Tillsammans

Predikan 21:a söndagen efter Trefaldighet 

Gammaltestamentlig berättelse ur 5 Mosebok 24:17-22, Epistelberättelse ur
Jakobsbrevet 2:1-8 och Evangelieberättelse ur Lukasevangeliet 19:1-10

Berättelserna som talar till oss på söndagarna har förutom kyrkoårsdatering, som 21:a efter Trefaldighet en överskrift för varje söndag. Idag, Samhällsansvar. Jag måste erkänna, att varje gång jag läser ordet är det något som blir beskt på tungan! Jag funderar fortfarande på varför? Kanske för att det drar fokus från vi tillsammans, till ett dem och vi tänkande. Eller kanske är det den oheliga alliansen mellan kyrka och partipolitik som stör mig. Eller helt enkelt tanken att någon annan tar ansvar för samhället, inte jag, inte du, inte vi. Nåväl överskriften till trots är det innehållet i berättelserna som är det centrala och jätteviktiga därför att de visar att tro också är handling. 

Tro är ett inre förhållningssätt och ett inre liv, det är jag och Gud och du och Gud. 

Vi har vår personliga gudsrelation, formad av en rad olika omständigheter och erfarenheter. Men stannar det bara vid det inre, blir det lätt navelskådande. Tro och liv hänger samman i handling. Vår relation till Gud behöver synliggöras i handling och i relation till varandra.Så Tillsammans tycker jag är en lämpligare överskrift, för berättelserna handlar om att vi bygger våra liv enskilt, i kyrkan och i vårt samhälle just tillsammans, inga ska eller får uteslutas. Det handlar om människovärde, vi uppmanas i Jakobsbrevet att inte göra skillnad på människor och att älska vår nästa som oss själva. Berättelserna i Mosebok och evangeliet talar om samma sak.

Sackaios längtade efter att få se Jesus. Kanske var längtan mer förklädd till någon slags allmän nyfikenhet på den man som var så omtalad, ”ville gärna se vem denne Jesus var.”

För Sackaios fanns ett direkt hinder – ett fysiskt –  han var liten till växten. I den stora folkmassan som också ville se Jesus nådde Sackaios helt enkelt inte fram. Sackaios låter sig inte stoppas av några hinder, han har bestämt sig, därför klättrar han upp i trädet. Struntar i om han blir till åtlöje, han hade inget att förlora, han befinner sig på ett vis redan i ett utanförskap.

   Det finns mycket som kan hindra oss från att ta vår längtan eller vår nyfikenhet på Gud och Jesus på allvar. De fysiska hindren finns inte för oss idag, hindren sitter i hjärtat och intellektet. Och i viljan.

Vilja går bra hand i hand med öppenhet. 

Sackaios ser Jesus och vad mer är, Jesus ser honom, känner honom vid namn. ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Sackaios sluter sig inte utan ”tog emot honom med glädje”.  Genom sin vilja är Sackaios öppen för vad som möter honom. Mötet med Jesus förändrar hans liv. Han förstår hur han utnyttjat sin maktställning, nu vill han gottgöra detta. Genom sin öppenhet får Sackaios hjälp att se sitt eget liv. Hans tro blir handling. Han tar helt enkelt ansvar för sitt liv och sina handlingar.

   Jesus möter människor och ser oss sådana vi är. Det fungerar även idag när vi undanröjer inre och yttre hinder och är öppna. Jag nämnde att hindren idag sitter i vårt hjärta och intellekt. Varje person har att ta ansvar för att undanröja hindren för sin tro, precis som Sackaios. Men så finns yttre hinder, till exempel i våra kyrkor - oavsett vilken kristen tradition vi företräder - så skyms Jesus ibland. Människor står i vägen på olika vis.

Det finns all anledning till självrannsakan för oss i kyrkan. 

Vi skulle bildligt talat behöva klättra upp i ett träd och se oss omkring för att se Jesus och se de som söker honom och vi som redan funnit honom behöver alltid se oss själva i relation till Jesus. Det är känsligt att vara självkritisk, så lätt att gå i självförsvar. Det har vi sett en del av under det här året. När självkritik saknas blir det istället lätt kritik av andra utifrån, som sällan har ett så brett perspektiv. De som gärna gottar sig i det som är felaktigt eller behöver ifrågasättas. Om det sen gäller kyrkliga handböcker, församlingsresor, olika 

teologiska synsätt, ekonomiska frågor, politisering osv. så blir det mesta snuttifierat och snurrar runt i olika sociala media. Ofta blir enskilda personer syndabockar, där det egentligen handlar om strukturella och organisatoriska problem. Jag är absolut för att medier granskar kyrkan men jag skulle önska att vi vore bättre på att granska oss själva och vara sunt självkritiska. Såsom Sackaios var. 

Inre självrannsakan är det som är kraftfullast för det är det som kan få bestående förändring. Det är då tron blir trovärdig och grundad. 

Det gäller både den enskilda personen och kyrkan som församling. Det är enskilt och tillsammans som vi bygger våra liv våra församlingar och vårt samhälle. Det är hur vi ser på varandra som speglar sig i hur vi bygger vårt samhälle. Dagens bibelberättelser lyfter fram att det är tillsammans utifrån de förutsättningar vi har. Ingen ska lämnas utanför. Vi har inte kärvar, oliver och druvor men principen är den samma, delande och delaktighet, tillsammans.

   Sackaios var dömd av sitt samhälle och rannsakar vi oss själva så är det så lätt att vi på ett eller annat sätt dömer varandra. Jesus gör inte det, han räddar människovärdet och vill att vi ska följa i hans fotspår. Vi har inte hans kapacitet, men Gud har stor tilltro till sin mänsklighet, det har Gud visat genom Jesus. Han finns inte hos oss fysiskt men genom Guds Ande är han närvarande, han känner oss vid namn, innan vi känner honom. Vi behöver bli lika frimodiga som Sackaios och ta ”emot honom med glädje.” Mötet leder oss sedan på olika vägar och tillsammans kan vi forma ett bra liv i församling och i samhället.