En i tre och tre i En

Jesus fick ständigt frågor inte minst av de skriftlärde, om Gud, om tro, om sin egen roll och anspråk.

Han fick bland annat frågan om vilket bud som är det viktigaste och Markus berättar att han svarar: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Mk 12:29-31  

Jesus talar alltid om Gud som den ende Guden och han inleder sitt svar med den bön som varje troende jude ber minst två gånger per dag. Den Gud vi hörde om i den Gammaltestamentliga läsningen. Det är den ende Guden vi firar på Heliga Trefaldighetsdag. Eftersom vi kristna tror att den ende Guden uppenbarar sig på tre olika vis i historien, som Fader och Skapare, som Son och Frälsare  och som Ande och Hjälpare firar vi den ende Guden genom att påminna oss om denna trefaldighet.

Det är denna tro som vi behöver lägga i våra hjärtan.

Det är denna tro som vi ska tala om och lära våra barn. Hur den ende Guden verkar i sin Skapelse och finns nära oss genom Jesus och genom Anden. Det har alltid varit en utmaning att tala om treenigheten. Som kristna kan vi bli ifrågasatta om vi ens tror på en enda Gud när vi hävdar att Gud uppenbarar sig på tre olika vis. Att Gud, alltings ursprung tar mänsklig gestalt genom inkarnationen är en utmaning för förnuftet. När Jesus vandrade runt så var förstås frågan för alla, inte minst de så kallade lärda och kloka, de skriftlärda. 

   Vem är han? Kan han vara Messias vi väntar på och som profeterna berättat om? Jesus framhärdar i sin enighet med Fadern, med den ende Guden, han gör det trygg i sin existens och tradition. Han lyfter fram det centrala i tron och presenterar nya tankar och förhållningssätt och ger ibland andra tolkningar av skriften än vad som var för handen. Det var utmanade för en del.    Mitt i Jesu iver att nå fram med sitt budskap och i sin trosvisshet tycker jag mig ibland ana en viss frustration hos Jesus när han lägger ut orden om sin egen relation till Gud. Mysteriet med inkarnationen är dolt för de lärda och kloka men uppenbarat för de som är som barn, säger han. Vi ska förstås hålla i minnet att Jesus säger detta i polemik mot de skriftlärda och fariséerna. Ordet som är översatt med barn betyder egentligen barnslig, olärd, oförståndig. 

Det blir genast lite intressantare för vi kan fundera över vad det betyder att vara barnslig, olärd och oförståndig.

Vid första anblick verkar det inte vara eftersträvansvärt. Då kan vi grunna på vad är det för egenskaper som en del saknar för att ta Jesu budskap och ärende till sitt hjärta? Vad anser han vara förtjänstfulla egenskaper när det handlar om att vara barnslig, det vill säga egentligen vara en av de allra minsta? Eller vad betyder det att vara olärd och oförståndig? Generaliserar vi så är, öppenhet, vetgirighet och förmågan att föreställa sig saker utan att veta, egenskaper som barn har, även riktigt små barn. De har helt enkelt inte hunnit bli låsta i sitt förnuft och framför allt inte hunnit bli självrätt-färdiga.   Förvisso kan barn vara rätt envisa, men det är inte samma sak som att vara låst. För handen på hjärtat hur mottagliga är vi för nya tankar, nya ordningar? Visst håller vi gärna fast i det som vi en gång lärt och det som ger oss trygghet. Jesus utmanar sin samtid och han fortsätter att utmana även oss. Jesus vet att profetian har gått i uppfyllelse. Han är Messias, han är ett med Fadern. Av Jesu ord i dagens evangelium förstår vi att det är helt enligt Guds plan. En del kommer att förstå och ta till sig, andra kommer ha svårare att ta till sig att profetian är uppfylld genom inkarnationen, genom Jesus. För att ens närma sig den tanken att Gud tar gestalt i en människa är hisnande för hans samtid och än idag. Det strider mot förnuftet, det strider mot tanken på Gud som en. 

Vi prisar förnuft, vishet och kunskap och det ska vi så klart göra men i relation till Gud behöver vi också ge upp vårt kontrollbehov.

Ge upp våra förutfattade meningar, inte så att vi enbart släpper fram känslan på bekostnad av  förnuftet men att vi ger oss möjligheten att förundras och vara öppna, såsom ett litet barn. Ibland kan vi ge uttryck för att vi blir barnsligt glada, det liksom pirrar som sockerdricka, Fanta eller champagne Små bubblor av öppenhet och välbefinnande utan bakomliggande intellektuella snabbanalyser om sakens natur. Jag har inget riktigt bra exempel att ge men jag tror att ni kan finna exempel i era liv när ni upplevt just den rena barnsliga glädjen och förundrats över något i livet som inte enkelt låter sig förklaras.   Det är inte för inte som berättelserna om Jesus kallas för evangelium, att förkunna det glada budskapet. Det glada budskapet är att vår ende Gud hela tiden söker nå oss, möta oss, upprätta en relation till oss, tala om för dig och mig, att den ende Guden finns med i våra liv, här och nu, in i döden och uppståndelsens liv, helt enkelt för alltid. Det är det vi firar idag Gud, tre i en, en i tre. Det finns mer eller mindre fantasirika och teologiskt intellektuella förklaringsmodeller för att åskådliggöra detta. 

Jag avslutar med ett gammalt konfirmandknep, H2O, vattenliknelsen. 

Den förklarar långt ifrån Treenighetens mysterium men ger oss en bild för att en entitet kan existera  på olika vis. Vatten, uppenbarad som porlande vatten, fast som is och flyktig som ånga. Lika självklart som vatten, lika självklart vill Gud vara en del av våra liv.   Så innerlig är Guds kärlek till sin mänsklighet att Gud ger sig till känna i tre uppenbarelseformer Fader, Son och Ande. Skapare och Ursprung, Frälsare och Befriare, Hjälpare och Livgivare.

Heliga Trefaldighets dag - Predikan i Djurgårdskyrkan

5 Mosebok 6:4-9

Apostlagärningarna 2:24-35

Matteusevangeliet 11:25-27

Stororden - Försoning

Möte och mysterium

Stororden i kristen tro vållar många gånger strider om vad som är den rätta tron och den rätta uttolkningen av Bibelns berättelser. Försoning, ett av de allra innerligaste och vackraste orden i vår tro är ett sådant ord som med dess innehåll har orsakat åtskilliga strider under kristenhetens historia. Lennart Molin, vid tiden för författandet av detta kapitel, rektor för Teologiska Högskolan i Stockholm. Jag uppskattar hans anslag i kapitlet och det märks redan i underrubriken Möte och Mysterium. Molin inleder med att påpeka just det paradoxala att försoning är något som varit i fokus för hätska lärostrider, värre än många andra lärostrider. Det är som om det finns en oförmåga att låta försoningen vara ett möte mellan Gud och människa genom Jesus Kristus, ett mysterium som inte till fullo går att förklara. Varken vårt språk eller vår kunskap räcker för att förstå. Ska vi då slå oss till ro och inte alls försöka förstå? Nej, men en god portion ödmjukhet är önskvärt.

Tre rottrådar bildar läror

Molin konstaterar att det är svårt att exakt ange hur många försoningsläror det finns. Men tre lyser starkare än andra. En av de tre vanliga lärorna om försoning kallas för den subjektiva försoningsläran, den centrala tanken är att Jesus kom till jorden för att få människor att ändra sig. Det är i människan som försoningsverket skall fullbordas, hjärtats omvändelse. 

   Så en annan av de tre, är den klassiska försoningsläran, kort handlar det om att Jesus räddade världen och tog makten över ondskan, framför allt tog makten över döden genom sin uppståndelse.      Sen har vi den juridiska försoningstanken, även kallad den objektiva, som kort går ut på att Jesus kom för att blidka Gud, människan har ingen egen förmåga att försonas med Gud utan Gud inser att det behövs ett offer i form av att Jesus tar straffet förmänniskornas syn på sig. 

   Molin nämner även de tre svagheter, den juridiska har en föreställningsvärld som innebär att Guds vrede mot människa mirakulöst vänds till godhet. Den klassiska har inte mycket att säga om människan i relation till frälsningen, det är ett kosmiskt skede. Den subjektiva står då i kontrast genom att starkt betona människans inre skeende, så vad betydelsen av Jesu död kommer i skymundan.

Ursubjektet Gud

Gemensamt är att alla har sina rötter i urkyrkan samt att Gud är subjekt, han kallar till och med Gud för ursubjekt, vilket betonar att det alltid är Gud som har initiativet till försoning. Just detta tänker jag är en nyckel, har vi det som utgångspunkt kan olika tankar och läror om försoningen berikar varandra för att något lite ge oss kunskap om hur Gud kan tänkas verka genom Jesus, hans liv, hans död och hans uppståndelse. 

   Människan är objekt, i vår tid går associationerna helt käpprätt åt pipan, för vem vill vara objekt i vår kultur. Associationen springer gärna iväg till objektifiering, det vill säga att vi i stort är Guds sak, kanske skulle någon drista sig till att säga att vi är Guds lek-sak. Det är en associationsbana vi behöver bryta för människan är förvisso Guds objekt men hon är också alltid, självklart ett subjekt. En självständig del av skapelsen för annars kan aldrig ett möte ske. Gud handlar genom Jesus och vi möter det som subjekt även om vi inför Gud är objekt för Guds handlande. Det är i grund och botten nåd, det kommer inte an på vår prestation, försoningen är aldrig prestation. Det är bejakande av ett möte, där Gud sökt upp oss.  Försoning rör existensen, det handlar om vårt vara och därmed finns alltid skuggan av skam och lurar därför söker Gud oss ständigt för ett möte, för vår existens är essens för Gud och skuggorna vill Gud belysa och upplysa.

   Detta möte mellan Ursubjektet Gud och objektsubjektet människa kan i sin tur vara en förebild för mellanmänskliga relationer.   

PS/

För dig som läst detta inlägg för första gången kan jag berätta att det finns en antologi som heter Stororden, den presenterar ett antal Storord i kristen tro. Dessa har jag reflekterat över i denna blogg, bara att scrolla i bloggarkivet så hittar du dem.Vandringen med antologin Stororden har tagit längre tid än jag tänkte mig från början, nu återstår nio Storord. Hoppas att du som läst och läser dem blir nyfiken att söka vidare fördjupning i Stororden.

Stororden - Enkelhet

Ett stilla läge i centrum

Det är underrubriken för kapitlet om Enkelhet i Stororden, skrivet av Syster Tyra Antonia, när boken skrevs var hon priorinna hos Benediktinnunnorna i Mariavall. Det är inte enkelt att skriva enkelt om enkelhet. Syster Tyra Antonia presenterar några kloka tankar om enkelhet men det blir rapsodiskt, ett antal bilder och tankar där vissa hänger ihop och andra inte. Därför är det svårt att referera hennes tankar om enkelhet. Dock är det några tankar som jag särskilt fäste mig vid.

   Hon lyfter fram motsatsen till enkel, dubbel, flerfaldig, invecklad. Enkelhet är klarhet, tydlighet. Det kan vara svårt för vår natur att söka det enkla, okomplicerade. Hon tar upp hur olika ambitioner och oro sliter oss åt olika håll och när vi ställs inför val blir det svårt. Syster Tyra Antonia ger exemplet med Marta och Maria, Maria som sätter sig ner för att lyssna till vad Jesus har att berätta medan Marta jobbar på med de hushållsbestyren.
   Hon nämner vidare trosgemenskapen Shakers i USA, som hon anser är en missförstådd rörelse. Deras strävan efter att leva ett enhetligt liv i bön och arbete som präglade allt de gjorde från att bygga hus, till möbler och alla bruksföremål. Det skulle vara funktionellt och hållbart, inga fåfängliga utsmyckningar. Och arbetet skulle inte utföras under stress utan en inre och yttre ordning skulle råda.

   Slutligen lyfter jag fram hennes fråga och delvis ett svar: Enkelhet - vad är det egentligen? Något att längta efter. Medan vi undviker en oklok enfald, den naiva godtrogenheten, lockar oss den sanna enkelheten...Enkelhetens hemlighet, det som ger hela kroppen, alltså hela livet ljus, är att människan återfunnits av den Ende och att hon tar konsekvenserna därav.

   Hur vi väljer att leva våra liv påverkar förstås också förmågan att inkludera storordet enkelhet i våra liv. Jag tror inte livet som nunna är enkelt i sig men det bjuder uppenbarligen på vissa omständigheter som kan göra vissa val enklare att välja ett liv i enkelhet. Frågan är vad det innebär för den stora majoriteten av oss som inte är kallade till det avskilda livet i ett kloster?

Less is more

Är ursprungligen en term inom konst- och arkitekturvärlden där man framhåller den avskalade formens renhet. Det är något med den formuleringen som tilltalar mig och som kom som en association till ordet enkelhet i Stororden. Det svenska översättningen av begreppet, mindre är mer, låter stolpigare än less is more. Vi ser aldrig begreppet översatt vi har väl helt enkelt blivit för  angliserade.
   Vi behöver fundera över både den yttre enkelheten och den inre. Beträffande den yttre så skulle jag inte vilja gå så långt som Shakers som förbjuder utsmyckning, jag tror människan har ett inbyggt behov av gestaltning, utsmyckning och skönhet. Inte minst historien och arkeologiska fynd visar oss det. Däremot tål det att funderas över hur konsumtionen påverkar oss genom mångfalden när vi överöses av produkter att möblera våra hem med, klä oss i och föda oss med. Ett överflöd som jag tror stressar oss och medvetet och omedvetet styrs vi mer av yta än funktion. Behöver vi allt? I hur hög grad skapar vi vår identitet utifrån det yttre? I vad mån styr ytan mitt liv?

   Den sanna enkelheten är att bli funnen av den Ende, funnen av Gud skriver Syster Tyra Antonia. Det tror jag hon har rätt i. Vi som upplever att vi har återfunnits av den Ende, vi behöver fundera över vad konsekvenserna för det blir i våra liv? Hur kan vi gestalta enkelhet i tro och liv? Här bjuds det ett flertal tolkningar för att konkretisera enkelhet i livet. Dock är ett detsamma, grunden för enkelheten, Guds närvaro i sin skapelse genom sin Ande. Guds Ande som även andas i och genom oss, som vill kalibrera oss på den våglängd där vi kan tona in oss för den vägledning vi kan hämta hos Jesus och i bibelns berättelser. Där finns inspirationen till enkelhet, till mindre är mer.

Se på mig, svara mig!

Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte?Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?Hur länge skall min fiende triumfera? Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden,låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall.Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp.Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. Psaltaren 13:1-3

Detta är en Psaltarpsalm för Bönsöndagen. Psalmisten misströstar och jag tror att vi är en hel del som kan känna igen oss i orden, i alla fall i en del av dem. Är det någon vits med att be? Hör Gud överhuvudtaget våra böner? Hur ska vi be?

   När vi står inför det som är svårt i våra liv – sjukdom, lidande, förluster och andra svårigheter av olika slag vill vi ha förändring, svar och lindring fort. Då är det lätt att känna igen sig i orden, känna sig glömd av Gud, som om ängslan, ovänner och ondskan ska få sista ordet.

   Jesus ger oss en liknelse för att lära oss att be och kort och gott går liknelsen ut på att vi inte skall ge upp. Det är även budskapet i berättelsen om Abraham och Gud. Att vara enträgen och inte ge upp för Gud lyssnar alltid.

Även om Gud alltid lyssnar betyder det inte att våra böner alltid går i uppfyllelse. Bön är inte en lång önskelista eller besvärjelse.

Det är så lätt att hamna i önskelistetänkandet, ibland kommer jag på mig själv med det när jag känner som psalmisten, listar det jag tycker att Gud ska fixa åt mig. En del fastnar i ett tänkande av magi om vi gör si, så gör Gud så, det blir som en besvärjelse. Inget av detta är bön. Det finns flera lärdomar om bön i dagens berättelser och jag lyfter fram fyra. Den första har jag redan nämnt, Gud lyssnar alltid!

   Den andra lärdomen handlar om tid. Jesus säger om Gud: han ska snart nog låta dem få sin rätt. Och i episteln lär vi oss att Gud verkar i oss mer än vi kan tänka och begära i evigheters evighet. Snart nog och evigheters evighet är uttryck för Guds tid och den tiden har vi ingen kunskap om. Jag vet, kan vara oerhört frustrerande, för vi vill veta, vi vill ha svar. Vi lever i ett samhälle där allt ska gå fort och svar ska avges snabbt! Vi är konstant uppkopplade på nätet – - world wide web - vilket i vissa lägen snarare blir world wide worries. En ängslighet som följd av en vilja att snabbt ha koll på allt möjligt. Guds tid och Guds kunskap är av ett helt annat slag.

   Vi behöver vänta in, ha tålamod och vi behöver lyssna in. Kalibrera oss för Guds våglängd.
Samlad livserfarenhet under tusentals år visar på att stillhet och tystnad är en väg. 

Minns Elia som väntade på Gud, som till sist ger sig till känna i en stilla susning.

Eller Jesus, han drog sig undan i stillhet och avskildhet för att be. Då kommer vi in på den tredje lärdomen, som handlar om närvaro. Paulus beskriver den så här: Gud ”ger kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,” Paulus tar sig tid och faller till och med på knä, ett sätt att samla ihop sig för att be, uttrycka med kroppen att nu stannar jag upp, nu stillar jag mig, nu lyssnar jag in, nu vänder jag min yttre och inre blick till Gud.

   Det är inte så bekvämt för alla att fall på knä men att knäppa sina händer eller låta dem vila i knät när man sitter eller står är också ett sätt att markera skillnad. Vi stannar upp i tiden för en stund, för inre samling. För inom oss finns fröet till bönen och att höra bönens svar. Guds ande är medfödd i oss, när vi överlåter oss i tron väcks Anden i oss och gör oss mottagligare för att lyssna in Guds närvaro i våra liv. Det är då vi med psalmistens ord säger att vi litar på Guds godhet och att vårt hjärta ska jubla över den hjälp som Gud vill ge oss. Det är den fjärde lärdomen, tillit. Kanske den svåraste i vår lite ängsliga tidsålder. Att lita på det vi inte konkret ser och upplever, Guds tid och Guds närvaro som ger oss kraft och styrka.

Att be är att rikta sig både utåt till Gud utanför vårt eget jag och att lyssna inåt till sitt eget hjärta för även där finns Gud. 

Kristus som genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek.  Gud visar genom Jesus att Gud älskar och finns där för att ge oss kraft och vägledning i livet. Det är en slags bönhörelse när vi tar till oss det, då vi ”förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”

   Och vägen dit är att vara enträgen i bönen. Abraham och änkan i evangeliet är vår förebild. Hon kom gång på gång och hävdade sin rätt. Hon vägleds av anden inom sig. Det kräver inte bara förstånd utan också mod. De fyra lärdomarna, Gud lyssnar, Guds tid, Guds närvaro och vår tillit, kan sammanfattas i en av de klokaste bönerna som finns, Sinnesrobönen. Gud giv mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra Mod att förändra det jag kan och Förstånd att inse skillnaden.

Miljontals människor vittnar om att den fungerar och då handlar det inte bara om dess kraft i ursprungsmiljön av missbruksproblematik, där bönen har sina rötter utan den är bra i alla sammanhang. Den är som en så kallad bönesuck, enkel att lära och god att ta till i alla livets sammanhang.Tillsammans med Fader vår och Välsignelsen - en bön att be dagligen.

Övriga Bibelberättelser på Bönsöndagen 1 årgången

1 Mosebok 18:26-32

Efesierbrevet 3:14-21

Lukasevangeliet 18:1-8