Med SOfOS : "Du är seendets Gud"

Det finns många varför i våra liv. En del varför-frågor får vi aldrig svar på. Med tiden som vän kan en del varför klarna och frågetecken rätas ut och bli till en punkt eller ett utropstecken. Med idogt undersökande och grävande kan vi också få svar på en del varför. Så finns löftet där, att vi kommer få svar vid vår uppståndelse, när vi får det eviga livets segerkrans, alla tårar ska torkas och vi ska få kunskap. Varför Gud föredrog Abels offer framför Kains har de lärde tvistat om och inget entydigt svar finns. Det är både frustrerande och befriande kan jag tycka, för det sätter fokus på minst ett par saker som är viktiga att hålla i minnet.

Det ena är, att vi aldrig kan nå Guds kunskap.

Vi kan närma oss och alltid ställa Gud till svars – ibland får vi svar, ibland inte. Paulus uttrycker det så klokt med orden: ”Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Det är en utmaning, ja till och med en prövning, att vi behöver öva oss i tålamod att inte veta allt, att inte ha alla svar. Salig är den som håller ut, skriver Jakob i sitt brev. När vi består provet så ska vi få det eviga livets segerkrans. Vi kommer få svar, någon gång i en framtid vi inte känner här och nu. Vi kan fundera över vad det innebär att bestå provet?

Jag tänker att det till viss del är ett mått av acceptans. Acceptans är inte samma sak som att gilla eller ge upp utan helt enkelt se saker och ting för vad de är och att kunna lämna det vi inte kan påverka eller agera på det vi kan påverka. Mycket kan vi påverka, men inte allt som kommer i vår väg. Petrus, som brukar beskrivas som den hetlevrade och ivrige lärjungen, han är någon som skulle behövt öva sig i tålamod och acceptans.

Jakob skriver vidare i sitt brev att vi bär begäret inom oss, det vill säga förmågan till att utsätta oss själva och varandra för prövningar eller frestelser som leder till oönskade konsekvenser. Prövningar är både det som kommer inifrån oss själva men också drabbar oss utifrån. Med kyrkans ord helt enkelt synd. Synd som är en bortvändhet från Gud och från oss själva och varandra.

Ett annat viktigt fokus har Paulus också ringat in bra.

”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.” Vi ser gåtfullt men det gör inte Gud. En del bibelforskare framhåller i berättelsen om Kain och Abel att Gud i första hand såg till personen, inte till offergåvan. Deras namn nämns före deras gåvor. Gud såg Kain och Abel, när Gud ser är det med en blick som är långt annorlunda än vår mänskliga blick. Det är gåtfullt, för med vårt mänskliga rättvisetänkande borde Kain fått ett hårdare straff, istället uppmuntrar Gud Kain att råda över sina frestelser och prövningar. Det berättas längre fram att Gud till och med ger Kain ett tecken som skydd. Vad tecknet exakt är, om det är ett konkret synligt tecken eller om tecknet skall betraktas som ett löfte det är höljt i dunkel.

Gud såg både Kain och Abel. Att se är att bekräfta varat, en människas existens och att Gud ser är en bekräftelse på Guds närvaro och kärlek. Gud ser Kain trots att han genomför något så fasansfullt som mord. Varför, undrar vi. Och står med osäkra svar.

Våra antropomorfa gudsbilder är bra ibland, men de ställer också till det för oss när vi kommer in på rättfärdighet och rättvisa, för där är vår kunskap begränsad om hur Guds handlingar verkar och Guds sätt att se på saker och ting.

Det avspeglas i Jesu skarpa ord till Petrus "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors." Petrus vill så väl för sin rabbi och nu har han även förstått att Jesus är mer än en rabbi, Jesus är Messias. Eftersom Jesus är Gud inkarnerad vet han mer än Petrus. Jesus vet att han inte kan undgå sitt öde, det går inte att skydda honom från det han måste gå igenom.

Han har förklarat för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och att han där kommer att lida, bli dödad och uppväckt efter tre dagar. Jag förstår Petrus reaktion, att han inte förstår och protesterar. För Jesus blir detta en frestelse, vem vill inte undgå lidande, och död. Jesus tar till kraftord för att betona att han inte vill bli utsatt för frestelser. Han har redan prövats 40 dagar i öknen och bestått den prövningen. Nu måste han fullfölja den plan som ligger, han måste möta det som ska ske.

Förra söndagen sjöng vi Se, vi går upp till Jerusalem.

I fastan vandrar vi med Jesus genom den sista tiden i hans konkreta jordiska liv. Förutom att vara medvandrare vad kan berättelserna ge oss för lärdomar och uppmuntran? Jo, berättelser vill bland annat medvetandegöra en realistisk bild av livet och samtidigt ge ett hopp. Det realistiska är att vi, hur gärna vi än försöker och vill, så kan vi inte undgå livets prövningar och frestelser. Det vi utsätts för och de vi utsätter andra för. Det hoppfulla är att Gud genom Jesus Kristus vet vad prövningar gör med en människa. Hur svårt det är. Gud förstår och ser vår synd, vår svaghet, skörhet och kamp med allt det som är prövningar. Som ett tecken på detta seende har vi förlåtelsens ord efter syndabekännelsen och välsignelsens ord.

Hagar, en kvinna utsatt för svåra prövningar satte ord på Guds närvaro i prövningar genom att säga till Gud, ”Du är Seendets Gud.” Det är trösterikt och hoppfullt.