xx Elefanter balanserade

på en liten spindeltråd. Det tycke de var så intressant, så de gick och hämtade en annan elefant

Det är många elefanter som är ute nu och balanserar på spindeltrådar, balanserar mellan det personligt och privat upplevda. De som  står högst upp på löpen för tillfället är det före detta kulturparet Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Margit Richert i SvD skriver avskalat och träffsäkert om den balansgången i sin krönika Svårt att vara barn i en litterär dokusåpa . Jag har inte läst böckerna men det undgår ingen att Witt-Brattström och Engdahl har gett ut varsin bok. De har inte skrivit självbiografiska om sitt äktenskapliga krig och sin skilsmässa men båda har sagt att böckerna bär på självupplevda erfarenheter. I intervju efter intervju pressas de av journalisterna om HUR mycket som är självupplevda erfarenheter. Med ett överseende Mona-Lisa leende glider de elegant undan frågorna med öppna svar. Jag tror inte jag kommer att läsa böckerna. Jag vet förstås inte, men de verkar helt enkelt inte tillräckligt intressanta, belastade av bearbetningsbråte som de båda borde tagit med en familjeterapeut och var sin egen terapeut för att komma vidare i livet. Det är här funderingen kommer in vad som är intressant och vad som blir populistiskt. Det är något djupt sorgligt över deras gestalter när de intervjuas och pressas.

Att skriva är läkande

Det vet alla som skriver för byrån, bloggar eller på annat sätt låter tankar, kunskaper, erfarenheter och känslor omvandlas till ord, tecken på papper och i rymden. Nu undrar jag om det är meningen att allt ska delas? Då kommer vi inte på den delikata balansgången mellan personligt och privat. Var går gränsen? Finns det ens en gräns? Vilka är det som har behov av att balansera? Och dessutom trillar av på ett eller annat vis? Finns det en beräkning, en baktanke när en författare balanserar? Jag har många frågor. Säkert finns inget rätt eller fel och som sagt var går gränserna för det privata och det personliga. Eller är det så enkelt som Margit Richert skriver i sin krönika:

"Mer än något annat är de helt vanliga narcissister. Människor med brinnande övertygelse om att just deras berättelse är så viktiga att de bara måste ut, oavsett vilka som kan tänkas komma i kläm. Ett slags litterära raseriutbrott som kräver ett ställningstagande - för eller emot?
vågar du underkänna min upplevelse? - av alla runt omkring dem."

Som sagt det är läkande att skriva och det är minst lika läkande att läsa personliga berättelser i något form som talar direkt till sinne, hjärta och förstånd. För mig finns det en gräns där det personliga övergår i det privata på ett sätt som tenderar att bli snaskigt i bemärkelser utlämnandet av det obearbetade som inte minst kan såra närstående. Som barnen som Richert skriver om i sin krönika. Att vara en offentlig person har ett pris och det dyrköpta priset betalas dessvärre ofta av barnen. 

Att läsa är läkande

I gårdagens Babel var det ett inslag (ca 16 min in i programmet) om tre bästsäljande romaner 1976. Jack av Ulf Lundell, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall och Maken av Gun-Britt Sundström. De tre böckerna speglar på olika vis relationer och frigörelse. Jack räknas som en stor generationsroman och det gör även Maken fast delvis ur ett annat perspektiv. Det mest förbjudna räknas som den första stora svenska bekännelseromanen. Det är intressant att höra analysen och inte minst slutklämmen att den bok som fortfarande ständigt trycks i nya upplagor och efterfrågas på ett helt annat vis än de övriga två är Maken. Lotta Olsson, kritiker på DN funderar över om det faktiskt kan bero på att Gun-Britt Sundström lyckas skriva "intellektuellt om känslor". Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi talar om den moralfilosofi och kärleksfilosofi som finns i Maken. 

   Om Thorvall och Lundell var ute och balanserade sina erfarenheter mellan det personliga och privata så döljs det på ett annat vis i Sundströms roman och kanske är det just därför som den håller för tidens tand och fortfarande läses och efterfrågas. Kanske helt enkelt ska ta och läsa om den. Jack räcker det att ha läst en gång och Thorvall kommer jag troligen aldrig läsa, gjort ett försök och känner mig inte lockad till ett nytt. Lotta Olsson tipsar alla författare att läsa just Maken och kanske skulle alla elefanter som balanserar och bjuder in nya elefanter göra just det.