Tvångshjärtan och hopp

 

Nu har snön legat ett tag men varje år när första snön kommer får jag ett tvång, jag måste rita hjärtan på den orörda snön, typ på en bänk, en mur, en papperskorg eller nått. Ibland slinker det med ett kors och ett ankare också. Paulus ord om tro, hopp och kärlek och störst av dem är kärleken, uttryckt i konstnärlig handling, eller nått! Häromdagen när jag tog en snöfin promenad funderade jag över hur många som förstår att ankaret är en symbol för hoppet. Hjärta, solklart, kors, ja men det är väl något kristet… men ankaret? Så kom jag på att jag faktiskt inte själv reflekterat över om det finns någon direkt biblisk anknytning till ankar som symbol för hopp.
   När jag skrev in ankare i mitt i bibelprogram kom Hebreerbrevet 6:19 upp där författare talar om att hoppet är själens ankare, tryggt och säkert. För författaren till Hebreerbrevet är hoppet tidlöst och förknippat med Guds trofasthet i sina löften om frälsning, att finnas nära oss genom att Jesus gått och går före oss i livet och livet efter livet här.

Hoppet själens ankare

Vackert och visst är det tryggt med ankaret där nere under det mörka djupet som vi inte ser när vi tittar ner från relingen. Fast det är ingen 100% garanti för att inte driva iväg och på öppet hav i storm och orkan, vad förslår ett ankare då, inget alls. Ett drivankare kanske hjälper till för att stabilisera och minska drift men du är så klart helt utlämnad. Så jag funderade vidare över om det är en meningslös bild för hopp. För våra liv bjuder inga garantier på stillhet eller bara lagom vind. Det blir storm emellanåt och ibland slutar det i tragedi, då hjälper inget ankare alls. Jag kom fram till att det trots allt är en ganska bra bild för trygghet och förankring. Både bokstavligt på sjön och i överförd mening till våra själars djup har hoppets ankare sin funktion för trygghet och säkerhet.
   

Förutom anknytningen till ankaret så började jag fundera över hopp för det är lätt att drabbas av hopplöshet just nu. Många ger uttryck för det på olika vis även i media. Tala inte om hopp det är cyniskt, läste jag någonstans apropå kriget mellan Israel-Gaza. Som en motsats till hopplösheten läste jag om en amerikansk författare Rebecca Solnit som är aktiv när det handlar om klimatkrisen, hon talar om hoppets betydelse för samhällsförändring, ”hopp är yxan som krossar dörren som leder ut från ett brinnande hus.” Hon menar att hopp – liksom kärlek - är en aktiv handling och vilja till förändring i ett sammanhang där det inte går att förutsäga vad som ska hända.
   När jag läste det tänkte jag på att författaren till Hebreerbrevet är inne på samma linje men utrycker det förstås annorlunda. Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, Heb 10:23-24

Hopp är helt enkelt uppmuntran i den skugga av mörker som ligger över hela världen på olika vis just nu. Paulus fångade utopin bra, tro, hopp och kärlek och störst av dem är kärleken. Orubbligt får vi fortsätta hoppas på det som synes hopplöst genom stora och små handlingar. Så jag fortsätter med mina hjärtan i snön och ett och annat kors och ankare.