söndag 29 maj 2016

Ingen av oss går torrskodda genom livet.

Det gjorde inte israeliterna heller mer än det 2 Moseboken berättar för oss. 


Livet är inte så beskaffat att vi har någon Mose som bereder vägen för oss. Men vi har Jesus. Han har gått före oss, har berett väg för oss, han är till och med vägen förkroppsligad. ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Vi har honom med oss genom dopet, genom Anden, genom berättelserna. Men det gör oss inte mer torrskodda, däremot en smula tryggare i vetenskapen om att vi inte går genom livet ensamma. Det är vad Bibelns allra flesta berättelser vill tala om för oss.
   Som när Gud hjälper Mose och folket. Bibelns berättelser är i tiden och samtidigt är de flesta berättelserna utanför tiden. Det är Guds tid som gäller och därför hjälper berättelserna även oss. När vi kommer till ett till synes oöverstigligt hinder som stoppar oss på vår livsväg, då kan berättelserna vara likt Moses utsträckta hand som hjälper oss att se att Gud allt som oftast öppnar upp för oss att se olika möjligheter att fortsätta på vår livsväg. Även när kaos lurar på flera sidor sidorna, likt vattenväggar och förföljelse. Drivna av målmedvetenhet och rädsla stod israeliterna vid strandkanten, kanske räckte det, tillsammans med tilliten till Mose för att ta steget ut på havsbotten. Jag är osäker på om det hade räckt för mig, jag tror att jag hade behövt intala mig mod också. Mod att vandra vidare trots kaos. 

Både i vardagliga samtal och i själavårdssamtal möter jag målmedvetenhet men framför allt möter jag rädsla och mod.


Rädsla för kaossidan i livet och modet att trots allt leva och göra sitt allra bästa utifrån där man är. Ofta så går rädslan och modet hand i hand fast vi inte är medvetna om det. Rädslan, modet och hoppet om tillit är också en drivkraft när föräldrar bär fram sina barn till dopet, fast det kläs i andra ord. 
Så många gånger har jag suttit med dopfamiljer som på lite olika vis uttrycker att dopet för dem blir som en extra livförsäkring för barnet. Det blir en tacksägelse över det nyfödda livet, en omsorg sprungen ur den icke uttalade medvetenheten om att livet är tufft och nu blir barnet genom dopet innesluten i ett större sammanhang och får Guds vattenstämpel.
   Det är sällan föräldrar enbart hänvisar till att barnet ska få sitt namn – vilket i sig är felaktigt – för barnet har redan sitt namn. Dopet är ingen namngivningsceremoni. Dopet är grunden för en Gudstillhörighet som är oberoende av våra prestationer. Det är Guds kärlek, visad genom Jesus. Dopet är personligt, talar direkt till oss genom att våra namn nämns, det är grunden för en Jag-Du relation mellan oss och Gud. Det här blir ännu tydligare när vuxna kommer och vill bli döpta. 

I dopet har vi det synliga tecknet för Guds närvaro, vattnet, som symboliserar liv, död och evigt liv.


Det är badet som Paulus berättar om. Gudsbadet är inte fyllt med bubblande skum och väldoftande olja utan med Helig Ande, Guds verksamma kraft här och nu, osynlig för ögat men ständigt närvarande. När Johannes döparen vittnar om Jesus så berättar han att Guds utvalde inom sig bär både då, nu och framtid och att han ska komma med ett nytt dop, inte enbart i vatten utan ett dop med Helig Ande. Ett dop som knyter ihop då, nu och framtid för alla som döps. 
   Då, är inte så svårt att ta till sig, vi är länkar i generationers historia, både vår egen familjs och i den världsvida kristna gemenskapen. Och så har vi vårt ursprung hos Gud.
   Nu, handlar om modet och tilliten, trots tvivel och rädsla att lita på löftet i dopet, ”med er alla dagar till tidens slut”. Guds kärleksfulla närvaro i våra liv genom den Heliga Anden. Vi behöver inte prestera något. Gud kommer till oss gratis, av nåd. Guds närvaro hos oss, i oss, går utöver prestation, statustänkande, belöningstänkande – utöver vårt ego. 
   Så har vi framtiden, där bara sannolikhetskalkyler gäller för oss för ingen av oss vet vad som sker nästa sekund. Fast det finns en framtid som inte bara är sannolik utan sann. Paulus uttrycker det briljant i dagens epistel. Jag citerar orden vid varje begravning jag har.”Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.” 


