natten övergår i döden. Den svarta pärlan är även Dödens pärla, döden är en del av livet, vi skjuter helst den tanken ifrån oss. Sorgen är kärlekens pris som uttrycks när våra vägar skiljs. 

Det slutar inte i mörker för efter livet här kommer livet efter livet.

Uppståndelsen symboliseras av den sista vita pärlan. Jesus öppnar vägen till det som väntar oss i livet efter livet på Påskdagsmorgonen. När Jesus säger, Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket, är det för att Petrus och kommande apostlar ska förvalta den kunskap som Jesus har gett dem i ord och handling. Den kunskap som kan binda och lösa, det vill säga befria. Hur livet efter livet gestaltar sig vet vi inte något om mer än att det är en verklighet som leder oss tillbaka till vårt ursprung, till Gudspärlan. Livets cirkel sluts och påminner oss om att livet levs i tiden både linjärt och cirkulärt. Amen


Predikan i Hässelby Villastads kyrka på Apostladagen 2 årgångens läsningar


Hänvisning till psalm 61 i Den Svenska Psalmboken

söndag 10 juli 2022

Samtala genom att vända och vrida på perspektiven


Den här berättelsen handlar bland annat om att samtala, att vända och vrida på det som är svårt, att väga för och emot eller helt enkelt finna ett helt annat alternativ till svar och lösning på en knepig situation eller fråga. 
Ingen av de närvarande vet att Jesus är Gud, för dem är han en vandrade lärare, rabbi, för en del sedd som profet. Under hela sitt liv för Jesus samtal med skriftlärda och företrädare från olika religiösa inriktningar som vill pröva Jesu tankar och tolkningar. Helt enkelt för att samtala om olika tolkningar vilket var och är ett judiskt förhållningssätt till Bibelns berättelser.

Det var många som undrade, vem är Jesus som tolkar, fördjupar, som provocerar genom sina tolkningar och sin undervisning?

Några skriftlärda och fariséer har fått nys om en kvinna som varit otrogen och nu ska de ta reda på hur Jesus tolkar Mose lag som föreskriver dödsstraff för otrohet. Det gäller både kvinnan och mannen men här i berättelsen är mannen frånvarande. Det är en lag som det inte finns några bevis för att den överhuvudtaget praktiserats och att stening förkommit som straff för otrohet. Frågan är hur Jesus ställer sig till lagen som de skriftlärda och fariséerna åberopar i relation till den romerska lag som inte påbjuder dödsstraff för detta brott.  Det som händer är att Jesus finner just den tredje vägen, alternativet. Han säger inte att hon ska dödas, för då hade han trotsat romersk lag, som skulle följas eftersom de var ockuperade av romarna. Jesus säger inte heller att hon inte gjort fel, för då skulle han motsatt sig Mose lag.
   Istället lyfter Jesus fram den mänskliga ofullkomligheten. Vi gör alla fel i olika sammanhang, det vi kallar synd. Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. De skriftlärde och fariséerna droppar av en efter en, en talande bild. Ingen kastar någon sten – och troligen hade de ingen sten med sig heller. Ingen av dem är felfri, ingen av oss är felfri, inte du och inte jag. Jesus gör kvinnan medveten med sina ord. 

 Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. 

Gud har visat genom Jesus att Gud har tilltro till oss människor, tilltro till att vi kan förändras, fatta nya beslut, omvärdera våra liv och handlingar. Och inte minst har Gud, genom Jesus, visat på barmhärtighet och förståelse för det dunkla i våra liv. En av mina absoluta favoritpsalmer sjöng vi före evangeliet. Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Det är en mening som kan sammanfatta den här söndagens berättelser ur Bibeln och dess tematiska tråd, att inte döma. För Gud är allting klart, det är en trygghet i det, i det mest dunkla ser Gud igenom vårt mörker och vårt dunkel. Eller som Paulus uttrycker det: Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra.
   Vi är ofullkomliga och har aldrig hela bilden och vi behöver öva oss i att samtala om det svåra, att vända och vrida på saker och ting och inte vara så snabba med våra omdömen och domar. Öva oss i förståelse för att olika perspektiv kan finnas sida vid sida och öva oss i barmhärtighet. Gör vi det är vi på väg till ett humanare samhälle. Det kan låta som en ouppnåelig utopi med tanke på den oro som finns både här hemma och i världen. För tillfället så mycket destruktivt som cirkulerar, skjutningar, pandemi som inte ger sig, krig i Europa, svältkatastrof i Afrika, listan kan ledsamt nog göras lång.
   Paradiset finns inte på jorden men vägen dit börjar i tron på att vi kan göra något lite för att avspegla den tilltro Gud har till sin mänsklighet. Det är inte det svartvita och enkla som är svar på de svåra och knepiga livsfrågorna. Det är när vi tar oss tid för de utforskande och djupa samtalen, väger alternativ och söker nya vinklar som vi kan komma framåt mot lösningar av problem.

Tänk inte ut onda planer mot varandra. 

Orden förmedlar Gud genom Sakarja. Och Paulus uppmanar oss, se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. Gud själv, genom Jesus, visar i handling vägar att möta det dolda, dunkla och svåra. I berättelserna visar Jesus även på vikten av barmhärtighet, förståelse, förlåtelse och nådens befriande ord. Amen


4:e söndagen efter Trefaldighet 2 årgångens läsningar


Psalm 217 i Den svenska psalmboken