SLÄPP FÅNGEN LOSS! - Ännu bättre - Släpp fångarna loss!

Med behållning har jag läst KG Hammars senaste bok SLÄPP FÅNGEN LOSS! med underrubriken "Gud" bland metaforer och apofatiska provisorier.

Mot slutet av boken började titeln gnaga i mitt huvud, Släpp fången loss! Om nu Gud göms (för att använda mitt ord) i metaforer och apofatiska provisorier så har jag svårt att se att Gud är fången som ska släppas loss. Snarare är det väl vi som tror, talar, tänker, söker, längtar, tvivlar, ber, ropar, förbannar Gud osv. som är fångar och behöver släppas loss så att vi kan mötas i brytpunkterna av den mångfald Gudsbilder som vi har och omger oss med. Vi människor låser in oss och blir fångar i fasta föreställningar.
   Jag möter då och då orden "jag har min barnatro", det är bra, jättebra och samtidigt ett stort MEN! Under åren som går utvecklas vi förhoppningsvis som personer, lär av våra misstag och goda erfarenheter, åker dit igen ibland, men de allra flesta mognar. Sorgligt nog möter jag ibland personer som till synes inte vill/kan/vågar/ reflektera över sig själva och livet och i livet finns den existentiella dimensionen av tro med. Kanske är det då man hänvisar till "barnatron", tryggheten, den är värdefull, den ska vi bära med oss. Dessvärre innebär ofta "barnatron" ingredienser av förenklingar, svart/vitt tänkande och många gånger håller den inte för livets prövningar. Därför behöver vi möta det som berikar och utmanar våra föreställningar om tron och om Gud.
   För en hel del personer är KG Hammar kontroversiell, jag kan förstå det utifrån hans tydligt uttalade politiska värderingar och ställningstaganden åt vänster för att enkelt använda den graderingsskalan. Samtidigt förstår jag det inte ur en troendes perspektiv, för bemödar vi oss att läsa och lyssna till det han säger om teologin så finns mycket tänkvärt och insiktsfullt att hämta. Det är lätt att tolka Hammar som enbart ett barn av 68-rörelsen men han - även om han egentligen inte säger det rakt ut - är också bärare av mystik erfarenhet som har mer att säga oss än att låta den politiska 68-rörelsen skugga teologin.

"Frigör Gud från gudsbildernas begreppsliga fängelser! Eller öppna åtminstone en dörr på glänt! Över dörren på glänt står det - kanske: GUD är Namnet på det Namnlösa INTET som uppfyller ALLT."1) 

Hammar vill öppna en dörr för oss att samtala om våra Gudsbilder. Det är bra. Den röda tråden genom hela boken är förstås den apofatiska tråden, att vi inte kan säga något om Gud och ändå gör vi det för det vi har till vårt förfogande är att tolka våra erfarenheter i språket, i orden.2) Så långt är jag med Hammar. Gud blir lätt en fånge, eller rättare sagt vår bild (våra bilder) av Gud blir fängslade i tvärsäkerhet om att just min eller just din bild är den rätta. Hammar uppmanar oss att lyssna in våra egna erfarenheter och möta andras. Mot bakgrund av den narrativa traditionen i judendomen och det som han kallar "den latent närvarande narrativa komponenten i den grekiska kulturen."3)  för han fram en lång tradition att genom metaforer kommunicera berättelserna om Gud och vem Gud är. 

   Det är det narrativa och mystiken som kan hindra det han kallar förstelningstendensen inom religionen. Med hjälp av dessa tar Hammar sitt avstamp och presenterar sju "Gud som...".  Först tydliggör han "Gud som subjekt", Gud kan inte vara objekt utan är alltid subjekt i det skapade. Gud som subjekt möter oss i våra egna liv som även de är subjekt och han citerar Dag Hammarskjölds Vägmärken "Icke jag utan Gud i mig". Hammar knyter an till Hammarskjölds ständiga kamp rörande subjektfrågan. Jag tänker för egen del att det handlar om Gud som stort SUBJEKT och människan i egenskap av sitt eget liv som litet subjekt. Vi ska inte objektifiera Gud och Gud objektifierar inte oss. Gud och människa har existentiellt beröringspunkt. En erfarenhet som skildras i Första skapelseberättelsen: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem." 1 Mos 1:27 

"Gud som vilja, Gud som verb, Gud som omega, Gud som möjlighet, Gud som fråga, Gud som den andre, som främlingen."

Dessa är de övriga sex "Gud som...". För min egen del har jag sedan tidigare bekantat mig med Gud som vilja, verb och som den andre, främlingen.  Gud som omega, möjlighet, fråga bär däremot lite nya funderingar. Det är en spännande läsning om man är villig att öppna dörren på glänt. En hel del markerar jag och nickar instämmande i, somligt sätter jag utropstecken för. Att Jesus är en viktig person för Hammar är utom tvivel. Utifrån min tro och mitt perspektiv blir det ett utropstecken när han skriver "Det är Jesus som gör tankarna till kristna. Att Jesus är en metafor för Gud betyder att Jesus i sig själv inte är Gud. Gud är mer och bortom alla våra föreställningar."4) Det är här jag tror att en del läsare kommer gå i baklås, jo minsann en ärkebiskop som inte tror på Jesu gudomlighet, Hammar är rutinerad, han tar upp kritiken som varit under åren. Han gör det på ett bra sätt och förklarar så klart utifrån sitt sätt att se på tillvaron. 

   Som sagt, under läsningen gång tänker jag på titeln. Visst förstår jag titeln utifrån Hammars ärende till oss och samtidigt vore titeln Släpp fångarna loss verkligen en uppmaning att ställa dörren på glänt. Rädsla styr oss människor på olika vis i alldeles för hög utsträckning och vår vilja att kategorisera, att sätta skarpa gränser mellan rätt och fel (vilket naturligtvis behövs i vissa frågor) att söka det enkla svaren. När det handlar om vår tro, vår Gudsrelation, våra andliga erfarenheter så behöver vi vara öppna. Kyrkotradition kan vi kategorisera, rätt och fel kan handla om kyrkoordning, enkla svar kan vi finna ibland. Men när det handlar om Gud som SUBJEKT som möter oss som subjekt behöver vi vara varsamma och ödmjuka. Vi kan berikas och lära av varandra. 

"Vi vet också av erfarenhet att det som driver mänsklig utveckling vidare är inte ett möte med den som är lika utan med den som annorlunda. Det som är lika eller den som är lika bara bekräfta det jag redan är. Men den som är annorlunda utmanar och ifrågasätter,inspirerar och möjliggöra något som är mer."5)  

Hammar skriver i förordet att redaktionen hade synpunkter på titeln av boken som avskräckande och oförståelig och undrade om han inte ville att någon skulle läsa boken. Hammar svarar (typiskt nog) med frågor "Kan det inte vara roligt att ibland lära sig något nytt?...Är nyfikenhet något positivt i alla sammanhang utom när det gäller Gud?"

Du som redan uppskattar KG Hammar har förstås redan läst boken, ni andra, öppna gärna dörren och läs den i ljuset av den apofatiska traditionen och inte i skuggan av 68.

1) s 11f
2) s 41 f
3) s 63 f
4)s 120
5) s 106
Apofatisk teologi är teologin om att Gud är bortom alla mänskliga bestämningar och att Guds väsen inte kan beskrivas med mänskligt språk, ofta använd inom mystiken. Så är även paradoxen vanlig inom mystiken som t.ex. lysande mörker osv.