FÖREBILDER - predikan vid temagudstjänst om förebilder

Ibland får jag frågan om jag har någon teolog som förebild och i början blev jag rätt ställd av frågan. 

Så jag har funderat en del över det och kommit fram till att jag aldrig i hela mitt liv haft förebilder eller idoler som är vanligt när man är ung. Numera lyder frågan, vilken är din ikon? Då talar vi inte om religiösa ikoner. Det är intressant att fundera över vad poängen är med förebilder, idoler, ikoner. Alla är vi människor och vissa människor utför genom sina handlingar, genom sin tro, genom sina ord i tal och skrift, i sin konst och så vidare stordåd för mänskligheten. Vi har redan hört några nämnas. Personligen väljer jag bort att tala om förebilder och väljer att låta mig inspireras av människor. Det finns många som inspirerar mig, alltifrån min nu döda mamma till Desmond och Mpho Tutu, Luther, mina söner, Chagalle, Banksy, nuvarande påven Franciskus för att nämna några. 

Att bli inspirerad av andra människor är stort. Inspirera kommer av latinets inspiro väcka liv, inblåsa och verbet inspirare, andas in. 

Att bli inspirerad av andra är att bli levandegjord, det är att bli berörd. En beröring som förhoppningsvis leder till utveckling och handling i det egna livet. När vi talar om förebilder, idoler eller ikoner som vi ser upp till så kan det snubblande nära bli till avgudadyrkan. En stum och passiv dyrkan som sällan leder till något annat än beundran. I värsta fall, som min gamle kyrkoherde i Spånga sa, så hoppar jämförelsedjävulen upp på axeln och viskar i örat. Det är sällan konstruktivt att jämföra sig med storheter. Jag sträcker mig till att säga att det i alla fall finns en person som jag kan kalla förebild. Fast egentligen är det att förminska, personen är MER på alla plan, för personen är inte bara människa utan också Gud.

Evangelisten Johannes berättar (Jh 14:1-11):

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig,  för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull."

Berättelsen visar att det var svårt till och med för lärjungarna att se och förstå vem Jesus var. 

Här är Jesus tydlig med vem han är och att han är mer än den människa av kött och blod som Filippos har framför sig. Om det är svårt att förstå med ord påminner Jesus Filippos om att han kan förstå genom att ta till sig de gärningar som Jesus utför. I berättelsen möter vi flera av vår tros centrala byggstenar. Dels att Jesus förutsäger sin död och uppståndelse samt att vi ska få del av uppståndelsens gåva. Jesus berättar att han ska gå bort och förbereda rum för oss och sen komma tillbaka och hämta oss till sig. Det här är en av mina favoritbilder av uppståndelsens liv, att det finns olika rum för oss. Våra fantasier är inte liktydiga med Guds verklighet och kommer aldrig bli. Här i livet har vi inget facit men det är härligt att fundera över vilket rum Jesus har förberett för oss när vi dör. Det är också tydligt i berättelsen hur Jesus bjuder in oss i tron, att vi inte behöver vara oroliga varken här och nu i livet eller vid dödsögonblicket för han har gått före oss och visat vägen genom sin egen person "Jag är vägen sanningen och livet". 

Genom att lära känna Jesus  och gå in i en relation med Jesus följer vi i hans fotspår.

Jesus ger oss i ord och handlingar mönster för hur vi bör ta hand om oss själva och varandra i relation till varandra och i relation till Gud. Målet är inte att vi ska bli som Jesus – det kan vi aldrig bli eftersom han är mer än en människa. Men i det mänskliga så är han den främste inspiratören. Den som i oss väcker liv och andas in för att vi ska kunna leva så fullödigt liv som möjligt här och nu Därför väljer jag att inspireras men avstår från att lista förebilder, teologer såväl som profana storheter. Vi kan inte annat än förbli människor på väg, där vi får överlåta oss i tro. Låta oss inspireras av Jesus och av människor runtomkring oss, även av dom som inte har en uttalad tro men i ord och handling visar på det goda i mänskligheten och i livet. Så kan vi i vår tur inspirera andra och varandra.