Med SOfOS : Inbjudan

Jesus var bjuden på middag

hos en farisé som även var medlem i rådet, med vårt sätt att se det, en kombination av riksdag och kyrkomöte. Det vill säga en person med politisk och religiös makt. Jesus noterade hur de inbjudna gästerna var ivriga att ta de främsta platserna vid bordet och Jesus ger dem en liknelse om ett bröllop och hur alla – oavsett bakgrund – har en plats. Inte minst de som enligt många inte skulle vara där. Där var flera gäster på middagen och vi kommer mitt in i ett samtalen. ”En av gästerna, som hörde detta, sade till honom: "Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike."

Jesus ger ytterligare en berättelsen om hur alla är bjudna till en stor fest. Men en del tackar nej till inbjudan med hänvisning till tidsbrist och prioriteringar.

Tid, prioriteringar och tillhörighet.

Förtjust i tretal som jag är lyfter jag fram dessa tre aspekter på dagens berättelser. Vid närmare eftertanke tar jag med ett fjärde, att lyssna. För det är där vi borde börja. Hur bra är vi på att lyssna? Nu menar jag inte höra, hör gör vi hela tiden – allt som sorlar runt omkring oss – jag menar lyssna, i respekt och ödmjukhet ta in vad vi hör och låt det möta vårt inre.

Jag är övertygad om att de som satt där och delade måltid med Jesus verkligen lyssnade på vad han sa. Funderade över profetiorna, som den vi hörde ur Profeten Sakarjas bok. Templet var nu återuppbyggt, den profetian var infriad, så kunde Jesus vara Telningen som skulle komma?

En del hade förstås förutfattade meningar, andra var säkert mer öppna. Precis så som vi människor fungerar i olika situationer, inte så att gränsen går mellan människor utan att det allt som oftast finns ett både ock inom oss. Ibland slår våra förutfattade meningar igenom och ibland öppnar vi oss för att förutsättningslöst lyssna till vad en medmänniska har att säga. En person som jag kanske dessutom klassificerar som en motpart.

När Jesus ger sin bild av Guds riket är det med en tidsaspekt som rymmer både ett här-och-nu perspektiv och ett framtida tillstånd.

Inbjudan till Guds rike sker här, till att leva ett liv tillsammans med Gud och Jesus. Ett liv där tid finns för att umgås med Jesus. Som vi gör nu i gudstjänsten, eller som när vi ber eller sträcker ut en hjälpande hand, eller lyssnar till en medmänniska eller något annat som bär kännetecken för ett liv med Gud i Jesu anda och efterföljelse. Den framtida måltiden i Guds rike, när Jesus kommer åter, den som kommer någon gång i en framtid vi inte vet något om får vi helt enkelt lämna därhän. Det är den festen vi hörde om i Uppenbarelseboken. Det är många som försöker tolka de apokalyptiska berättelserna - de berättelser som handlar om hur Guds plan slutligen ska uppenbaras helt och fullt för oss och Kristus komma tillbaka.

Visst ska vi brottas med berättelserna men jag tror att vi behöver brottas mer med det som rör vårt nu, dels för att framtiden börjar i detta nu och dels för att vi inget vet om framtiden, hur förutseende vi än tror oss vara. Så därför kan vi återigen fundera över hur vi prioriterar i våra liv, både det som handlar om tid och det som handlar om relationer.

Hur värdesätter vi tid för andlighet i våra liv?

På vilket vis lever vi våra relationer? Både i förhållande till de vi känner och till de som är okända, de vi kanske endast möter flyktigt. Jag kan bara svara på dessa frågor när det rör mig själv, precis som du är den enda som kan svara på frågorna när det handlar om dig. Men om vi nu är som personerna med den nyinköpta åkern och oxarna eller den nygifte? Får vi inte vara med då, på festen i Guds rike? Nu blir Jesus så där jobbigt kärv och det ska vi ta på allvar för självrättfärdighet finns som ett stråk inom oss alla i olika sammanhang och hos en del tar det överhanden.

Det viktiga är att komma ihåg det sammanhang som Jesus talar i. Vid en måltid i ett hus fyllt av många människor med makt, som inte drar sig för att framhäva sig själva och ta plats på ett sätt som hindrar andra. Ganska självrättfärdiga människor helt enkelt. Flera personer var säkert skeptiska till Jesus och hans undervisning och gärningar.
Lika väsentligt att minnas är att Jesus ger oss vägledning och uppmuntran, han visar att han gång på gång ger oss nya chanser att justera vår tid och våra prioriteringar. Vi har mycket att stå i när det handlar om det materiella och våra mänskliga relationer.

Frågan att ställa oss är om det sker på bekostnad av ett liv där vi borde inse att vi är insatta i ett större sammanhang?

Ett sammanhang där vi kan få ett hälsosammare förhållningssätt till oss själva, varandra och vår skapelse för att vi avsätter tid och prioriterar vår tillhörighet till Gud. Jesus gör inte skillnad på människor däremot visar han tydligt gång på gång hur han vill att vår tid och våra prioriteringar ska vara. Mindre självcentrerade och mer öppna och inkluderande för Gud och för medmänniskan. Vi tillhör varandra.
När vi upplever att det är svårt att leva upp till dessa förväntningar ska vi komma ihåg att det inte är vår sak att bedöma hur många chanser vi och våra medmänniskor får, det är Guds. Det är tryggt att veta för Guds bedömningar sker utifrån Guds kunskap om och kärlek till oss.