Talesättet kom till mig inför den här söndagen före Pingst.
Häggen ropar ut att våren är här, sedan kommer mellantiden – ibland vacker och skön, ibland riktigt ruggig och kylig. Så blommar syrenen och ropar ännu högre - sommaren ÄR nära. Fast nu var det varken häggen eller syrenen som var min främsta association utan ordet mellan. Den här söndagen är en riktig mellantid. Förra söndagen var det Bönsöndagen och i torsdags var det Kristi Himmelsfärd. Nästa helg är det Pingst – den Heliga Andens högtid. Den här mellansöndagen är på sätt och vis ett koncentrat av alla dessa tre högtider.
Bönen är i fokus även idag
Evangeliet som är hämtat ur det som kallas Avskedstalet hos Johannes vittnar om att Jesu har lämnat oss. Evangeliet blickar samtidigt framåt mot Hjälparens högtid – Pingsten.
Jesus förbereder lärjungarna på att han kommer lämna dem, han berättar att dom ska få en alldeles speciell gåva. Sanningens Ande som ska vägleda dom och oss i allt det Jesus själv har förkunnat och i allt det som också tagit sig konkret uttryck i handling. Allt det som Jesus vill att lärjungarna och vi ska leva efter i hans efterföljd. I Johannes kallas den Heliga Anden för Hjälparen och det är det Jesus främst vill lära oss att be om, inte det materiella, utan att sanningens Ande ska vägleda och hjälpa oss att leva ett kristet liv.
Vi vill gärna vara rationella och förnuftiga och helst ha bevis. Anden låter sig inte fångas, utan förnims som Gudsnärvaro.
När du tänker efter kommer du säkert på tillfällen i livet då du blivit överraskad, glad, förundrad inför något du oroat dig för, tvekat eller tvivlat inför. Du har bett och så löser sig saker och ting. Det är Andens verk, som arbetar med och för oss. När saker inte går vår väg tänker jag att det är Anden som då - trots allt - bär oss. Den grunden finns med från vårt första andetag. I den andra skapelseberättelsen berättas att Gud inblåser Anden i människan för att hon ska få liv. Livgivaren är ett annat ord för Anden. När vi döps så ber vi att Guds Ande tydligt ska finnas med i våra liv.
Precis som skapelsens kraft andas i naturen, något vi litar på. Så erbjuds vi att sätta vår tillit till Guds närvaro genom Anden som omsluter och andas i oss , alltid och när vi befinner oss i alla mellanperioder i våra liv.
Mellan det som är tydligt och klart i våra liv, mellan det som är dunkelt och svårt. Elia i grottan och alla lärjungar som var samlade på övervåningen befann sig i en mellanperiod.
Elia har kämpat mot avgudadyrkan och hotas nu själv till livet.Vad nästa steg ska bli vet han inte och söker sig till grottan för att få vägledning av Gud. Det är inte i den kraftfulla naturen som Gud ger sig till känna med sina ord, utan i ett stilla sus. Så stilla och samtidigt så kraftfullt att Elia skyler sitt ansikte. Jag tror att han gör det i bön. Gud ställer frågan igen, Varför är du här Elia? Han svarar och han får sitt uppdrag.
Jag tänker att Gud ställer den frågan även till oss. Varför är du här, där du är och vad betyder det för dig att vara Jesu lärjunge?
Det är lättare för oss att se vad vi har mer gemensamt med lärjungarna än med Elia. Alla som följt Jesus saknar honom. Nu har de gått från Olivberget till rummet på övervåningen – den detaljen vill säkert berätta att det var rummet där de också åt den sista måltiden. En trygghet mitt i det otrygga. Så som en plats kan vara när det är storm omkring oss. De gick en sabbatsväg – det är ett uttryck som betyder att man på sabbaten endast fick gå ca 1200 m, lite dryga km, det är inte långt om vi tänker efter.
Vad skulle de göra nu? Några av dem hade mött den uppståndne Jesus, glatt sig och nu var de ensamma igen. Han har lämnat dem igen. Troligen kom de just i sorgen, undran och förtvivlan inte ihåg att han berättat för dem om Hjälparen. Sanningens Ande som skulle komma att vägleda och hjälpa dem att bokstavligt talat gå ut i hela världen och berätta.
Fast bönen fanns där, den bar de med sig och den hade Jesus utvecklat och förnyat genom att lära dem be Fader vår. Jesus revolutionerade Gudsrelationen genom att kalla Gud Fader. För en del kan det vara ett laddat ord. Erfarenheten av en fadersrelation är inte alltid god. Det är inte fadersaspekten i sig som Jesus lyfter fram utan en helt ny Gudsrelation. Jesus talar inte om Gud som den avlägsne, onåbara konungsliga Guden utan om Gud så nära som den goda föräldern. Han vill genom bönen Fader vår också lära oss den nära relationen till Gud.
Jesus lärde oss be i Jesu namn och gör vi det, är det som att använda en nyckel som öppnar vägen till Gud.
Det är den nyckelvägen som Jesus har talat om. Det var viktigt för Jesus att ge lärjungarna självförtroende. De hade på många sätt levt genom Jesus, vana att han alltid fanns hos dem, nu är de ställda inför något nytt. De befinner sig i en mellantid, än har inte Pingstens under skett, än har inte Anden synliggjorts i deras liv. I mellantidens tystnad ber de.
Det finns en lärdom vi kan dra av lärjungarna och Elia, när det är mellantid för oss, då ska vi be. Då ska vi lyssna efter Guds stilla sus. Vägen att vandra är bönens. Vägen är förberedd för oss, Jesus har gått före oss och Jesus är med oss genom Sanningens Ande, Hjälparen.
För dig som vill slå upp på "Old school" sätt, 1 Kungaboken 19:9-16 om Elia. Alla lärjungar möter vi i Apostlagärningarna 1:12-14 och Jesus i Johannesevangeliet 16:12-15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar