Med SOfOS : Ängelns bud

”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.”

Ängel fångar upp två kontraster i våra liv. Rädslan för det okända och vårt behov av glädje. En helt vanlig dag eller snarare natt på jobbet möter herdarna Guds sändebud, och inte bara en ängel, utan en hel himmelsk här. Nog skulle både du och jag med största sannolikhet bli förfärade och undrande, helt enkelt lite rädda. Gud och Guds änglar känner sin mänsklighet, hur rädda vi kan bli för det oväntade, det nya, det vi inte känner igen. Därav ängelns lugnande ord.

En helt vanlig natt i december förmedlar änglarna ett glädjebudskap, ett ofattbart budskap, som en hemlighet som inte är hemlig. Att Gud låter sig födas in i vår mänsklighet för att befria, frälsa och på ett nytt sätt knyta Gud och människa närmare varandra.

Det är inte en helt vanlig dag för oss idag, för det är Juldagen då vi högtidlighåller Jesu födelse. En röd dag, när de flesta är lediga utom de som behöver arbeta för att hålla alla livsviktiga och hyfsat viktiga samhällsfunktioner igång. Jesus var noga med högtider men inte på ett rigid vis. Jag tänker att det ändå är alla andra, helt vanliga dagar som Jesus vill att vi ska glädjas över hans födelse och inte vara så rädda.

Det är alla vanliga dagar som Jesus vill att vi ska berätta om honom, om Gud, om vår tros hemlighet som inte är så hemlig.

Att vi gör precis som herdarna, berättar vad som sagts om detta barn, vad de sett och hört. Det var förstås inte så att alla som lyssnade till deras berättelse förstod och genast tog allt till sitt hjärta utan ”Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade.” Undantaget Maria då, som redan förstått att det var något alldeles extra och speciellt med barnet hon fött.

När vi berättar om vår tro för människor runt omkring oss är det också en och annan som häpnar. Eller när vi med envishet i ord och handling står upp för människovärdet i vårt Stockholm, vårt land och vår värld som ännu inte känner av den yttre freden och den inre friden som Jesus förmedlade genom sitt liv. Vi gör det på olika vis, visar vår tro i ord och handling. Idag berättar var och en av oss om det glada budskapet genom att vi har valt att vara här i Gustaf Adolfskyrkan. Vi gör det genom närvaron, orden i bönerna, när vi sjunger psalmerna, i nattvardens gemenskap.

Vi gör det i handling genom vår kollekt till barnen och ungdomarna i Den Gode Herdens skola i Betlehem. De som påtagligt vet att freden inte är ett faktum men trots allt behåller friden genom att dagligen gå till skolan för de vet att utbildning, och jag citerar: ”ger oss möjligheter och hopp om en framtid i fred”. I handling finns vi även till för barnen och ungdomarna på barnhemmet i Saikai i Litauen. De har den yttre freden men friden är skör och utmanas ständigt i ett fattigt och hårt prövat samhälle. Trots allt brinner ljuset med en envis låga för hoppet om en bättre framtid.

En helt vanlig dag så är jag övertygad om att du och jag, utan att vi tänker på det, i ord och handling lever tron med ett engagemang på olika vis, inom kyrkan, i föreningar, i samhället. Ett vänligt ord, en bön, ett par vantar till den som fryser om händerna, en mugg te eller en slant i pappmuggen till de som saknar vad vi äger i överflöd. För att bara nämna något av den medmänsklighet som Jesus visat att vi ska leva i och sträva efter.

Gud valde att bli människa, inkarneras i sin älskade skapelse, inte som en blivande konung med rikedomar utan som en helt vanlig son i en helt vanlig hantverksfamilj.

Jesus var inte ett helt vanligt barn men det var så han föddes och växte upp. Det är vad en stor del av julens budskap handlar om, växt och hopp till befrielse för människan. Det lilla barnet som trots vedermödor i livet växer upp till den vi gärna i psalmer, liturgier och traditioner benämner som konungslig. Det må så vara att vi kallar Jesus konung, men hans vagga är inte av guld och ädelträ utan en krubba med strå. Hans tron är inte av kristall, hans tron är Israels steniga kullar och grönskande dalgångar, fiskebåtarna, olivlundarna, byarna och de trånga gränderna i Nasaret och Jerusalem. Så många helt vanliga platser. Hans hov är folket som lyssnar till hans ord och följer i hans spår. Han är Fredsfurste över ett rike av annat slag än våra. Ett rike vi kan få en glimt av redan här och nu.

Lyssna, för Gud kallar oss som Gud kallade herdarna den där natten i Betlehem.

Inget och ingen skall stå mellan oss och Jesus mer än vårt eget val att följa i hans fotspår och leva i hans vägledning. Jesus är ljuset som alltid strålar fram när vi vandrar på livets väg, även när vi inte ser det finns det där. Paulus påminner om att vår religions hemlighet handlar om hur det helt vanliga kan rymmas i det gudomliga agerandet och det gudomliga agerandet rymmas i det helt vanliga. När Gud blir människa i Jesus Kristus, skapar Gud på nytt. Kanske mer av mysterium hur det kan ske än hemlighet. Det vill Gud att vi går ut och berättar om. När vi känner oss osäkra, förundrade, jag till och med rädsla för att göra det, ska vi bära med oss ängelns ord ”Var inte rädda!”.För det vi har att berätta är ett glädjebudskap, en glädje som genomsyrar såväl högtid som vardag. En glädje över att Gud älskar oss och vår värld så mycket så Gud själv väljer att dela mänsklighetens villkor för en tid, på en helt vanlig plats med helt vanliga människor.

Möjligen är det detta som är den stora hemlighetsfulla gåtan, hur kan Gud vara både bortom vår föreställningsförmåga och närvarande i Jesus? För även om vi inte har Jesus fysiskt hos oss är han närvarande här och nu, andligen, i gemenskapen, i brödet och vinet. Med oss alla dagar till tidens slut.