Kärleken har alltid en skuggsida, hur mycket vi än värjer oss emot den tanken, så är det så.
Kärlekens skuggsida har olika skiftningar. Från kolsvart, som när en älskad närstående dör till hoppet som mörknar när vi till exempel får besked om allvarlig, kronisk sjukdom. Från kolsvart går hela skalan av skuggiga nyanser, kärleks- och vänskapsrelationer som går sönder på olika vis. Förhoppningar och
drömmar som inte går i uppfyllelse. Ibland förkläder sig utnyttjande, egoism och makt i något
som uppfattas som kärlek, men som inte ens är i närheten av vad som är kärlekens väsen. Förklädnaden kan vara förrädiskt god, men i förlängningen förödande för både kropp och själ
inte minst när det slutar i våld.
Våld och förtryck är något som årets Fastekampanj uppmärksammar, det är både på ett individuellt plan och ett kollektivt. Ibland hänvisar ledare för nationer till kärleken för sitt folk, även om de inte nämner just det ordet, så är det långt ifrån kärlek att leva under våld förtryck och ofrihet. Vi kan också hamna i skuggan för vår tros skull. Tron som har sin grund i Guds kärlek till oss. Vi tänker nog ofta att det händer inte idag i vårt land. Men i veckan som varit har media redogjort för hur unga kristna möter olika förödmjukande tillmälen och förutfattade meningar. Det är lätt att tro att det endast är ungdomar som mobbar varandra. Men var fjärde elev blir förolämpad och förnedrad av en lärare på grund av sin kristna tro.
När skuggsidan visar sig blir det kyligt och vi känner oss ensamma med hela upplevelsen även om vi har stöttande personer runtomkring oss.
Så är och förblir en människa på ett plan alltid ensam med sig själv. Med ett undantag, Gud är med oss, för oavsett vad vi känner eller inte känner, tror eller inte tror, så har Gud lovat genom Jesus Kristus att vara med oss alla dagar till tidens slut. Genom inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus så visar Gud sin närvaro även på livets skuggsida. Eller med Paulus ord Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus. Och i hela världen finns ju allt från människors goda och kloka förmåga att göra det bästa för allt i vår skapelse till våra olika tillkortakommanden som
drabbar andra och oss själva.
Försoning som Paulus talar om
idag är på Guds initiativ, det är en nyskapelse, en radikal förnyelse och betoning av relationen mellan Gud och människa. Återigen med Paulus ord, Gud ställde
inte människorna till svars för deras överträdelser. Även om vi tror att det är vi som söker Gud så är det Gud som söker nå oss för en relation. Guds vilja till relation med oss är alltid på Guds premisser och det är vi som svarar an eller inte.
När vi nu till veckan går in i fastan är det en påminnelse om hur Jesus är på väg in i skuggan.
Jesus förmedlar det till sina lärjungar. Jesus gör det som vanligt genom att vända på perspektiven och han gör det med drastiska ord och liknelser, för att väcka oss till medvetenhet om vår relation till Gud och till varandra. Evangeliet fortsätter precis där vi slutade för två veckor sedan. Då var Petrus så orolig för hur det skulle gå med dem som lämnat allt för att följa Jesus. Nu kliver två andra lärjungar in i bilden, Jakob &
Johannes, de är inte riktigt lika försiktiga som Petrus utan framhäver sig själva och lägger fram sin önskan om de kan få platsen bredvid Jesus, i din härlighet, som de uttrycker det.
Det är så bra i berättelserna att lärjungarnas personlighet framträder, för på så vis kan vi också få syn på oss själva. Vilka är vi i relation till Jesus? Hur lever vi våra liv i relation till Jesus? Är vi som Petrus, eller som Jakob och Johannes, eller som Maria och Maria eller Marta, som kanske också vandrar med Jesus upp till Jerusalem fast de enbart omnämns som; de andra som följde med.
Gemensamt för alla den här gången är att de är rädda. Jesus möter deras rädsla med att ocensurerat förklara vad som skall ske. Allt blir smått surrealistiskt, det blir så tydligt att lärjungarna inte riktigt hör vad han säger. Det är mänskligt, för när något riktigt svårt sägs slår ofta våra försvar till och vi hör men tar inte in. Det verkar drabba Jakob och Johannes som kontrar allt det Jesus säger om att bli skändad, pryglad, dödad, för att sen uppstå, med att be om en tjänst. Vilket irriterade övriga lärjungar.
Jesus svarar Jakob och Johannes med frågor om de kan de gå in i det lidande som väntar honom, och svaret blir jakande. Jesus vet att ett lidande på grund av tron på honom kommer att drabba lärjungarna. Och han ger dem på ett vis ett svar varför när han ger dem perspektiven på vem som är härskare och vem som har makt.
Vill de vara stora så ska de tjäna, identifikationen ska inte ligga i blicken på herren utan på tjänaren och slaven.
Jesus ger sig själv som exempel. Han, Människosonen, har kommit för att tjäna, för att göra något för oss som är långt ifrån att härska och ha världslig makt. Han kommer med försoning, mellan Gud och människa. En försoning som även ska avspeglas i våra mellanmänskliga relationer. Och så i nästa andetag återgår han till vad som ligger
framför honom, att han kommer gå hela vägen igenom de mörkaste nyanserna, igenom det kolsvarta för att nå ljuset, ge sitt liv till lösen för många. Han gör det för dig och mig för att vi inte ska vara ensamma i mörkret och skuggorna som möter oss i livet. Han gör det av kärlek. För kärlek är som Höga visan säger Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Guds kärlek till oss går utöver vår fattningsförmåga.
Mänsklig kärlek går sönder, det vet Gud, för Gud gick sönder på sin Golgatavandring och på korset. Men det slutade inte där. Och för att inte börja
tangera en påskdagspredikan, den får vänta, så vill jag avsluta den här predikan med att citera Höga visan och sända med orden som en tillitsfull bön för oss alla att vila i; Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar