Palmer och olivträd

har varit i mitt blickfång under tio dagar i Israel.

Just dessa har jag konkret vänt min blick till när blicken mättats av det som är plågsamt närvarande av ett land fånge i sin egen historia. Det är berörande och mycket att smälta efter besöket i det vi kallar för Det heliga landet, The Holy Land. Vad är det som är heligt? Frågan bränner i mig, blir på något vis hängande i luften, även om svaret är givet, landet som är vagga för judendom, kristendom. Landet där islams tredje heligaste stad Jerusalem är belägen, ändå blir frågan pockande, vad är det som är heligt?

Det skymmer när vi går genom New Gate och på en gång befinner vi oss i det kristna kvarteret innanför murarna från 1500-talet som omsluter den gamla staden i Jerusalem.

Julens kulörta prydningar och granen möter oss med ett Merry Christmas! Det är på sätt och vis rätt omöjligt att följa en karta i de vinlande gränderna men till slut står vi utanför Gravkyrkan. Kyrkan som snarare är en samlingsplats och minnesplats för Jesu korsdöd, grav och uppståndelse. Här samsas kristenhetens olika grenar vid olika altare och kapell. Klockan närmare sig stängning och vi har tur, ingen kö att tala om. Inom några minuter går vi in i det aedicule (litet tempel) som omsluter Jesu grav. Även jag som är kort får böja lätt på huvudet och helt plötsligt står jag vid något som räknas till det mest heliga i vår tro, det som sägs vara Jesu grav och jag känner ingenting. Jag blir stum, böjer inte ens knä i vördnad som alla verkar göra, det lilla gravrummet rymmer tre personer åt gången. En grekisk-ortodox munk klappar ihärdigt på väggen - efter något som verkar mindre än en minut. Kön måste flyta, får inte stoppas upp. Undra om han klappar när påvar och biskopar kommer? Så klart han inte gör!

Jag går okronologiskt till Golgata belägen uppför branta trappor, här ringlar kön längre. Jag avstår instinktivt att ställa mig i kön och exponera min totala ovilja till att böja mig ner inför altaret och kyssa platsen som miljontals kristna systrar och bröder kysst. Jag blir stum på nytt. Står och tittar mot den ortodoxt rikligt utsmyckade altartavlan med Jesus korsfäst. Går fram på sidan om altaret och köper ett smalt ljus, tänder det och sticker ner det i sanden och blir stilla i bön. Trots allt ödmjuk inför alla systrars och bröders böner och tillbedjan i detta avskilda rum som trots allt  rymmer helighet. Fast frågan bränner. Vad är det som är heligt?

Dagen efter besöker vi Trädgårdsgraven.

En volontär möter upp, trosvisst guidar han oss och en far och dotter från Australien. För ögat stämmer Trädgårdsgraven mer överens med bilder jag får när jag läser bibelns berättelse om de omvälvande och nyskapande dagarna som Stilla veckan leder fram till. Inte heller här känner jag historiens vingslag utan mer förundran.
Inte förrän jag senare är i Getsemane och ser det knotiga olivträden infinner sig en slags vördnaden inför den Heliga Staden. Träd kan aldrig förställa sig, aldrig åberopa äkthet för de ÄR äkta i sig. Vördnaden förstärks av mässan som firas i Church of All Nations som ligger bredvid. Vi har inga tidskapslar att förflytta oss i, vi har bara historien som rimmar. Vi går uppför Olivberget och snart ser vi  Kidrondalen och Gamla staden Jerusalem.

Det är här som heligheten griper tag i mig, livets helighet, naturens helighet, geografins helighet där själva platserna främst är vittnesbörd till sitt namn om vad som en gång skett när Gud inkarnerades. Platserna är både betydelsefulla och fullständigt betydelselösa. 

Jesus svarade inte Petrus när han ville bygga hyddor till Jesus, Mose och Elia på Förklaringsberget . Det var Gud som svarade Petrus:

"Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom." Matteus 17:5 

Eller med Johannes ord i kapitel 1:

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. ...... Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning." 

Ja, lyssna till honom, lyssna till Jesus. Vad säger han? Vad säger Ordet? Ordet inkarnerat. Allt skapat av mänsklig hand är förgängligt. Jag tänker att det var därför Jesus inte ens svarade Petrus. Jag tänker att det var därför Jesus inte ens skrev ner något själv. Det var inte det fysiska, inte tingen skapade som skulle bära budskapet de första århundradena, det var orden om Ordet. Det var här i landet som kallas heligt som Ordet fick liv och liv i överflöd, liv bortom död. Berättat och erfarit under olivträden och palmerna, på bergen och i dalarna. Det var överlåtelsen att i tro lyssna på Jesus. Det är heligt att orden om Ordet trots så mycket blod, förföljelse och förtryck överlevt och på djupet berört människor världen över. Det är heligt