Stororden

Eller störstorden, som Torgny Lindgrens predikant i Merabs skönhet brottas med, är det många som brottas med. De stora orden i kristen tro.

1999 kom en antologi, Stororden, där olika författare från skilda kristna traditioner skriver om de kristna stororden. Tyvärr så är boken slutsåld men går nog att hitta i något antikvariat. Orden är de som många ryggar inför därför att de missbrukats, är svåra att förstå, upplevs som ålderdomliga och/eller inaktuella. Jag tror att vi behöver återerövra dessa ord, inte vara rädda för att använda dem utan göra  som predikanten i Merabs skönt, vända och vrida och brottas med dem för att möta orden i våra egna liv. För mig är störstorden eller stororden bärare av något utöver sig själva, en visdom buren genom århundraden. En visdom som behöver sättas in i vår kontext 2017. En visdom som är tidlös och samtidigt gränsöverskridande. En visdom att vila i och en visdom att utmanas av.

   Så välkomna att följa med mig på en reflektions- och återläsningsvandring bland Stororden. Vilka är då orden som tas upp i antologin Stororden: tro, tvivel, synd, omvändelse, nåd, frälsning, försoning, förlåtelse, kärlek, lärjunge, helighet, helgelse, rättfärdighet, vrede, barmhärtighet, gudsfruktan, enkelhet gemenskap, evigt liv, himmel och helvete, salighet, ödmjukhet.
   Stororden behöver inte läsas i någon kronologisk ordning, den är som en skål med goda frukter, frukter som är söta, lite syrliga, lite beska, men allesamman supernyttiga. Därför plockar jag frukterna i den ordning som jag tror är ett klokt sätt att närma sig Stororden. När jag plockat en frukt så smakar jag på författarens presentation av smaken, kanske stämmer den överens med min smak, kanske inte alls eller möjligen lite grann.

Ödmjukhet

Inför tillvarons djup och grund behöver vi vara ödmjuka. Det är svårt, både i relation till vad det innebär att vara ödmjuk och till själva tillvaron i sig. Ödmjukhet kommer med förmågan att reflektera utifrån mötet med mitt eget jag, medmänniskans du och den Gud som är Varats grund, både Jag och Du.

   I Stororden skriver teologen, terapeuten och författaren Tommy Hellsten om Ödmjukhet med underrubriken Självkännedom. Han skriver att ödmjukhet inte längre är ett ord som känns bekant i vår kultur för vårt samhällsklimat är så fokuserat på "effektivitet. självkänsla, intelligens, snabbhet, konkurrenskraft, prestation." Det är ord som inte rimmar så lätt med ödmjukhet, där vi behöver ta ett steg tillbaka för att kunna se oss själva, vår medmänniska och de glimtar av Guds närvaro som hela tiden uppenbarar sig när vi mjuknar och inte förhärdas. 

Ödmjukhet handlar inte om att utplåna sig, vara tillbakadragen eller snäll. Den stora förebilden i ödmjukhet är förstås Jesus, han som också uppmanar oss att vara ödmjuka och han gör det bland annat på ett oväntat vis. Evangelisten Lukas berättar: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn."Lk 10:21 Barn är mjuka och de har sina sinnen öppna, de har nära till sina känslor, sin nyfikenhet och vetgirighet. Just den mjukheten och öppenheten inför tillvaron rimmar med ödmjukhet. Barnet buret bär den vuxne, skrev författaren Gunnar Edman, en strof som på ett briljant sätt formulerar att vi behöver ha tillgång till hela vår livshistoria för att också kunna möta de existentiella frågorna.

Barn far också illa, långt ifrån alla har en harmonisk och trygg uppväxt. Barnets mjukhet och öppenhet omvandlas, hjärtat och huden hårdnar, sinnena sluts, allt för att kunna överleva. Det händer oss alla och på ett särskilt vis för alla som farit illa under sin uppväxt. Att då i vuxen ålder våga och orka lyfta upp sitt inre barn och bära det handlar om självkännedom. Även upplevd smärta av olika slag kan mjukna till ödmjukhet där främsta syftet är att inte döma sig själv utan lägga tillbaka ansvaret för erfarenheterna där de hör hemma,hos en förälder, lärare, syskon, utomstående, vem det nu än är. Vi överlåter inte våra liv till ett passivt öde utan inkorporerar våra erfarenheter för att inte stelna och bli hårda. Barnet bär inte skulden även om barnet bär erfarenheten. Jag tänker att det är där Hellstens underrubrik kommer in. Lär vi känna oss själva, inte bara vårt vuxna jag utan hela vår livshistoria växer ödmjukheten. 

   

I takt med att ödmjukheten träder in i våra liv blir vi mindre dömande både mot oss själva och vår nästa. Vi har lättare för att respektera varandra och att respektera betyder inte att vi håller med om allt som en medmänniska säger, gör eller står för men vi respekterar personen i egenskap av att vara just människa. Det kan vara nog så utmanade. Ödmjukhet är en bra kompanjon både till kreativitet och mod för när vi når ödmjukhetens sträng inom oss förstår vi också att det är ok att pröva och misslyckas. Vi får ny chanser, precis som barnet som lär sig gå och med stor vilja och envishet reser sig gång på gång och till slut bär barnet sin egen vikt och en ny dimension av liv har börjat. Jesus visste detta därför ger han oss med frimodighet olika bilder av att trons väg är som barnets väg. Minns vi detta kan vi tona in oss på Guds våglängd och nya dimensioner öppnar sig i våra liv.

Smaka gärna ödmjukhetens frukt!

Stororden s 161 Ödmjukhet, Tommy Hellsten

Redaktör Magnus Sundell, förlaget Trots allt, 1999