"Men vi ska ta över och skapa ett nytt etablissemang. Det ska vara vi som präglar samhället, inte vänsterliberalerna."
Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson talar klarspråk i Kyrkans tidning vad syftet med SD:s engagemang i Svenska kyrkan handlar om, makt, ren och skär makt, som en plattform för politiskt arbete i samhället. Med diffusa ord om att "Svenska kyrkan är en av få kvarvarande fasta punkter som kan hålla oss svenskar kvar kring ett gemensamt arv." samt "- Även om alla inte är troende finns det ett djupt engagemang i förvaltandet av kulturarvet." motiverar Åkesson SD:s ingång till kyrkovalet.
Ilska, skratt eller gråt
SD har inget som helst intresse av tro och teologi, att bygga kyrka utifrån gemenskap baserad på människors relation till Gud så som vi känner Gud genom Jesus Kristus. Återigen en intervju där varken Gud eller Jesus nämns. Åkesson personligen tycker att man ska be varje dag. På frågan till vem han riktar bönen blir svaret att det är personligt och att han inte har någon traditionell tro. Men vänta nu, sa han inte nyss att just "tro och tradition" är två spår som måste finnas. Men vilken tro, vilken tradition?
Vid en genomläsning av Kyrkans tidnings intervju med Åkesson blir känslorna och intellekt utmattat, ska jag skratta, gråta eller bli förargad? Jag konstaterar att alla tre reaktionerna infinner sig. Intervjun bjuder på en så tydlig presentation av varför politiska partier, oavsett färg, symbol, höger eller vänsterorientering inte hör hemma i det som ska vara en fri kyrka. Den mest elementära kunskap om vad som är kyrkans grund och vad kyrkan gör saknas. Det är en förvirrande och motsägelsefull intervju där det politiskt maktfullkomliga språket både avslöjar sig och lägger dimridåer för det enda som intresserar SD, makt. En makt som baserar sig på fascistiska och nationalsocialistiska idéer ompaketerat för att inte kännas igen.
Metanivå och ödesval
Dessvärre befinner sig kyrka och stat fortfarande i ett katastrofalt särboförhållande, där skilsmässohandlingarna inte är korrekt behandlade och underskrivna. 17 år efter det att staten och Svenska kyrkan skulle gå skilda vägar har det partipolitiska greppet snarare år efter år ökat och polariserat kyrkan till interna skyttegravskrig mellan förtroendevalda i våra församlingar. Det stannar inte där, partipolitiseringen sipprar in i teologin så att präster, diakoner och andra kyrkoarbetare också hamnar i skyttegravskrig. Tro och handling hör ihop, tro och handlingar får politiska konsekvenser men att vara salt och ljus är inte partipolitiskt. Det är att kunna förflytta sig till en metanivå, kliva upp på berget som Jesus gjorde och blicka ut och påtala trons konsekvenser i handlingar. Detta är inte partipolitik.
Det är ödesmättat att skriva att höstens val på något vis känns som ett ödesval, fast så är det. Om de politiska partierna som bekänner färg S, C och SD samt de som försöker maskera sin politiska hemmahörighet med omskrivningar Borgerligt alternativ (Moderater) FISK (Fria liberaler i Svenska kyrkan), VISK (Vänsterpartiet i Svenska kyrkan), Miljöpartiet i Svenska kyrkan samt Kristdemokrater för en levande kyrka, ökar sina mandat i Kyrkomötet kommer det bli en än större kris i Svenska kyrkan än vad som redan är. På stifts- och lokalnivå är det större variationer men även där är varningsflaggor hissade.
Du har ett ansvar
Var och en som väljer att rösta i höstens kyrkoval har ett ansvar att utifrån sin tro på Treenig Gud, sin tro på vad som är kyrkans uppdrag, lägga sin röst. Inte ett ansvar utifrån ett partipolitiskt perspektiv. Har du ingen tro på Gud eller kyrkan avstå då från att rösta! Svenska kyrkan är varken en arena, en politisk ideologi eller en plats där makten stavas nazism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar