I den vackra och stora Bebådelsekyrkan i Nasaret finns fantastiska Mariabilder, gåvor från en rad olika länder.
Alla olika och ingen av dem visar Marias rätta ansikte. Helt enkelt för att
ingen vet hur hon såg ut. Vi kan göra oss föreställningar som kan vara mer
eller mindre sannolika. Det finns en poäng med alla dessa olika
bilder och det är igenkänningens identifikation. När Marias ögon möter våra så gör hon det för att uppmuntra oss att lyssna till hennes berättelse rakt in i det som är
vårt sammanhang. Om det så är här i Sverige, i Brasilien, i Japan, var det
än är, så talar berättelsen till oss, vill oss något. Berättelsen om att Maria bär Guds levande Ord till världen,
hon bär Gud själv, inkarnerad i sin mänsklighet. Gud som människa, som du och
jag, född av kvinna som du och jag. Det är klart att det är ofattbart. Maria
undrar, ”Hur ska detta ske?” när hon hör ängelns ord om att hon är utvald. Vi vet inte Guds plan, varför just Maria? Såg Gud hennes
tillitsfulla tro och öppenhet? Hennes styrka och hennes mod? Hon blir rädd, hon undrar och samtidigt lyssnar hon
tillitsfullt och tror på ängeln Gabriels ord. Det är tack vare det som Guds plan
går i lås. Gud har funnit sin Gudaföderska.
När Maria ser på oss och hennes blick söker oss är det för hon önskar att Jesus Kristus också - i tro - ska födas i våra hjärtan.
Guds
inkarnation, människoblivande har skett en enda gång. Sedan är det berättelsens
uppgift och traditionens vägledning som inspirerar oss. På så vis skulle vi
kunna säga att Ordet inkarneras i oss, i form av Guds inspiration, som sker gång
på gång. Guds heliga inandning i oss sker ständigt när vi tar våra andetag.
Det är vårt ansvar att säga ja eller nej. Gud kan drabba oss, Guds vägar når oss på olika vis. Jag
tror att Gud har en väg till varje enskild människa Sedan ger Gud oss valet. Det är en evig fråga om människans fria vilja och val. Jag tror att vi har en fri vilja och ett fritt
val. Gud väljer alltid sin mänsklig, därmed väljer Gud alltid Dig
och mig.
Om vi svarar ja eller nej till kallelsen att låta Kristus födas i tro i våra
hjärtan det är en öppen fråga för var och en. Gud finns där oavsett. Maria sa ja! På så vis går Mikas profetia i uppfyllelse, om
än inte till 100 %. Jesus föds i Betlehem, hans härkomst är från forntiden det
vill säga från tidernas begynnelse, som en del av Skapelsen och Skaparordet som
bryter in i historien. Han blir en herde med Guds kraft. Han ärad över hela jorden
och vi hans folk som bor just i det här landet har en relativt stor inre och
yttre trygghet.
Även om en del kan uppleva den inre existentiella tryggheten trots yttre otrygghet så är profetian inte nådd till 100%.
En del människor
runt om i världen lever inte med inre och yttre trygghet och just nu är det
flest kristna som blir förföljda för sin tro. Något som det talas rätt lite om.
Kristna har tidigare förföljt andra säger en del, som någon slags förklaring.
Oavsett vem som förföljer vem, kan det aldrig rättfärdigas. Att vi talar så lite om det tror jag har flera olika skäl, okunskap, ointresse
och ängslighet för att bli kallad rasist. Gemensamt trots skilda kontexter är att förföljelse handlar
om fanatism, makt och politik förklädd i religiösa termer och har inget med
det äkta och innerliga livet i tro att göra. För där kan människor mötas över
gränser i respekt för varandras tro. Så sker, det får vi inte glömma och när det sker behöver det stärkas och talas om som en motvikt till destruktiva krafter.
Vid utmaningar och prövningar behöver vi hopp, det är då
berättelsen om Abraham kan påminna oss om hoppet. Han höll fast vid hoppet
trots att han säkert många gånger undrade över varför Guds löfte om en talrik
avkomma dröjde. En väntan så lång att hans egen och Saras kropp inte längre bar
livskraften för att få barn. Till sist så infriar Gud löftet.
Abraham och Maria är två personer som inte låter undran och tvivel få övertag i sina liv.
Det är så lätt att det får makt över oss.
Jag tror de flesta av oss på ett eller annat sätt har undrat och tvivlat på
Guds närvaro i våra liv. Kastat ut den förtvivlade frågan varför? Den som vi så
sällan får ett svar på eller ett svar vi inte förstår eller ett svar vi måste
brottas med. Vi ska inte skämmas för våra undringar och tvivel, det är
mänskligt och vi kan inte vara annat än mänskliga. Däremot kan vi söka oss mot
hoppet i tron när tvivlet, undran och oro drabbar oss. Vi har trons förebilder
och framför allt har vi Guds löfte om sin eviga närvaro inkarnerad i vår
verklighet och den närvaron lever fortfarande genom Guds Heliga Ande som andas
i oss, inspireras i oss. ”Ty ingenting är omöjligt för Gud” säger ängeln
Gabriel till Maria.”
Det är inte bebådelsens under som är det viktiga, utan Guds
löfte och tro - i undret - att Gud vill dela våra mänskliga villkor genom att
själv bli människa i Jesus. Vi må ha olika uttryck och traditioner för vår tro
på Marias son Jesus. Precis som Mariabilderna i Nasaret eller andra kyrkor är olika till tradition och uttryck. Det viktiga är just
tron, Marias släkting Elisabet blir jublande glad när hon förstår att Maria är
utvald Gudaföderska och Elisabet konstaterar ”Salig hon som trodde”. Saliga vi som söker tro och tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar