Fridlyst - Symbolikens omedvetna budskap

Sverigedemokraternas symbol är en blåsippa och blåsippor är fridlysta. Hur verkar våra omedvetna symboler?

Detta är ett - i allra hösta grad - personligt och helt ovetenskapligt funderande kring SD:s val av symbol, en blåsippa, som röstades fram av  medlemmarna 2006 1) . Alla riksdagspartier utom Moderaterna har en blomma som symbol (bara det är värt att blogg-fundera över), varken maskros, ros, nejlika, blåklint, vitsippa och fyrklöver är fridlysta. Rosor, nejlikor och blåklint tillhör inte blommor vi plockar fritt i någon stor utsträckning. Vitsippor, maskrosor och fyrklöver förhåller vi oss frimodigt till, inte alla trädgårdsägare förstås för de rensar väl snabbt bort maskrosorna. Men finns det någon annan blomma som så gläder barnen som en solgul maskros? Hur som haver nu ska det inte handla om denna brokiga bukett av tillgängliga blommor, även om just tillgängligheten är en poäng i sig. 

En symbol är ett kännetecken, det grekiska ursprungsordet betyder sätta ihop. Vi använder begreppet symbol på olika vis, NE förklarar det som tecken med fem ingångar 2) Jag funderar utifrån fjärde och femte ingången. "4) konkret företeelse som står för en social enhet, ett land, ett parti etc. och där relationen har blivit uttryckligt bestämd, även om den har indexikalt eller ikoniskt ursprung (tre kronor för Sverige, hammaren och skäran för kommunismen etc.); 5) tecken vars uttryck kan fixeras men vars innehåll är obestämt eller mångtydigt eller bildar associationskedjor (i konst- och litteraturkritik, i psykoanalysen"

De omedvetna symbolernas kraft

CG Jung, lärjungen till Freud som gick sin egen väg såg till skillnad från Freud det omedvetna som något som skapar vårt medvetna. Freud såg det omedvetna som bortträngda önskningar av olika slag. För Jung kompletterar det omedvetna och medvetna varandra och ska vara i jämvikt för att fungera väl och för att människa ska vara i balans. Jung menar att förutom det personligt omedvetna finns ett kollektivt omedvetet som kommer till uttryck i arketypiska mönster bland annat uttryckta i symboler.

Så vad sänder SD för budskap genom blåsippan som symbol? Många lyfter fram att valet föll på blåsippan på grund av den blå färgen med det gula i mitten. Väldigt svenskt, blått och gult. En inte alltför vanlig blomma, en blomma som lockar oss eftersom vi inte får plocka den (inte fridlyst i hela landet). Den är otillgänglig för en bukett eftersom den är fridlyst.

Något som är fridlyst är otillgängligt och oberörbart, det fridlysta är till för att skydda och bevara. Kanske tillmäter jag den undermedvetna symboliken alltför stor relevans för SD:s val av symbol. Men deras politik kännetecknas av slutenhet, präglad av en tanke att skydda och bevara vårt samhälle och vårt land från allt som de anser kan påverka det som de kallar för traditionella svenska värderingar. De har ett statiskt synsätt på förändring, förändring ska endast ske efter vissa normerande mallar. 

Blåsippan är en solitär

Visserligen växer den ibland i en liten klunga. SD är ett solitärt parti, visserligen har dess rötter en klunga av andra otillgängliga och oberörbara grupper och partier. De visar sig emellanåt även i sällskap av dessa andra men bevakar nogsamt sin fridlysta, solitära plats i den politiska snårskogen. Enligt Jung består symbolen av en synlig del, här blåsippan och en osynlig del den icke synbara arketypen och symbolen fungerar som en länk mellan det medvetna och omedvetna. I det perspektivet så kan man fundera över vilken arketyp som blåsippan kan bära på. Vad relaterar den till i det omedvetna, är det just kopplingen till det fridlysta, till det oåtkomliga? Som en ständig cirkelrörelse av medvetet och omedvetet. Så vad gör detta för mötet och samtalet med SD? 

Har vi alla som plockar blommor och abstrakta symboler i politikens snårskog i alltför hög utsträckning gått på det fridlysta budskapet?

Det fridlysta behöver ibland plockas för att botaniskt undersökas. Jag tror att det är dags att plocka SD i granskande möten och samtal. Jag vill betona att möte och samtal inte är samma sak som samarbete. Sin egenvalda upphöjdhet och fridlysning behöver få ett slut. Lockelsen i att stötta en hotad art är stor, det finns ofattbart många som hittills lagt sin röst på SD och än visas inga tecken på en minskning. De har gått från 12.9 % i valet 2014 till 17.7 % i  SIFO/SvD barometer i september 2015. Det är dags att ta detta på största möjliga allvar och det kommer vara smärtsamt men att låtsas som om allt är bra är att skjuta allvaret och problemet framför sig. Nazisterna blev också demokratiskt valda. Det är dags att upphäva fridlysningen för friheten och demokratins skull. Det är dags att sluta skydda rasister, även de som har fridlyst sig själva.

1) Sverigedemokraternas hemsida

2) NE Symbol

Peter Nobel i UNT - Varför skyddas rasisterna?

Slutresultat valet 2014

Människovärdets grund

"Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Ett suveränt svar på en listigt ställd fråga. Att bli satt på prov är inget någon av oss tycker om. Det finns ofta en underton av illvilja. Fariséerna såg Jesus som kättare och ville till varje pris få fram något som de kunde anklaga honom för. Det var inte lätt, det gick inte enbart att avfärda honom som en religiös fanatiker och irrlärare. Nu gjorde man ytterligare ett försök genom att göra gemensam sak med romarna. Myntet man räckte fram till Jesus var präglat med kejsarens bild och namn. Ett dött ting med ett värde på. Där har inget förändrats på 2000 år. Vi har en mer avancerad ekonomi men fundera gärna över vad en krona, en aktie egentligen är värd? Vi lever i en tillvaro uppbyggd kring arbete, ansvar, beroendeförhållanden. Ett samhälle byggt på att vi ger något och får något. Att få lön och betala skatt är självklart för oss. 

Dessutom är allt vi gör insatt i olika sammanhang, globalt, nationellt och lokalt. Gränser är utsuddade genom vår teknologi och ekonomi. Så vad vi ska ge ”Kejsaren” dvs. staten/samhället är ganska klart. Men vad är det som vi ska ge Gud? Vad är värdefullt i sig och präglat av Guds bild? Jo, vi själva. I vår skapelsemytologi berättas hur Gud skapade människan till sin avbild och inblåste livsande i henne. Vi ÄR präglade av Guds bild.

Vad vill Gud ge oss? Jo sin värdegrund, det är den Jesus ständigt talar  och undervisar om och visar på genom sina handlingar.

Vår kristna värdegrund av medmänsklighet sammanfattas på ett bra sätt i Paulus ord i Romarbrevet respekt och vördnad. Han sammanfattar också några av buden med: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Jag har varit inne på detta förut, det enkla men ändå så svåra med ordet kärlek och älska. Jag säger det igen, jag tror att vi behöver tänka delord för att mäkta med. Respekt och vördnad är två delord i kärleksordet. 

När livets sårbarhet och grymhet gör sig påmind genom dagliga flyktingströmmar in i vårt land och med rasistiska våldsdåd, bränder och hatmord på en skola är det lätt att tappa perspektivet på värdegrunden medmänsklighet. Och tron på människovärdet som oinskränkt oavsett vad vi delar för tro, bakgrund och ideologi. Kriminella handlingar ska alltid bestraffas men även här måste vi hålla värdegrunden tydlig för oss. Hur svårt det än kan upplevas när människor utsätter andra för grymheter och död. Men personer som begår brott måste få chansen att se sig själva i sitt sammanhang och göra bot. 

Som kristna ska vi alltid stå i livets tjänst inte hatets. 

Att stå i Livets tjänst gör vi när vi försöker följa Jesus kluriga ord som är så relevanta även för oss. ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Lösryckt ur sitt sammanhang kan detta tyckas stödja tanken på en skarp gräns mellan allt det vi förknippar med vardagslivet och vårt behov av andlighet, andrum och eftertanke. Dessutom har uppmaningen varit och är något som fortfarande utnyttjas för att betona skillnaden mellan det sekulära och det andliga livet. Politiker är inte precis överförtjusta när kyrkan har synpunkter på t ex fördelningspolitik, miljö- och fredsfrågor. Fast nu tar man tacksamt emot allt engagemang för alla flyktingar och EU-migranter. 

Balansgången mellan vad som är vad, och vad som är engagemang byggt på kristen värdegrund och vad som är partipolitiskt färgat är stundtals som att balansera på en spindeltråd. Och då får vi öva oss på den balansgången. 

