Stororden - Synd

När livet inte blir som vi har tänkt oss

Underrubrikens ord är de inledande raderna i psalmen 779 i Den svenska psalmboken, psalmen och  kapitlet Synd i Stororden är skrivet av Ylva Eggehorn, poet och författare. I de inledande styckena beskriver hon ett seglingsäventyr eller kanske snarare drama, för det kunde gått illa. I hårt väder söker de sig in mot lä efter konstens alla regler men har inte räknat med deviationen, "varje  kompassnåls lätta missvisning, som måste korrigeras varje år, helst av en tillkallad expert. Ingen kompass visar exakt rätt...under lång färd uppstår en växande glipa mellan den tänkta kursen och den verkliga."

Livet en lång färd

Mina tankar går till att så gestaltar sig livet för de flesta av oss, som en lång färd, en färd som även inbegriper drama i mer eller mindre varierande och livshotande grad. Påverkade blir vi i vilket fall som helst och påverkar gör vi också. Eggehorn knyter an erfarenheten av devitation till det grekiska ordet för synd, hamartia, som betyder att missa målet. Kort redogör hon vidare för väst och östkyrkans olika ingångar till begreppet synd. I den västkristna traditionen alltsedan romersk tid har juridiken tolkat synd, det har blivit ett begrepp som har med ansvar och skuld att göra  och därtill kopplas nåd och förlåtelse. I den östkristna traditionen handlar synd mer om sår, om skada som rör skapelsen och därmed människan, synden blir då något som skall botas mer än förlåtas.  Värt att betona är att båda perspektiven behövs, människans roll i skapelsen är komplex. Eggehorn formulerar den slutsatsen på ett bra sätt.

   "Båda behövs och de kompletterar varandra. Ibland är det adekvat att "bekänna sin synd" (det vill säga: att medge sitt ansvar), ibland att "erkänna sår" (medge sin grundskada), och ofta är det svårt att reda ut vad som är vad. Men kanske i rätt ordning: den östliga före den västliga, åtminstone i vårt tidsläge. Östkyrkan visar att synden är före mig - en avdrift i hela det mänskliga och historiska sammanhanget. Västkyrkan påminner om att synden är samtida med mig och med vad jag väljer - och att även om jag inte rår på den är Livets tanken med mig att jag medvetet ska bjuda motstånd. Eftersom synd inte är den slutliga sanningen om mig."

   På vår långa livsfärd har vi ibland en "missriktad vilja som driver oss ur kurs gång på gång."  Eggehorns beskrivning är lätt att ta till sig och hon kallar det den första sanningen men inte den sista. Den sista sanningen är:

"att jag är förbehållslöst älskad och bejakad av Livet."

Jag vet inte varför Eggehorn väljer att skriva Livet istället för Gud, kanske är det med inspiration från Johannesprologens inledande ord: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."Joh 1:1-5 

   Hon betonar att kärleken är personlig och avsiktlig eftersom Gud har gestaltat den i Jesus och han är den som ständigt söker oss och möter oss och ser sanningen i våra liv. Synden är aldrig ett hinder för Guds kärlek men genom Jesus identifierar Gud det som "går snett i mitt liv.". 

   Eggehorn går aldrig in på det jag skulle vilja kalla för "kollektiv synd", väl beskriven i en av våra syndabekännelser i Svenska kyrkan: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig." Många ryggar för den formuleringen, jag ser det som en befrielse, det är "grundskadan", det handlar inte om att vi är dåliga, tvärtom, vi bär Guds avbild inom oss, men vi har tappat bort den insikten och vi har tappat bort eller kommit ur kurs eller vilken bild vi nu än väljer, så vänder vi oss bort från Gud, gång på gång och glömmer att vi är insatta i ett mycket större sammanhang. Vi behöver erkänna det såret. Därefter kan vi också se vad som är vårt ansvar i skapelsen och i våra mellanmänskliga relationer och be om förlåtelse för det. 

   Synd har blivit ett belastat ord därför att vi generation efter generation fyller ordet synd med delord, av vad synd är, mer eller mindre maktfullkomliga och dömande ord som fästs på varandra. Visst finns det ord inom synden som bär tidlöshetens stämpel, som att döda. Men även att döda går att problematisera. 

   Synd är och har aldrig varit ett enkelt Storord och kommer inte heller att bli, därför borde vi prata mer om synd än vad vi gör. Lyssna in varandras traditioner, som Eggehorn har gjort i det lilla korta kapitlet och även knutit det till ursprungsbetydelsen av att missa målet. Hur kan vi anta livets långa färd och navigera så vi kommer i hamn utan att missa alltför många mål i livet? Jag har inget svar, mer än att medvetenhet om svårigheten alltid är första steget i det som utmanar.