Fjäll-tankar

Maken gästbloggar med sina intryck från årets fjällvandring

Sen jag var 6 år har jag vandrat i fjällen, nu vid 55 har det blivit 25 säsonger sammanlagt. I år genomförde äldsta sonen, 26 år och jag en vandring på sju dagar. Trots att byborna vi träffade sa att det var den regnigaste sommaren som de hade upplevt på länge delade jag och sonen inte deras erfarenhet. Kanske för att vi kunde utnyttja de få soltimmarna till att torka tält och utrustning. 

Vi vandrade genom fyra floddalar och undvek de traditionella "turist-stråken"

Min pappa lärde mig naturen. Nu går stafettpinnen vidare och jag lär mina söner. Vi såg spår av både björn, älg och vi mötte många av fjällvärldens fåglar på nära håll. Efter fem dygn sökte vi oss till en av de mest populära fjällstationerna i Jämtland. Vid ett tillfälle hade vi pratat med fyra personer under de fem dagar vi hittills vandrat så vi var lite utsvultna på övrig mänsklig kontakt och färskt bröd. Vi nådde fram till fjällstationen och sonen konstaterade att vi lika gärna skulle kunna ha varit vid Västermalmsgallerian. Det var en febril aktivitet med ett fokus på jaget/egot. Vi förstod ganska snart att våra medvandrare stressade mellan olika fjällstationer, där det finns kockar som lagar tre-rätters-middagar. Det som verkade viktigast för vandrarna var ölen och internet. Vi delade inte den erfarenheten. Vår vandring gick i naturens tecken,att bli ett med den och att uppleva Skapelsen, och att känna att vi är insatt i ett större sammanhang. En form av andlighet.

Det individualistiska synsättet genomsyrar vårt samhälle så totalt så att även i mötet med naturen känner vi oss kränkta då vi inte får det vi förutsatt oss att få.

Vädrets makter tog en kvinna som en förolämpning för att hon inte fick en fin upplevelse av sin vandring.Vi tar den vardagliga verkligheten och lägger den på naturen, då missar vi den andliga dimensionen som finns där. Vi blir inte stilla och väntar in vad naturen ger oss. Att sitta på en bergskam med en kikare är minst en lika stor upplevelse som att se en bra film.Att möta naturen utifrån dess förutsättningar är ett sätt att möta mysteriet och andlighet. Låter vi naturen vara natur eller springer vi bara igenom stirrande på våra mobiler? Att sitta under en gran, vid en eld i många timmar och laga sin mat över elden ger fördjupat perspektiv på tillvarons realiteter. Äta tre-rätters tillagad av skickliga kockar gör jag mer än gärna, i stan. 

Vårt behov av bekräftelse av vår identitet gör att vi missar andligheten.

Andlighet möter vi på olika platser, det gäller att ta tillvara på den. En plats är naturen, men andligheten visar sig mest troligen bara om vi lyfter blicken från mobilen och den serverade tallriken. Jag träffade en person när jag kom hem och berättade om min erfarenhet, han kom från Jämtland, hans kommentar var. Jaha, hotellen. De vill säga benämningen fjällstation har i praktiken förändrats till hotell. Fjällstation, en plats för möten, för färskt bröd numera en plats för öl och tre-rätters. Det är något sorgligt över det. Det var inte bättre förr, tälten är bättre, sovsäckarna är bättre, det frystorkade är bättre men kanske var inställningen bättre förr?