Tankesprång

Tankesprång, vilket spännande ord, intellekt och handling på en och samma gång.

De senaste dagarna har vi sett den goda tankens kraft förverkligas i handling för att undsätta och hjälpa den peak av flyktingströmmar som plötsligt kom i fokus på grund av en liten treårig pojkes fullständigt meningslösa och grymma död, Alan, från Kobane i Syrien. Jag ska inte skriva om honom, jag ska inte dela bilder men hjärtat värms en aning över bilden på Alan på lekplatsen, full av liv. För det är så vi ska minnas våra döda, fulla av liv, kort eller långt, vi vet inte, men fullt av liv.

Jag ska skriva om det jag läser så lite om, och som jag säkert inte är fullfjädrad att skriva om, men inte kan låta bli att skriva om och det hör ihop med de senaste dagarnas goda handlingar och brist på goda handlingar i ett långsiktigt perspektiv. Dessa tankar väcktes just av ordet tankesprång.

"Tankesprång som kopplar ihop världen".

Rubriken är från en understreckare i SvD 4 september, du kan läsa den här. Det är en presentation av en fransk bok, nu översatt till svenska "Tusen platåer" av filosofen Gilles Deleuze och psykiatrikern Félix Guattari. Två personer jag aldrig hört talas om. Nyfiket börjar jag läsa och förstår med en gång att här är några som tänkt utanför boxen. Vad är väl filosofi annat än att tänka utanför boxen. Boken består av 13 teman, platåer som var för sig avhandlar ett historiskt ögonblick och hur dessa påverkar varandra och det var det som fångade mitt intresse. Riktigt intressant blev det att läsa om platån "1933 -Mikropolitik och segmentaritet", där de funderar över frågan som åtskilliga redan gjort, hur kunde fascismen växa sig så stark i Tyskland? Författarna menar att det inte berodde på fascismen som ideologi utan på andra fundamentala orsaker som de kallar för "mikrofascism som sammanfogande känslor av rädsla inför ett upplevt hot mot livets gilla gång. Hotet kunde vara judarna, kommunisterna, de homosexuella, romerna eller invandrarna - rädslans objekt är ganska godtyckligt."

Rädslans mekanismer

Ibland påminns vi personligt om rädslans irrvägar när vi överrumplas med en fråga som hamnade rakt i solar plexus, rakt in i den kroppsliga förnimmelsen av rädsla. Ibland kanske det inte är direkt rädsla men vi drabbas av kusinen, obehag och annalkande hot. Då, när känslan inte hunnit koppla ihop sig med förnuftet. Det är den rädslan (det obehaget som lätt kan övergå i rädsla) som godtyckligt letar sitt objekt utifrån så vi slipper konfrontera vår egen rädsla och koppla in förnuftet. Det är en sådan rädsla som gynnar "mikrofascismen", allt det som börjar självorganiserande och hakar i varandra tills den möter den organiserade fascismen som då har öppna dörrar in i de små cellerna av "tankesprången".
Det var den rädslan som bidrog till att den etablerade ideologin i Tyskland kunde jobba med "tankesprången", haka i och med övertygelse spinna sina tanketrådar med rädslan som tråd. "Den västerländska filosofin, menar Deleuze och Guattari, har varit besatt av frågan om vad som är. Istället uppmanar de oss att tänka på kopplingarna mellan varje fenomen som är." De menar "att historiska episoder relaterar till varandra som underjordiska rötter och genomkorsande linjer snarare än som en progressiv utveckling från ett stadium till ett annat."

Jag har nyss läst Heléne Lööw Nazismen i Sverige 2000-2014, hon avslutar med följande ord: "Vi befinner oss på ånga sätt i en brytningstid, där det idag är omöjligt att säga vilken väg utvecklingen kommer att ta. Bilden är komplex och de rörelser och strömningar som beskrivits i denna bok är pusselbitar i detta förändrade landskap, med nya ideologiska kombinationer. Det finns många andra pusselbitar och ingen av de rörelser och motrörelser som rör sig i samtiden lever i ett vakuum, de påverkar varandra och påverkar och påverkas av det omgivande samhället." s226f.

Jag är oroad över dessa underjordiska rötter, om de kan spela oss spratt på privata plan, vad gör det då inte på ett kollektivt plan? 

Siffrorna nämns och triumfen är stor, nu kan SD ha sina 49 mandat i riksdagen och klättra uppåt i väljarprognoserna men svenska folket har visat att vi står för något annat, medmänsklighet. Politikerna har vaknat, regeringsplanet är uppe och flyger och Löfven står på barrikaderna med Merkel för medmänsklighetens skull. Det är bra. Fast, när allt tystnar för det kommer det ju göra, så fungerar media, så länge inget ännu värre händer. Inbördeskrig i Turkiet eller så. Så är det just detta med alla som är tysta, det är intressant att se flödena på FB, Twitter, vad delas, vilka delar? Det är inte så att jag menar att den stora tysta delen av svenska befolkningen smygröster på SD, men de är tysta och det är den tystnaden som skrämmer.

Privilegiet att vara präst gör att jag får höra så mycket av vad människor tycker och tänker också när jag tydligt visar att jag tycker och tänker på ett annat vis. Det jag hör, det skrämmer mig för det är just rädslans mekanik, många är rädda. Är man rädd är man ofta tyst eller väldigt tystlåten, som "jag är inte rasist, men...". Vad gör tystnaden med rädslan om rädslan bara fortsätter vara känsla och inte gör ett tankesprång, ett språng till förnuftet. Finns det något att vara rädd för? Utvecklas mikrofascismen? Och vad händer om den etablerade fascistiska ideologin hakar i? Ett år efter valet och SD ökar.

Medmänsklighetens ansikte visas just nu

Det är kort och gott, bra! Jättebra, att rädda liv men sen? Och inte bara sen, utan nu, på en gång, vad händer? Hur blir medmänsklighet inte en engångshändelse utan ett flöde i livet som innebär att att vi lever efter den kloka devisen som jag hörde Johan von Schreeb mynta i samband med naturkatastrofen på Haiti, att ha: "Ett varmt hjärta - men en kylig hjärna". Hur tar vi emot alla på ett konstruktivt och integrerande vis så att vi möter alla dessa flyktingar just som medmänniskor med en enorm kapacitet? Jag vet inte om jag skulle ha modet att sätta mig i en sjöoduglig båt över Medelhavet. Alla som vi tar emot har rätt att fort, smidigt och konstruktivt komma in i vårt samhälle. Och så vet vi någonstans att just där är akilleshälen och alla politiker låtsats som om den inte gör ont. Vilka vinner på det? Jo, naturligtvis de som profiterar på rädslan.

Tankesprång som kopplar ihop världen SvD 2015-09-04

Nazismen i Sverige 2000-2014 Heléne Lööw, Ordfront, Stockholm 2015

"Ett varmt hjärta - men en kylig hjärna."  SR 2011-02-16

”Omvärldens passivitet skapar flyktingkrisen”  Aleksander Gabelic SVT Opinion 2015-09-03

2015-09-16 Intressant artikel på temat Tankesprång och Historien rimmar
Tribalization

•