Det är ett ord att lita på! 


Paulus ord i brevet till Titus är evangelium, det goda budskapet. Vi vandrar som sagt inte torrskodda genom livet men vi vandrar inte ensamma. Dopet talar om för oss att då – nu – framtid i våra liv är sammanbundna i tron genom allt Jesus gjort för oss och genom Helig Ande.


Predikan på 2 söndagen efter Trefaldighet



lördag 21 maj 2016

Mellan hägg och syren

Mellanmjölkens land, mellan jobb, mellanmänsklig, mellanstatlig, mellan pest eller kolera, mellanblond...


Jag tycker om ordet mellan för det är användbart och avslappnat fast jag kan tänka mig att en del upplever ordet som stressande, töntigt och bortförklarande och diffust. Mellan hägg och syren, snart, snart är det sommar. Mellanmjölkens land, Jonas Gardells på många vis träffsäkra beskrivning av vår svenska ängslighet och samtidigt kärleksfulla skildring av att vi vill väl. Att bli arbetslös och kanske vara det under en längre tid maskeras med hjälp av språket till att befinna sig mellan jobb. Relationer mellan människor, mellan stater. Att stå mellan val som är svåra och tuffa på olika vis. Så detta ständiga behov av att sätta etikett på allt från hårfärg till politisk tillhörighet, religiös hemvist, ursprung. Mitt i allt detta andas ordet mellan framför allt vila och lugn för mig och ibland bränner det till och jag utmanas till olika val. 

NE har två huvudsakliga beskrivningar av mellan. Dels som positionsbestämning mellan en linje, verklig eller tänkt, som löper mellan två angivna punkter. Det kan vara med riktningsbetydelse eller handla om tidsförhållande och även ha en mer abstrakt betydelse. Mellan kan även användas om mer eller mindre jämställda storheter.

Handen på hjärtat, visst är det mesta i livet mellan


Vi har våra stora livsriter, religiösa eller profana. Däremellan är mellan, själva livet som pågår och fortgår så visst vore det bra att bli mer kompis med mellan, själva livet i sig. Hur blir vi vän med mellan? Det finns olika hjälpmedel. Själv tar jag hjälp av Sinnesrobönen och SOAS = Stanna upp, Observera, Acceptera, Svara eller Släpp. Ibland blir jag helt enkelt vansinnigt irriterad på mellan, själva livet i sig med allt vad det innebär. Samtidigt så är det just i mellan som det mest fantastiska kan öppna sig för oss, möten, erfarenheter som berikar våra liv. Inte bara möten ansikte mot ansikte med varandra utan också möten med det abstrakta och kanske det mest abstrakt personliga som finns det gudomliga. Gud som vi inte kan stoppa ner i en ICA-kasse eller designad låda och visa upp. 

Jesus var en mästare på mellan. Det är ofta när han är på väg som Stororden uttalas och tecknen på hans gestalt att vara sann Människa och sann Gud visar sig. Som när han lägger sig tillrätta i båten som lärjungarna ror över Galileiska sjön (även kallad Gennesaretsjön eller Tiberiassjön). De är på väg från ena sidan av sjön till andra. Jesus somnar och medan han ligger i godan ro och vilar blåser det upp och båten börjar ta in vatten. Rädda för sitt liv väcker de Jesus. "Han vaknade och hutade åt vinden och vågorna,och de lade sig och det blev lugnt. Och han frågade lärjungarna:Var är er tro?"1)

Var är din tro? Är den mellan?


Det är en berättigad fråga Jesus ställer, inte för att vi ska gå runt och göra under genom att påverka vindar och vågor utan för att få syn på var vår tro är. Är den på väg bort från Jesus, från Gud? Är den mellan något? Hela livet innebär utveckling, så utvecklas även vår tro. I evangelierna möter vi lärjungarnas utveckling, bokstavligen som en vandring på väg mellan byar, städer, berg, dalar och Jerusalem. Ett mellan som också verkade abstrakt inom dem från kallelsen och framåt i deras liv. Från insikt till insikt finns mellan, tid för vila och lugn, tid för utmaningar och val. På samma vis verkar mellan för oss även om vi inte har Jesus konkret vid vår sida. Med eller utan tro på Jesus så fungerar mellan överhuvudtaget bra i livet. Vi ska kanske helt enkelt ta och uppskatta mellan lite mer än vad vi gör.





lördag 7 maj 2016

Sans - ett klokt tillstånd av medvetenhet och reflektion

Inte sanslös men väl bedövad av flygnoja greppade jag tidskriften Sans i Pressbyråns kiosk på Arlanda.


Verkade intressant, "Existentiellt magasin i upplysningens anda", filosofi, vetenskap, samhälle och kultur, lät bra, då måste jag fokusera hjärnan på något annat än flygmotorerna. 95 pix, varsågod! Sen fick jag en rolig stund när jag fastspänd i sätet upptäckte att det är Christer Sturmarks Fri Tanke bakom tidskriften och därmed Humanisterna. Så det kan bli av stress. Nåväl, titeln är bra, presentationen är bra, existentiella magasin passar mig utmärkt. Vetenskap är inte mitt främsta intresse och därmed har jag även ringa kunskap inom detta vida ämnesområde, men visst, egentligen är allt intressant i livet, mer eller mindre. Filosofi, samhälle och kultur känns lite mer hemtamt. Så nyfiken tog jag mig an Sans.

Att gå utanför sina egna cirklar


Någon kanske invänder, cirklar i pluralis, är det inte bättre att skriva cirkel? Jag tror att vi har flera cirklar kring vår person. Den allra innersta cirkeln är den som endast jag själv och Gud har kännedom om. Det kanske till och med är så att jag inte ens har all kännedom om min innersta cirkel för det är först i takt med åren som den öppnar sig för mig. 
   Sen har vi alla de cirklar som vi låter andra möta. De som står oss allra närmast, de som är lite längre ifrån och de som är längst ifrån. Vi går mellan cirklarna och förhoppningsvis är det vi själva som bestämmer avstånden mellan våra egna cirklar. Cirklarna ger oss i bästa fall trygghet i sämsta fall skapar de hinder. Hinder som upplevs stötande för den andre men som i slutändan främst är till men för en själv. Att våga förändra sina cirklar, ja till och med gå utanför sina egna cirklar är livets utmaning. Hur ofta möter vi utmaningen och ser vad som händer?

Att köpa Sans av misstag är ingen större utmaning, inte heller att läsa den. För en stund lämnade jag en av mina yttre cirklar för att ägna några timmar till läsningen av en tidskrift jag inte aktivt skulle valt om jag vetat vad det var för tidskrift. Somligt var intressant, somligt förutsägbart, somligt ointressant. Det kanske helt enkelt är så att vi borde vara just aktiva i att välja att gå utanför någon av våra egna cirklar för att se vad som finns, få mer kunskap, fler perspektiv. Det kan handla om en annan religion eller annat samfund än det man själv bekänner sig till. Det kan vara att närma sig en annan politisk åsikt för att få veta mer. En annan kultur, andra filmer, andra böcker, annan musik, ja listan kan göras lång på exempel där andra cirklar lever parallellt med mina egna. Ett möte kan berika eller så kanske jag rent av lägger till en cirkel till i mitt eget liv.