lugnet lägrade sig över Visby. Ja, i den mån det är lugnt i Visby under sommaren.
Jag ska på en gång säga; jag var inte där, i Almedalen Vilket säkert gör att många tycker att jag ska hålla tyst för jag vet inte vad jag talar om. Visst, att ha den fullständiga första-hands-erfarenheten är bra. Fast det är mycket i livet vi tycker och tänker om utan att ha första-hans-erfarenhet.
I mitt förra blogginlägg Tid för tankar som handlade om ett par läsvärda böcker så avslutar jag inspirerad av Martin Buber att fundera över just Almedalen. Vad är det som gör att riktiga möten bortom de ängsliga instämmanden lyser med sin frånvaro?
Jag har inget svar men blev mycket glad när jag på flygplanet hem greppade SvD och uppdaterade mig med den underbara känslan av en papperstidning. Statsvetaren Maria Wendt skriver en mycket tänkvärd understreckare som tangerar mina funderingar. Det allra bästa med den är hennes tankar om förändring av denna mediala cirkus. Inte enbart detta som också Soran Ismail är inne på, att byta ort och årstid.
"Sju dagar, ett politiskt problem per dag – som alla diskuterar, debatterar och försöker hitta lösningar på. Kanske skulle vi då kunna närma oss ett politiskt samtal värt namnet."
Så avslutar hon understreckaren och jag tycker det är en genialisk idé. Då blir likheter och skillnader tydligare, med skarpa personer som moderator skulle detta kunna vitalisera debatten och verkligen sätta fokus på central och livsviktiga frågor. Kompletterat med ordentlig fakta och research som presenteras skulle inte partierna kunna gömma sig bakom sina egna snåriga formuleringar utan verkligen utmanas till konkreta och realistiska och sanningsenliga svar.
Det finns oändligt många fler än sju problem men det finns och andra sidan verkligen frågor som behöver belysas med mer än traditionell valretorik. Jag skulle vilja se sju dagar fyllda av - utan rangordning - samtal kring: Miljö, Mänskliga rättigheter, Utbildning, Vård- och omsorg, Rasism och hatbrott, Jobb, Omvärldsperspektiv. Med stort intresse skulle jag lägga min tid för att lyssna och ta del av ett sådant upplägg.
Vem vågar förändra? Vem vågar säga nej, det räcker med ytligt mingel?
Jag tror och har hört av vänner som varit där att det givetvis finns seriösa och mycket konstruktiva möten i detta minglande. Fast känslan på distans är ändå att riktningen snarare går mot förytligande än fördjupning. Det förstärker på sikt glappet mellan de som har makt och de som lever med konsekvenserna av maktens utövning. Det är skrämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar