Med SOfOS : "Fånga mig på bild

Fotografier, fotografier... Vad är det som vi fångar, när vi fångar nått på bild?…Vad är det som vi minns?”

Orden är ur en sång av min son och hans duo - Superkrafter! Jag kom att tänka på orden ur refrängen när jag läste berättelsen om Lasaros, Marta och Maria. Orden förstärktes i samband med ett foto som dök upp i mitt FB-flöde. Fotot föreställer tre prästkollegor som betytt mycket för mig i en församling jag arbetade innan jag började här i församlingen. Fotot dök upp med anledning av att den sista av de tre dött. Jag var på begravningen i fredags. Fotografier påminner oss om livet och vad vi delat och upplevt tillsammans med människor som korsat våra liv. Det blir extra tydligt när personerna dör.

Det är tydligt att livet och döden alltid står i relation till varandra med ett OCH emellan.

Det är alltid döden OCH livet, aldrig döden ELLER Livet. Det är heller aldrig OM vi dör utan alltid NÄR vi dör. Det är smärtsamt att tänka på döden, men vi behöver göra det ibland, för döden vittnar om livet och livet är starkare än döden.

Det vill den här söndagen berätta om Maria och Marta hade inga fotografier, men inom dem och alla andra runtomkring fanns minnesbilder av Lasaros. Nu var han död. Vi möter dom i sorg, förtvivlan. Det som har hänt när vi kommer in i berättelsen är att det gått fyra dagar. Jesus stod syskonen nära, han får höra vad som hänt och beger sig till Betania. Marta får veta att Jesus är på väg och går för att möta honom. Redan i det mötet lovar Jesus Marta att Lasaros kommer att uppstå och hon svarar: Ja, jag vet ”vid uppståndelsen på den sista dagen". Jesus säger då:"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Marta svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Vi behöver hålla detta i minnet när vi hör dagens berättelse.

Berättelsen handlar i första hand inte om att Lasaros får livet tillbaka utan den handlar om att Jesus ska visa vem han ÄR och vad tron på honom innebär.

Nämligen att Guds skaparkraft går genom tid och rum, genom dimensioner av liv. En kraft som kan betyda förändring och förnyelse i våra liv. För Lasaros betydde det bokstavligt att få livet tillbaka. Jesus gör det han gör för att visa på vem han ÄR, Gud i egenskap av Guds Son som helar och ger liv och samtidigt en medmänniska som sörjer och gråter.

Redan Jesaja profeterar om Guds kraft, att ljusets dagg, som är en bild för Guds Ande ska falla över skuggornas land det vill säga döden och ge liv.

Går vi till Paulus, så vittnar han också om livet efter döden. Han gör det på ett kärvt och uppfordrande vis. Han gör så för att församling i Korint hade problem. De tvistade om olika tolkningar av evangeliet och om Paulus roll och även de andra församlingsledarna. Paulus går djupt in i sin förkunnelse, så att han snudd på identifierar sig med Jesus. Samtidigt har han stor ödmjukhet, kraften är inte hans egen utan Guds. Han har vid ett tidigare tillfälle sagt: ”Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus.” Paulus är medveten om att hans liv och tro är som en skatt lagd i lerkärl. Han är medveten om livets och trons skörhet.

Våra liv, vår tro och våra tvivel, ja allt som är livets skatt bär vi inom oss.

Vi är som lerkärl burna av Guds osynliga händer. Gud uppehåller oss med sin Ande – Andas i oss genom vår andning. Berättelserna idag handlar om livet och vill samtidigt visa att Gud bär oss in i evigheten. Berättelsen om Lasaros visar oss även Guds omsorg i det rent mänskliga. Jesus gråter och blir upprörd av sorgen precis som vi blir när vi drabbas. Gud är Gud och obeskrivlig och samtidigt kan vi ana något av Guds väsen genom Jesus. Att Gud är nära oss och vet vad det innebär att vara människa och vad sorgen gör med oss.

Livet och döden hänger samman. Vågar och orkar vi tänka på vår dödlighet då och då så är jag övertygad om att vi får ett djupare perspektiv på livet. Det kan vara svårt att vara lika trosvissa som Marta och Maria, långt ifrån alltid kan vi känna Guds närvaro. Men det är vad berättelsen vill säga oss, den vill ge hopp och perspektiv på livet OCH döden. Att vi inte tar livet för självklart att det ska vara för alltid.

Maria och Marta blev överrumplade och sorgsna precis som vi blir när döden gör sig påmind i vår närhet. Men de kunde lägga sina minnesbilder i vila. Lasaros kom tillbaka till dem, för en okänd tid. De tre kunde tillsammans ta tillvara på livet i trygg förtrösta på att när döden väl kommer, är den en övergång till uppståndelsens liv.

Jesus gav löftet till Marta, Maria och Lasaros och ger det till oss.

Jag blev återigen påmind om livets ändlighet och skörhet när jag såg fotografiet av mina kollegor som lämnat jordeliv, en av dem alldeles för tidigt. Jag är säkert på att ni som är här idag har era fotografier och olika erfarenheter av livets skörhet som ett bräckligt lerkärl. Lasarus fick livet tillbaka, han blev fri att leva. Det finns en nyckel i evangeliets sista mening när Jesus säger ”Gör honom fri och låt honom gå.” Vi går och är fria, frågan är vad det betyder för oss? Vad är det som är väsentligt i livet? Vad ger oss mening och glädje? Hur ser våra relationer ut? Är det någon som bör avslutas, påbörjas eller förbättras medan tid är i detta livet? Hur tar vi tillvara på livet efter de förutsättningar vi har?