Första Advent i Pandemiåret 2020

Fullsatta kyrkor, körer och solister, trumpetare och slagverkare lyser med sin frånvaro denna adventssöndag. 

Men ljuset tänder vi och evangeliet sprids på många och annorlunda vis. I Djurgårdskyrkan hade vi korta andakter med påbjudet säkerhetsdeltagande. Uppskattat av de få. Ingen ny predikan förbereddes till denna söndag utan korta funderingar men till bloggen bjuder jag på något gammalt som blir nytt för er läsare som inte var med 2005 i Djurgårdskyrkan, den håller i år igen, återvinning är på modet,  varsågod!

 Lager på lager och ändå genomskinligt.

På sätt och vis finns det ingen skillnad mellan då och nu. Vi sjunger med lika stor inlevelse och närvaro Hosianna - som folket då ropade sitt Hosianna. Sedan dess har lager på lager lagts till och det blir trots allt en viss skillnad. Under en veckas höstsemester var jag och min familj i Rom. Staden med sin mångskiftande historia. Bland annat finns lager på lager av arkeologiska utgrävningar i mängder. Vi blev tipsade om att besöka en kyrka, San Clemente där innebörden av lager på lager är väldigt konkret Där kan man kliva ner under jord och få se resterna av flera byggnader, en bostad men också ett Mitras tempel som blivit förstörda i kejsar Neros brand som härjade 64 e Kr. På det utbrända Mitrastemplet har man byggt en kyrka. Och sedan har det av olika anledningar allt som allt blivit fyra historiska lager.  Kyrkan har fått sitt namn efter påven S:t Clement som räknas som den 3:e påven efter Petrus, Jesu lärjunge som räknas som den förste påven.
   Vad vill jag nu säga med denna lilla historiska exkursion? Jo, jag vill dels koppla det till berättelsen i episteln. Och dels får det åskådliggöra en tanke för hur vi ska kunna möta och ta till oss budskapet som faktiskt enligt Sakarjas profetian gått i uppfyllelse att ”nå från hav till hav, från floden till världens ände.” 
   Människan förnekar sig inte, redan från första början så uppstod diskussioner och stridigheter om hur man skulle förmedla, förvalta och berätta om Jesus. Hur man skulle leva tron. Under den första kristna tiden så fanns de som hade sitt ursprung i den judiska tron, den som Jesus själv stod i. Sedan fanns de som hade sitt ursprung i andra religioner som t ex Mitraskulten och de brukar klumpas ihop och kallas hednakristna. Det är mot bakgrund av det som Paulus skriver sitt brev till församlingen i Rom. Och förmanar och undervisar dem strängt om tron. Paulus är en person som påverkat, lager på lager av vår tro. Det var Romarbrevet som Luther läste och begrundade och som kom att bli en utgångspunkt för reformationen.

Bakom alla lager finns kärnan av mötet mellan oss som enskilda personer och Gud.

Hoppar vi fram till idag så förstår vi, att från det att mantlarna och kvistarna från träden trampats ner. Lager har lagts på lager av den ursprungliga och direkta kontakten mellan Jesus och mänskligheten. Det var lättare under de första århundraden för de kristna – trots förföljelser - att bära och leva det genuint och radikala i Jesu förkunnelse. Nu har lager lagts på lager, går vi till kyrkobyggnader behöver vi inte hålla oss kvar i Rom. Vi ser lätt skillnader av lager om vi besöker en medeltida kyrka, som Bromma och Spånga eller Djurgårdskyrkan med knappa 200 års historia. När vi går till Ordets tolkningar och traditioner läggs också lager på lager och skiftar inom teologin och i relation till hur vi t ex ser på samhället, på män och kvinnor, på barn, på äktenskap och så mycket mer. Ibland står alla dessa lager i vägen för vårt möte med Jesus och Gud.
   Samtidigt behöver vi strukturer och ramar för våra liv, även vårt andliga liv därför har vi våra kyrkor och gudstjänster. Det gäller bara att i dessa strukturer och ramar finna det genuina och radikala mötet med Jesus, det finns där, trots alla lager. När vi står upp och sjunger Hosianna – Herre hjälp oss - suddades alla rums och tidsgränser ut. Jesus ÄR Närvarande hos oss – det är stort! För att göra det riktigt tydligt för oss blev Gud Människa i Jesus Kristus – nu under adventstid får vi förbereda oss för firandet av denna stora händelse – Guds födelse in i mänskligheten.
   Att förbereda sig kan vara att skala av bekymmer för mindre viktiga saker än det som kan ge oss en mindre stressad tillvaro i livet. Vad det kan vara vet vi bäst själva men ofta är det av praktisk och materiell art. För Jesus var det enskilda mötet mellan honom och en människa det viktiga. Han fortsätter att möta sin mänsklighet överallt och på olika vis "från hav till hav". En väg för oss att gå honom till mötes är att stämma in i Hosianna, be Fader vår, tända ljus och tänka på Jesu ord ”Jag är världens Ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

 Första Advent 1:a årgångens läsningar

Sakarja 9:9-10

Romarbrevet

Matteusevangeliet 21:1-9

En narcissistisk prick

Vikten av självrannsakan och självkännedom

Många är vi som har gått i terapi, själavårdsamtal, parterapi, familjeterapi eller haft de djupgående samtalen med en god vän som lett till insikt. Eller kanske har vi läst en självhjälpsbok av något slag. Oavsett vad så har de flesta tänkande individer med någon form av självbevarelsedrift en förmåga att då och nu sätta av en tid för självrannsakan och det kan svida till ordentligt. Försvaren slår till och vi backar kanske några steg men så inser vi att vi trots allt behöver stanna upp och låta det svida klart. Resultatet av det är självkännedom, våra starka sidor och våra tillkortakommanden kan vi lära oss att bejaka och leva med och använda och inte använda på bästa möjliga vis. 

Det skrivs oändliga artiklar, debattinlägg, twitter-kommentarer om pandemin, om Estonia, om valet i USA osv. När jag läste en av alla dessa inlägg, den här gången om munskydds vara eller icke-vara i SvD  och en intervju med Kent Härstedt i Aftonbladet angående Estonia konstaterade jag efter läsningarna att Sverige är en narcissistisk prick i högra hörnet. 

Nu är det dags för Sverige att idka självrannsakan och lära känna sig själv

Vad är Sverige? Ja, vi är den lilla pricken längst upp i högra hörnet i  WVS databas  som visar att vi är ett självförverkligande och rationalistiskt folk i ett sekulärt samhället i ett välorganiserat land. Vem är Sverige? Ja, det är vi som bor här i all vår brokighet, våra förmödrar och förfäder kan ha bott här i århundraden eller inte alls och vi kanske bara har bott här några år, oavsett vad så är vi tillsammans vem, vi skapar tillsammans landet genom dem vi är och det vi gör. 

   Vem har även en lite mer formell innebörd. Vem är monarkin, vår konung som är statsöverhuvud men utan makt att förändra annat än för sin egen familj. Vem är riksdagen, kommuner och regioner, våra folkvalda, vem är regeringen och vem är statsministern, de som alla har makt att påverka och förändra livet för oss alla. Vem är också myndigheter som på uppdrag har makt av olika slag. Även om vi alla behöver självrannsakan och självkännedom så är regering, riksdag och myndighetssverige de som verkligen behöver det just nu. Det blir svårt att placera Moder Svea i terapistolen men jag skulle önska att några av alla dessa folkvalda på olika nivåer, myndighetspersoner men även personer i olika professioner inom akademin och journalister skulle kunna ta sitt förnuft till fånga, backa några steg och bli lite ödmjuka inför de svårigheter som Moder Svea just nu har.

Är jag kanske för hård i mitt omdöme om mitt älskade fosterland när jag benämner det som narcissistiskt? Nej, för mig är det en bra bild och just nu stämmer flera av  diagnoskriterierna för narcissism in. Av nio kriterier skall minst fem vara uppfyllda, Moder Svea klarar det med lätthet.

1) Moder Svea framhäver ofta och med viss överdrivenhet sin betydelse och vikt i världen (media).
2) Moder Svea omger sig gärna med de mest viktiga och betydelsefulla prickarna i WVS, hon vill gärna associera sig med prickarna som är störst och hörs mest (som USA).

3) Moder Svea berättar gärna om hur beundrad hon är av alla andra prickar (snart Nobel-tid).

