Historien rimmar

Mark Twain brukar tillskrivas orden: "History doesn't repeat itself, but it rhymes" 

Jag har hört orden förut och blev påmind om dem i en intressant och tänkvärd artikel i SvD  på Nyårsafton, 1914 - en spegel för vår tid, om hågkomsten av Första världskrigets utbrott 1914 av  historikern Margaret MacMillan. Här länk till ursprungstexten i NYT
Vad lär vi av historien, hur använder vi historiespegeln?

Så här första dagarna på det nya året 2014 finns många förhoppningar i luften, tänk om man kunde fånga in dem. På riktigt fånga in dem, jag tror att vi skulle bli förvånade. Eller jag hoppas i alla fall att vi skulle bli lite förvånat glada när vi skalat av alla relativt ytliga förhoppningar om ett sundare liv, gestaltat på ett antal uppfordrande sätt som påhejas starkt i alla media, som tar tillfället i akt och markerar den rituella skillnaden mellan ett år från ett annat. Samtidigt vad skiljer egentligen igår från idag om vi bortser från kalendern? 

Det finns så mycket god vilja och goda önskningar om ett bra, ja ett bättre samhälle både här hemma i vårt förhållandevis trygga land och  utanför våra gränser nära och långt bort. En god vilja att leva i frid och fred med människor. En god vilja att inte kapitulera för rädsla utan öppna sinnena för det okända och ovana. Det behöver inte betyda att vi tar det till vårt hjärta men det betyder att vi inte dömer och bedömer utan att ha granskat. Det är här historien rimmar och historien kan få vara en spegel.

Jag använder ofta spegelbilden när jag talar om tron och om Bibelns berättelser. 

Dessa berättelser kan aldrig vara vår lag, men de kan var vägledande, avskräckande och uppbyggande. Berättelserna speglar Guds relation till sin mänsklighet och människors relation till Gud. Det är ingen enkel relation, den rimmar ofta, såsom den är skildrad i Bibeln, såsom livet gestaltar sig 2013 och kommer att gestalta sig 2014. Där finns på sätt och vis ingen skillnad. Ingen inre skillnad, den mänskliga utvecklingen har förvisso tagit utvecklingskliv som är fantastiska MEN till det inre är det främlingen vi fortfarande är rädd för. Den som sticker ut och sticker av, den som har andra åsikter än mig själv. Den som lever ett annat liv än jag själv.

Det som gör skillnad är när vi med granskande ögon och öppet sinne speglar oss i historiens berättelser. 

För vårt andliga liv har vi de speglarna i Bibeln. Förhoppningsvis spiller vår kristna tro över på ett gott vis i det sekulära livets vardaglighet, både i det lilla och i det stora. Fast de stora speglarna som rör alla i samhället oavsett tro står de historiska berättelserna för. Det är därför vi behöver spegla vår tid i dåtid.

Jag tror att vi - trots allt - kan lära av våra erfarenheter förmedlade i berättelser efter berättelser. Det är därför vi aldrig får bli historielösa, varken andligt och sekulärt. Det är därför vi måste bli varse rimmen.