Vi gästar bara vår jord, har den till låns för den tid vi är här. Eller som jag såg att Limhamns församling uttryckte det:”Tillfälliga uppehållstillstånd har vi alla här på jorden.” Vi är här för att förvalta och kunna lämna över till kommande generationer. För detta uppdrag har vi blivit förstklassigt utrustade med förstånd, fantasi, vilja och samvete. Reflekterar vi över och söker helheten och sambanden mellan vårt vardagliga liv, våra arbeten och att vi inom oss bär ett oinskränkt värde, behöver det inte vara betungande att ta sin del av ansvaret för att stå i Livets tjänst. Vi kan alla bidra på olika vis. Därför blir det livsviktigt att påminna sig i ord och handling om vår värdegrund. Vad vi är präglade av, som inte går att stjäla från oss och det är att i varje människa finns Guds avbild. Vad det konkret betyder, vari det består, ja det finns det inget entydigt och enkelt svar på, om det ens finns ett svar att ge här och nu. För om det gjorde det så skulle våra livsvillkor se helt annorlunda ut än vad de gör. 

Det finns mycket att säga om den kristna trons nu och historia som bär skuggor MEN det finns också mycket gott och hoppfullt att säga om vår tros och vår kyrkas kraftfulla arbete för människovärdet. Med tanke på de ljusskygga strömningar och rörelser som bokstavligt dödar eller dödar med ord behöver vi samla oss för det goda människovärdet. Det som har sin grund i att vi alla bär Guds avbild inom oss och har vår grund i ett sammanhang större än våra egon. Vi gör det genom vördnad för livet och respekt för livet. Två delord av kärleken. Sen ska vi hålla Paulus ord i minnet att ”Kärleken vållar inte din nästa något ont.”

21 Söndagen efter Trefaldighet 2015 läses följande bibelberättelser:

Profeten Jeremia 29:4-7

Paulus i Romarbrevet 13:7-10

Jesus i Matteusevangeliet 22:15-22

Samma Gud, eller?

Ängslighetens kompass driver en del personer att efter debatter, dialoger och ställningstaganden ofta landa i frasen: "Det är ändå samma Gud"

Nyåret började med "Vägra hata kampanjen"mot fördomar och rasism och hösten följde med ett hetsigt fokus på religionsdialogens svårigheter och möjligheter och hur man bäst gestaltar detta praktiskt. Det har fått mig att fundera över ängsligheten i mötet religioner emellan. Dels på en professionell nivå men också det vardagliga mellanmänskliga kommentarerna som nu senast i frisörstolen där frisören konstaterade, jag säger som min pappa "det är en samma Gud". Så min fundering är om det verkligen är en samma Gud i våra olika religiösa erfarenheter? Är det ett mål att sträva mot? Är det överhuvudtaget viktigt?

Jag tänker att frågan om det är en och samma Gud olika religioner tillber är en ganska oviktig fråga och en fråga som tar bort de riktigt intressanta frågorna om mänsklig religiös erfarenhet.

I mötet med personer av annan religiös tillhörighet är det lätt att bli ängslig, lätt att gå i försvar, lätt att hamna i över-och underordnande positioner beroende på var i världen mötet och samtalet äger rum. Är jag i majoritet eller minoritet med min tro? Gudstro handlar om djupet i min existens, djupet i att vara en del av ett större sammanhang som är oberoende av mig och om trygghet i min identitet som troende när den är som sundast. Gudstro kan också handla om tvång, yttre och inre kontroll, om exklusivitet och om förtryck. När världen krymper och du kan ha realkontakt med andra sidan jorden i detta nu kommer ditt jag i centrum på en gång. Ett jag som ska möta ett du, ett du som har andra erfarenheter än du själv har. När världen krymper och vi frivilligt och för en del av nöden är tvungen att flytta och fly så kommer många människor i ett annat sammanhang, ett annat samhälle som bjuder på både utveckling och utmaning, även för de som redan bor där.

Vi behöver se både det som är likt och olikt. Framför allt behöver vi se det mänskliga och den mänskliga erfarenheten av trons inre och yttre uttryck. För om Gud vet vi ytterst lite, vi tror endast.

När det gäller tron är det lätt att falla i olika diken inom samma religioner och förstås i relationen till andra religioner. Jag har alltid förundrats över just ängsligheten, både i min egen kristna tro men också i mötet med personer av annan tro. Så länge tron inte leder till förtryck och våld, fysisk såväl som psykisk, även om jag snabbt inser att det senare är svårkontrollerat så behöver vi acceptera olikheterna. Kanske är den viktigaste frågan hur varje enskild religion och även religiös tradition inom en och samma religion ser på människovärdet. Lyfter vi upp människovärdet så får vi en glimt av Gud på köpet. Det är mer intressant än att krysta fram likheter som vi inte kan ha kunskap om eftersom vår kunskap är så begränsad. I varje religiös tradition har gudsmöten förvaltats och traderats och gjort avtryck. Men Paulus ord gäller "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."1 Kor 13:12-13

Så låt oss ängslas mindre, sträva efter sund trygghet i vår tro och tradition och realistisk öppenhet mot andra traditioner i vår tro och andra religioner.