4) Moder Svea har emellanåt orealistiska förväntningar och uppfattningar om sina egna rättigheter av olika slag (som hanteringen av pandemin).
5) Moder Svea vill gärna vara världssamvete men hon tummar gärna på regler och sanning för att nå sina egna mål (som neutralitet och Estonia).

6) Moder Svea har levt i fred och frid så länge så att empati har blivit ett bortglömt ord med faktiskt innehåll och endast siffror i ekonomiska kalkyler av olika slag (som hanteringen av Estonia).

7) Moder Svea beter sig arrogant till exempel i relation till andra prickars forskning (som hanteringen av pandemin).

Ja, det blev sju av nio. Men kanske är det så att Moder Svea även ofta fantiserar om rikedom, framgång och makt (som tillämpning av New Public Management i mellanmänskliga professioner). Och kanske tror hon att många andra prickar är avundsjuka på henne för allt är så bra uppe i högra hörnet och visst kan hon vara lite avundsjuk på andra också, tänk om det vore sommar året runt. Whoops, det blev visst nio av nio. 

Varför är det så svårt?

Jag vet inte, men troligen för att det är svårt. Vi har det så bra, vi har så stor tillit men det finns sprickor i kristallen den fina. Det finns sprickor i välfärdssverige. Jag är tyvärr inte begåvad med så bra minne - åtminstone inte för somligt - så jag önskar att jag skrivit upp exakt vad läraren på Pastoralinstitutet sa sista året på prästutbildningen men jag har burit med mig innebörden av det under dryga 30 år. Innebörden var att Sveriges präster på tre år möter Sveriges hela befolkning. Tja, kanske en överdrift men nog har jag mött tusentals olika människor, av de mötena är några möten på en djupare nivå, ansikte mot ansikte, och berättelserna om livet har jag fått ta del av. Så jag vet ganska mycket om olika sprickor i Moder Sveas hus.

   Om man inte ser om sitt hus både i bokstavlig mening och i överförd mening av vårt kroppsliga jag går hus och kropp sönder. Det går att lappa och laga men till slut behövs renovering, en total översyn, självrannsakan och självkännedom. Som sagt det svider men gjort med grundläggande god vilja, kärlek, ödmjukhet och empati blir det bra. 

Moder Svea, det är dags för det nu!

Vi är här för att vandra varandra hem

Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Versen i det korta och kärnfulla evangeliet har ett innehåll som jag ofta tänker på i olika sammanhang och ibland anknyter till vid begravningar. Och jag gör det av två skäl. 
För det första är det starka löftesord om att döden inte är en punkt i våra liv utan ett kommatecken. Vår livsmening fortsätter men på annat vis än vad vi kan förstå och ens föreställa oss. Pär Lagerkvist skildrar det vackert. Aftonport till evigheten - tysta skymningsstund Djupt fördold är hemligheten om vårt väsens grund. Stilla står jag vid portalen, ännu ingen vet. En gång öppnas stjärnesalen, allt blir evighet. ur Genius 1937 Jag tar till en annan diktfavorit också som kompletterar Lagerkvist. Italienaren Salvatore Quasimodo skriver, Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle – och plötsligt är det afton
   Aftonen och portalen blir bilder för vår död, vi lämnar våra liv här och går vidare till evigheten. Vi har inte facit och manual för döden och evigheten, ja inte för livet heller, vårt väsens grund förblir fördold. Livet kan bara levas nu och framåt och när döden infinner sig sker det alltid plötsligt även vid de tillfällena döden är väntad. Hur smärtsamt och olustigt det än är att ta till sig detta så är vi ensamma i dödens ögonblick även om någon håller vår hand. 

Nästan ensamma. 

Jag tror inte att vi är existentiellt ensamma, Gud är närvarande genom Jesus Kristus oavsett vad vi upplever, det är löftet.
   Det andra skälet till att versen, Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande är så stark är att den betonar de levande, alla levande, här och nu, de som gått före och de som kommer efter. Livet är det väsentliga, det är livet vi skall ställa i relation till döden och livet är starkare. Ljuset är starkare. För mig är alla ljus som brinner klart och lugnt eller fladdrar och flämtar i vinden på våra kyrkogårdar den här helgen en påminnelse om att våra relationer är det väsentliga i våra liv.
   De tre berättelserna idag lyfter fram vikten av liv och relationer. Relationen Gud – människa så klart och våra mellanmänskliga relationer. Gud har uppfyllt löftet till Mose om ett land för folket som Josua nu praktiskt skall förverkliga. Han rustar folket, ber dem proviantera för en tre dagar lång vandring. Ur kristet perspektiv kan vi tolka det som en profetia om de tre dagarna från Jesus död till hans uppståndelse. Och förstås vårt uppbrott, vår död och uppståndelse. Fast berättelsen håller bäst i sin ursprungliga mening för den berättar om Guds närvaro och vägledning av sitt folk, som också vi är en del av, Abrahams barn, Gudsfolket.
   Berättelsen är konkret, proviantera för vandringen. Hela livet är som en vandring och på den vandringen behöver vi tänka på våra liv och varandras liv. Jag hörde häromdagen en så bra och vackert sammanfattande mening om medkänsla i en av min sons låtar. 

Vi är här för att vandra varandra hem. 

Josua och folket vandrar varandra hem och så får vi också göra. Vandra varandra till det som är hemma för oss.Vårens vandring blev omtumlande sen kom en andningspaus under sommaren och nu vandrar vi in i ett delvis okänt mörker igen. Det metereologiska mörkret känner vi, det är bara att kika i kalendern och tända ljus och dra streck över veckorna som går för himlaljuset kommer tillbaka. Men pandemimörkret känner vi inte, det lever sitt eget liv och vi har att förhålla oss till det.
   Ett sätt är att proviantera – nu tänker jag inte främst på toa-papper, konservburkar mm - utan på att proviantera hopp och medkänsla. För några veckor sedan slog mig tanken, det faller i alla fall inga bomber på oss. Människor dör till följd av pandemimörkret men det kunde vara ännu värre, bomber kunde falla eller vi kunde bo i ett jordbävningsdrabbat område. För några av er kanske det låter drastiskt, men jag har nämnt tanken för några och hittills har det väckt eftertanke och en gnutta tacksamhet för att det inte, trots allt, är värre än det är i vårt hemland om än allvarligt.

Vi är alla genomborrade av en solstråle så låt oss hjälpas åt att sprida ljus och hopp till varandra efter bästa förmåga.

Hopp och ljus var det som mötte Abraham i Hebron när hans hustru Sara dött och han var i sorg. Abraham bodde där som främling, det är det som Hebreerbrevets författare anknyter till när han skriver om att vara gäst och främling. Hettiterna som styrde i Hebron mötte välvilligt Abrahams förfrågan om att få köpa land för att ordna med en grav för Sara. Hebreerbrevet talar om att vi alla är som gäster och främlingar här och att vårt ursprungliga hem är hos Gud, ett bättre land som han skriver. Det får vi tro och hoppas. Det är en tro som vandrat från generation till generation sen Abraham. Men till skillnad från tidigare generationers blick på livet efter detta tror jag att det är sundare att vi koncentrerar oss på det utmanade livet här och nu.

Jesus visar det när han säger att Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Han säger dessa ord när han samtalar med saddukeerna om de dödas uppståndelse. Saddukeerna förnekade tanken på odödlighet. Jesus svarar klokt och han säger bland annat att vi är som änglar när vi uppstår och så betonar han livet som han för det mesta gör i sin undervisning och i sina möten med människor i skilda situationer.
   Vi vet inte exakt hur Gud är – Guds väsen är också fördold - förutom det Gud visat i Jesus. Därför finns det många bilder av Gud, en bild ger oss psalmisten i Psaltaren 84, Herren Gud är sol och sköld Om nu Gud är sol och sköld kan vi spinna vidare på diktarens ord. Även om vi har vår existentiella ensamhet så är vi genomborrade av en solstråle, Guds solstråle. Genom och tack vare solstrålen inom oss kan vi hjälpas åt i det rådande mörkret att sprida ljus och hopp, för ljuset är starkare än mörkret. Klokt formulerat av evangelisten Johannes. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:4-5 

Predikan i Djurgårdskyrkan på Alla själars dag

Josua 1:10-11

Hebreerbrevet 11:13-16

Lukasevangeliet 20:37-38