Vi har hört tre berättelser om omtanke och försorg.
De handlar om hur Gud bryr sig om våra liv och om hur vi kan stanna upp för att lyssna in det. Berättelserna är även en påminnelse om att bry oss om varandra. Vi börjar med Paulus som skriver brevet till församlingen i Filippi när han sitter fängslad någonstans. Församlingen var den första som han grundade och den ligger honom varmt om hjärtat. Han skriver om deras omtanke och försorg om honom och hans situation. Vi förstår att församlingen inte endast stödjer honom i bön och tanke utan även har försorg om hans praktiska leverne. Det lyser igenom i brevet att det är lite svårt för Paulus att ta emot hjälp han säger stoiskt att det inte går någon nöd på honom och han verkar möta dagen lite som Lina Sandell, blott en dag ett ögonblick i sänder. Paulus skriver att han klarar allt detta för att han får sin kraft av honom som ger kraft, underförstått Jesus. Så mänsklig försorg och gudomlig omtanke som kraftkälla bär Paulus i hans svårigheter.
Hoppet om en barmhärtig Gud som inte överger oss och låter oss gå under är också något som Mose förmedlar i sitt tal till folket. Årtusenden senare når berättelsen oss. Mose manar oss att söka Gud av hela vårt hjärta och hela vår själ och lyssna in Gud, för Gud glömmer oss aldrig, Gud är barmhärtig och håller sitt förbund. Handen på hjärtat, visst är det ofta lätt att känna det som om Gud inte finns där, inte hör våra böner, inte ger några svar. Det är då vi behöver gå bortom våra känslor och tankar och lita på att löftet är sant och hållbart oavsett vad vi förnimmer och grubblar över. Gud är närvarande även i den frånvaro vi upplever. Jesus anknyter till när han efter sin uppståndelse säger att han är med oss alla dagar till tidens slut.
Vi är inte marionetter i Guds teaterspel, vi är betrodda medskapare och utvalda att vara nära Gud.
Allt liv är förstås en del av Guds goda skapelse och på ett vis utvalt men människan rår över skapelsen som ingen annan skapad varelse gör. Att vi är skapelser som rår, ställer och styr och som är utvalda att vara nära Gud framkommer tydligt i den välbekanta berättelsen om Maria och Marta. Under århundraden har kvinnorna ofta har ställts mot varandra. Maria har lyfts fram som en förebild i något som nästan kan liknas vid en seger, som om det vore en tävling. Vilket är helt galet och jag ska berätta varför jag säger det. Ofta tar jag fram den grekiska grundtexten när jag förbereder predikan för jag blir nyfiken på hur orden är översatta, varje översättning är ju en tolkning. Och se där, det grekiska ordet som översatts med det som är bäst betyder den/det goda. Så var det översatt i 1917 års Bibel, där står det att Maria valt den goda delen. Det kan verka som hårklyveri men för mig finns det en nyansskillnad i orden, valt det bästa eller valt det goda. Det bästa för tankarna till att utesluta allt annat medan det goda är mer situations anpassat mer mottagande än prestation.
För
mellan Maria och Marta finns ingen andlig tävling. Den här gången tog Maria initiativet att aktivt slå sig ner för att lyssna. Vid ett annat tillfälle var det Marta som aktivt sökte sig till Jesus när de sände bud efter honom när deras bror Lasaros var döende. Marta går Jesus till mötes. Hon
har stark tro på att Jesus kan hjälpa och han säger att Lasaros kommer att uppstå. Marta svarar att hon vet att han kommer göra det framöver. Jesus
svarar henne med orden Jag är uppståndelsen och livet.[…] Tror du detta? Marta blir den första att bekänna Jesus som Messias när hon svarar, Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.
Nu
uppmanar Jesus Marta att inte bekymra sig för det praktiska, för han har något viktigt att berätta. Lite trist bara att det inte finns någon fortsättning på berättelsen så vi vet inte vad det var som Jesus tyckte var så viktigt och gott som gjorde att han uppmanade Marta att inte oroa sig. Eller så var det just det, omtanken att vi inte ska bekymra och oroa oss så mycket. Ser
vi alla tre berättelsen i ett vidare sammanhang så har de mycket att säga oss om val och prioriteringar, om aktivitet och vila, om lyssnande och om handlande.
Det finns en omtanke och en försorg att upptäcka när vi väljer att stanna upp i Guds närvaro.
Såsom vi gör nu i gudstjänsten här i Djurgårdskyrkan. I berättelserna förstår vi även att Gud vill att vi bär med oss den förmågan ut i vardagen. Den omtanken och försorgen som Gud har om oss får vi förvalta genom omtanke och försorg om varandra för livet är inte enkelt, för någon. Sen ser våra utmaningar och svårigheter olika ut för oss. Även om vi för tillfället alla prövas av pandemin.
Det har nyligen kommit ett par
böcker som ur olika aspekter skriver om mänsklig oro och bekymmer. Olyckliga i paradiset – Varför mår vi dåligt när allt är så bra. Den andra är Tänk om - en studie i oro. Än har jag bara läst den första och endast läst artiklar om den andra och då slog det mig hur viktigt det är att vi enträget lyssnar in den livstolkande vishet som finns i vår kristna tro. Genom inkarnationen – sitt eget människoblivande - försökte Gud manifestera detta redan för 2000 år sedan. Våra yttre existentiella villkor
är långt ifrån Moses, Paulus, Maria och Martas men våra inre existentiella villkor och våra mellanmänskliga relationer har inte förändrats i så stor utsträckning över tusentals år.
Vi behöver varandra och vi
behöver Gud. Vi behöver en livstolkande och meningsskapande sammanhang där omtanke och försorg är aktiva delar av vår vardag. Vi inbjuds att göra som Maria och Marta, lyssna efter vägledning. Vi inbjuds att ta emot och känna tillit som Paulus och Mose gör. Vi förmår mycket i en orolig tid genom Gud som ger oss kraft.
