Religionen förhåller sig till sekulariseringen som tjuren till ett rött skynke.
Något som retar, något som behöver förstås, något att ta avstånd ifrån, något att kämpa emot som tjuren kämpar mot det röda tygstycket. Eller skulle det hellre kunna vara som ett slags utvidgad regressionen i jagets tjänst? Inom psykoterapi så utforskar en person sina tidiga relationer, sin livshistoria för att förstå sin nuvarande livssituation för att kunna lösa upp eventuella knutar och komma vidare i livet. Kan det vara så att vi för att förstå sekulariseringen, behöver komma underfund med och utforska vår historia och hur vår religion har förhållit sig till utveckling och moderniteten under århundraden. Att blicka tillbaka innebär ofta nostalgi men i jagets tjänst innebär det också utmaningar, kanske smärta och omvärdering. Är det för mycket begärt att vi också skulle kunna se på religionen på ett sådan vis? Kan till och med själva sekulariseringen på så vis bli religionen till tjänst? Under 2014 och 2015 har bland annat tre böcker kommit som tar avstamp i vår kristna tros förhållande till sekulariseringen. Det här är ingen recension av böckerna utan några korta reflektioner om vad läsningen gav.
"Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen"
Är en bok skriven av religionshistorikern och professorn i religionsvetenskap vid Södertörns Högskola David Thurfjell. Det är den första av de tre böckerna jag läste och även den bok som jag tycker bäst om. Han presenterar i sin bok det han kallar för tre "...huvudspår i den svenska majoritetskulturens religiösa idéhistoria och jag har valt att benämna dem som kristendom, sekulär religionskritik respektive esoterism." s 11 På ett tydligt vis får läsaren en historisk tillbakablick som ger en klangbotten till att närma sig frågan om vi verkligen är så gudlösa som vi tror.
Thurfjell ger sympatiskt nog inga enkla svar men benar i frågan dels genom de intervjuer han gjort med olika personer om deras tro samt genom att presentera den svenska kontexten historiskt och nu när det handlar om kristen tro och förhållandet till religiositet i bredare bemärkelse. Det förtjänstfulla är att författaren är så fullt medveten om sina egna svenskkyrkliga rötter. För givetvis är det så - även om många forskare tror annat - att ingen till 100 % kan svära sig fri från sin egen subjektiva erfarenhetsgrund när hen forskar och undersöker olika fenomen.
Jag har också haft förmånen att lyssna till Thurfjell och där blev det så tydligt det som han även berör i boken att Svenska Kyrkan behöver vinna tillbaka tolkningsföreträdet genom att vinna tillbaka orden/Ordet. Till exempel så har ordet kristen på 30-40-talet gått förlorat till frikyrkorörelsen. Nu är trons essens mer än ord men ord är bärare av både då och nu, tanke och handling. Om vi inom kyrkan inte värnar kärnorden, som att enkelt konstatera "jag är kristen" så är det inte konstigt om trovärdigheten fallerar. Det religiösa språket är viktigt och vi behöver värna om, tala om, undervisa om, bevara och förnya men inte kasta bort "stororden".
"Jag tror inte på Gud"
Orden uttalades klart och tydligt under Spånga kyrkas 1100-tals valv för många år sedan i samband med ett dopsamtal jag hade i kyrkan. Istället för att försöka försvara något bad jag pappan berätta hur han tänkte om detta. Han blev först märkbart störd över att han inte fick ha sin deklaration i fred. Men jag gav mig inte så lätt. Med respekt för hans ställningstagande kunde vi föra ett samtal och jag är viss om att en hel del av hans förutfattade meningar om att tro på Gud fick sig en utmaning till att revideras. Dopdagen kom och det var en påfallande stolt och glad pappa som bar fram sitt barn till dopet och som inte nått fram till "jag tror på Gud" men som definitivt var en fördjupning på spåret.
Dessa möten gör mig så innerligt glad och ödmjuk. Samtal, samtal, våga fråga och våga stanna kvar i det som kan uppleva lite obekvämt. Ofta leder det till något gott. Det är rätt sällan jag har dopsamtalen i kyrkor, ofta blir det i hemmet eller pastorsexpeditionen, men kanske är det trots allt kyrkorummet som talar, tyst genom sin blotta existens. Vilket leder över till den andra boken jag läst om sekularisering.
"KATEDRALENS HEMLIGHET Sekularisering och religiös övertygelse"
Den är skriven av Bengt Kristensson Uggla, bland annat professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi samt knuten till Teologiska Högskolan i Stockholm. Han presenterar sin bok på följande vis:"Min framställning har formen av en triptyk, där varje del i sig också har en tredelad form." s 9
Den första delen av triptyken kallar han A Postsekulära oklarheter, med avstamp i konstens värld via språket resonerar författaren om hur vi kan samtala om religion när det finns en rädsla för att göra det. I den andra delen, B Krackelerande Berättelser, lyfter han in historien och relationen mellan vetenskap och religion och menar att det är lätt att gå vilse och förenkla relationen mellan vetenskap och religion, inte minst när vi ser tillbaka på 18-1900-talets snabba utveckling av samhället. Den tredje triptyk delen är C Teologiska Orienteringsförsök. Delen inleds med ett bra resonemang kring allmakten, går över i gudserfarenheten av både Guds närvaro och frånvaro för att avslutas med gränslandet tro och vetande och fler frågor än svar.
Det är en bok värd att läsas men jag funderade över varför jag inte upplevde samma flyt i läsningen som i Thurfjells bok och jag fick förklaringen i "Efter orden", boken "har växt fram ur en lång serie av föreläsningar, seminarier och samtal." s 241 För att anknyta till titeln, boken är lite som den spretiga variationen av konst vi kan finna i en katedral som är levande och inte museal. En del att stanna vid och begrunda och somligt att bara gå förbi.
Ekumenikens dans
Lika bra att lägga korten på bordet på en gång, jag är inte bra på ekumenik och jag kan inte påstå att jag anstränger mig i någon hög utsträckning på att bli bättre. Kanske har det sina rötter under de år jag hade glädjen att arbeta just i Spånga kyrka, 1100-tal mitt i miljonprogramsbetongens mediala värstingområde Tensta. En idyll, en oas, där kan vi tala katedral om än så liten. Låt oss anknyta till dopet ovan. En ny världsmedborgare är född, nydöpt i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Buren till dopet av en angelägen mamma och en något mer tveksam pappa. De har gett sitt barn en ovärderlig gåva, Kristustillhörighet.
När jag lämnar kyrkan möter jag den ortodoxa prästen, vars medhjälpare, troligen en diakon,kanske en anhörig som bär en badbalja (rosa för flickor och blå för pojkar). De brukade låna Spånga kyrkan innan de hade egen kyrka i området. Ännu en världsmedborgare ska döpas i treenighetens namn men nu in i den ortodoxa traditionen. Tror ni att min ortodoxa kollega hälsar när jag hälsar? Nej, för jag är kvinna och präst. Det hände alltför många gånger. Eftersom jag är den jag är, så lägger jag ner, bollen ligger inte hos mig.
Numera i tjänst i en välbärgad innerstadsförsamling är de ortodoxa inslagen inte riktigt lika tydliga. Men något har hänt på 20 år, människor möts över kyrkotillhörighetsgränserna i mycket högre utsträckning. Man önskar både och. Mitt hittills enda samarbete med en ortodox präst resulterade i en "ekumenisk dans" vid altaret, när jag stod där, stod inte han där och när han stod där, stod inte jag där. Han gästade den svenskkyrkliga förrättningen med ett ortodoxt inslag. Kyrkoordningsbitare behöver inte bli oroliga, handboken följdes till punkt och pricka och det ortodoxa inslaget var som ett solo, dock betydelsefullt för inblandade parter. Till detta är jag nödd och tvungen av min biskop var den ortodoxa kollegans hållning, för vid den första kontakten berättade han vänligt men bestämt att han kunde inte tjänstgöra med mig eftersom jag är kvinna. Sen fick han bakläxa av sin biskop.
Numera i tjänst i en välbärgad innerstadsförsamling är de ortodoxa inslagen inte riktigt lika tydliga. Men något har hänt på 20 år, människor möts över kyrkotillhörighetsgränserna i mycket högre utsträckning. Man önskar både och. Mitt hittills enda samarbete med en ortodox präst resulterade i en "ekumenisk dans" vid altaret, när jag stod där, stod inte han där och när han stod där, stod inte jag där. Han gästade den svenskkyrkliga förrättningen med ett ortodoxt inslag. Kyrkoordningsbitare behöver inte bli oroliga, handboken följdes till punkt och pricka och det ortodoxa inslaget var som ett solo, dock betydelsefullt för inblandade parter. Till detta är jag nödd och tvungen av min biskop var den ortodoxa kollegans hållning, för vid den första kontakten berättade han vänligt men bestämt att han kunde inte tjänstgöra med mig eftersom jag är kvinna. Sen fick han bakläxa av sin biskop.
Jag skulle kunna skriva och problematisera mer kring dessa cross-over-gudstjänster, något vi inte talar så mycket om utan bara gör. Och vi gör det förstås för att tillmötesgå människors verklighet. Men att våra ekumeniska präst- och pastorskollegor emellanåt har en minst sagt oprofessionell hållning till en prästvigd kvinna kan jag vittna om. Det är något som finns inom en del frikyrkliga traditioner även om många numera har pastorer som är kvinnor. Så denna min långa inledning till nästa bok är föranledd med tanke på det ekumeniska perspektivet, om än inte ortodoxt men väl frikyrkligt.
"Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering"
Malm har varit journalist och redaktör för en ekumenisk tidskrift Nytt Liv, nu arbetar han med andlig vägledning och ekumeniska retreater. Med tanke på att han är just andlig vägledare så borde han ha rätt bra koll på självreflektion, tyvärr så sträcker det sig inte riktigt fram till egenreflektion vilket i slutändan gör boken till en litania över Svenska Kyrkan även om han inte alltid skriver det rakt och tydligt. Det finns glimtar av klarsyn, värda att begrunda och ta till sig, som t.ex. reformationens och Luthers teologi. Visst behöver vi nu, inte minst inför jubileet verkligen vända och vrida på reformationens arv, det goda likaväl det som vi kanske borde göra upp med och inte förtiga och låtsas som om det inte finns. Men den offerroll som han anser att den kristna kyrkan har i relation till sekulariseringen blir inte avlyft av hans försök att vrida klockan tillbaka för någonstans sipprar detta in mellan raderna, hans frikyrkliga bakgrund lägger ett raster på hela framställningen. Det blir för mig lite i slutändan som de självgoda pastorer jag träffat som anser att de är "mer och bättre kristna" än vad jag är.
Självrannsakan gör ofta ont
Det pågår 24/7 ett fantastiskt andligt arbete inom Svenska Kyrkan. 24/7 kanske någon tänker, ja, jourhavande präst, våra sjukhuspräster och diakoner för att nämna några som är igång på natten alla veckans dagar. Allt arbete som faktiskt också görs 7 dagar i veckan i våra församlingar. Vi är dåliga på att berätta om det och media av allehanda slag är rätt ointresserade av att berätta om det också. Renderar inga "gilla"tryckningar eller vassa repliker i flödet. Så visst är det lätt att gå i försvar när kritik kommer på tal. Ett barn, en vuxen som aldrig får god feedback på vad hen gör slokar och blir strykrädd. Det lilla barnet kan inget göra men den vuxne har alltid ett eget ansvar till självreflektion, vilket inte alls behöver betyda att "felet" ligger enbart hos den enskilde, men att ta reda på vad som är vad, det ansvaret vilar på den enskilde. Inte så populärt i curlingtider att påtala men så är det.
Lite så är det med Svenska Kyrkan nu, lite slokörad och strykrädd och vad kan då vara bästa motmedlet förutom att tiga och lida, jo det är att gå i försvar på allehanda vis, förnekande är ett försvar bland många. Istället behövs verkligen självrannsakan och det kan göra ont. Jag tror någonstans att de tre författare vars böcker jag läst har en ärlig avsikt, ja kanske till och med viss ömsint vilja att medverka till självrannsakan och samtal om vår kristna tro i det som är 2000-talet i en välmående om än lite nervös demokrati. Sekulariseringen kan vara att sluta vara så ängslig och istället vila tryggt i sin tro under självrannsakan.
Recensioner
SvD om Det Gudlösa folket
DN om Det Gudlösa folket
SvD om Katedralens hemlighet
Dagen om Katedralens hemlighet
Dagen om Som om Gud inte finns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar