Gott Nytt År!
Årets nyår firades in i gummistövlar! Gummistövlar! Så skall det inte vara, det skall vara snö, åtminstone minusgrader. Regnet piskade in 2018 i Stockholm, vädert bryr sig inte om våra högtider. Glada och förväntansfulla hälsar obekanta på varandra vid tolvslaget, lite färre än vanligt, inte alla trotsar vädrets makter, inte ens för fyrverkerier. Den glada hälsningsfrasen följer vår korta vandring hem från parkettplatsen med Riddarfjärden och Västerbron som estrad när vi lämnar en stunds gemenskap med båda kända och okända ansikten. Gemenskap är ett vackert ord, ett svårt ord, helt enkelt ett storord värt att fundera lite extra över 2018 när så olika krafter finns i omlopp som vill slå sönder gemenskaper.
Gemenskap - Att våga sårbarheten
Är rubriken för Britta Hermanssons kapitel i Stororden. Hon skriver om hur storordet gemenskap kräver "öm och varsam behandling för att fungera bra." Och hon ställer frågan: "Går det att hitta en form som om möjligt kan hålla även om allt annat brister och faller isär?" Svaret hon kommer fram till är ett försiktigt ja, ett ja som bygger på att vi vågar vara sårbara, har modet att visa oss bortom vårt vardagliga småprat. Har mod att ställa frågan till varandra hur vi mår. Men det räcker förstås inte, vi behöver också ha modet att stanna kvar och lyssna på svaret för det kan vara laddat av både ångest, smärta och besvikelser. Hon skriver vidare att vi inte kan vända ut och in på oss själva jämt och ständigt men att vi borde våga dela lite mer av vårt inre liv för att finna djupare gemenskaper.
Hermansson hänvisar på flera ställen till hur de första kristna höll samman, förenade i tron på Kristus och många av dem även förenade i egendomsgemenskap. Det är ett ideal som inte alltid håller när livet och tron rämnar, inte heller inom kyrkliga gemenskaper. Men när livet och tron rämnar är Kristus fortfarande klippan, oavsett vår känsla och våra tankar. Hon citerar Paulus: "Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig." 2 Kor 4:6-7
Lägger din skatt i bräckliga lerkärl
Jag tänker på orden i överlåtelsebönen som vi har i en del gudstjänster. Du och jag är bräckliga lerkärl, våra liv är sköra, trots det har Gud lagt sin skatt i var och en av oss. En skatt som ger rikedom som inte går att omsätta till materiella fördelar av något slag. Det är skatt som vi alltför ofta glömmer att vi bär på, en skatt vi inte heller alltid vårdar, varken i oss själva eller hos varandra. Det är en skatt som Gud delat med sig av på ett unikt vis genom inkarnationen, genom att Gud i Jesus själv blev ett bräckligt lerkärl, inte förskonad från något mänskligt. För mig är det en av anledningarna till att jag bekänner mig som kristen.
Medvetenheten om skatten är långt ifrån alltid närvarande ens i vår kyrka, men själva gemenskapen i kyrkan bär ändå skatten. Gud söker sin mänsklighet och därför finns en liten del av skatten nedlagd hos oss alla, Guds avbild. Gud kallar oss till gemenskap med sig och mellan oss människor. Ibland är det svårt att förnimma gemenskap med Gud eller med varandra. Gemenskap är som sagt både vackert när det fungerar och svårt när det inte fungerar eller skaver. I en kultur där individualiteten och självförhärligandet är ledord som gör att vi tror att vi är så enastående unika skaver tanken på gemenskap. Hur ska den gestaltas utan att vi förlorar vårt unika jag? Jag tror att den skaver för att det är som Britta Hermansson skriver, att vi alltför sällan vågar sänka garden och visa att vi är bräckliga lerkärl, inte alltid perfekta, med sprickor i glasyren, om det ens finns glasyr, den kanske har nötts bort. Men djup där inne finns en skatt som ingen kan ta ifrån oss, varken livet eller misstron. Det har Gud sett till.
Britta Hermansson, pastor i Svenska Missionsförbundet då boken skrevs numera evangelist i Equmeniakyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar