Med SOfOS : Återvinna tacksägelse

Tack

Mamman med den lilla flickan på kanske 3-4 år sätter sig på den lediga platsen bredvid mig på tunnelbanan. Båda ser rätt trötta och slitna ut efter en lång dag. Jag sitter en hållplats till sen reser jag mig och säger att flickan kan ta min plats för jag ska gå av om ett par hållplatser. Flickan tittar upp på mig och ler ett litet försiktigt leende och säger tack.
Vi lär tidigt minsta barn att säga tack. Om jag generaliserar lite skulle jag kunna säga att det finns två slags tack. Ett som handlar om vänlighet och social konvention, ni vet tack för maten, tack för hjälpen, tack för gudstjänsten, tack för senast osv. Det är ett viktigt tack, att visa uppskattning för andra personers matlagning, arbete och engagemang av olika slag. Att se och bekräfta varandra genom att tacka.
Sen finns ett annat tack som handlar om det som ryms och berör livet på ett djupare plan, ett existentiellt tack. Den existentiella tacksamheten kräver mer av oss än den konventionella tacksamheten. Det är en livshållning som utmanar och kanske just därför är lätt att skjuta ifrån sig eller glömma bort. Att stanna upp och fundera över en djupare tacksamhet är bibelberättelsernas ärende till oss idag. Jag vill lyfta fram tre meningar i berättelserna som vi kan fundera över hur de kan vägleda oss i våra liv. Den första är när Jesus ställer den retoriska frågan då en man, av tio botade, kommer tillbaka för att tacka.

Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära? Och till den botade mannen konstaterar Jesus Din tro har hjälpt dig.

Vi vet egentligen ingenting om den botade mannen mer än att han var samarier, därför kallar Jesus honom främling, då judarna och samariernas tro såg lite olika ut. Jesus lyfter på så vis fram det universella, det allmänna i att tacka och lova Gud när det går en väl. Underförstått, gör som samariern kom ihåg tacksamheten. De övriga då? Hade de ingen tro eller var det bara så att de får representera det mycket allmänmänskliga nämligen när en fara är över, när vi blivit friska, när något lugnat ner sig andas vi ut, gläder oss och fortsätter livet en erfarenhet rikare. Tacksamheten tas som given och lättnaden gör kanske att de större perspektiven på liv, hälsa och relationer inte riktigt ryms eller ges uttryck för i ord av just tacksamhet. Jesu ord anknyter till den andra meningen som är värd att fundera över. Och det är ur Gamla testamentet när Kung David i sin bön säger

”från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.”

Kung David tackar för alla gåvor i samband med byggandet av templet. Vi människor skapar, vi bygger, vi är kreativa i våra olika arbeten oavsett om det är med hammare och spik, ettor och nollor, i arbete med människor osv. Vi skapar helt enkelt vår verklighet, Men förutsättningarna för vårt skapande
har vi fått av Skaparen, av Gud. Vi lever i en större verklighet än vad som är för våra ögon. Vi skapar det som ger glädje, det vackra och det sköna, dessvärre skapar vi även det som förgör oss. Vår intelligens och skaparkraft gör oss lätt till mänskliga gudar så vi glömmer att vi är delar av en större helhet. En helhet som finns i livet, som finns i glädjen men också som finns i prövningarna. Då är jag inne på den tredje meningen att bära med sig Paulus skriver:

”Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.”

Paulus berör det som ofta ställs i relation till tacksamhet, nämligen orättvisor och det som vi uppfattar som ont. Vad finns det att vara tacksam för när världen ser ut som den gör, är det många som undrar. Eller när vi drabbas av det som prövar oss på olika vis. Det finns massor att vara tacksam över. Ge inte upp, släck inte Anden vädjar Paulus, pröva, och håll fast vid det goda, trots allt. Han uppmanar oss att ta bönen till hjälp.
Det finns en formulering av en författare och teolog som heter Patrik Hagman som har dröjt sig kvar hos mig. Han miste sin pappa som 14-åring, sin 6-åriga son och några år senare sin fru. Så mycket smärta och sorg. Han skriver så här i boken Sorgens gåva är en vidgad blick. Mina föräldrar lärde mig be ”Gud som haver” när jag var liten, men i något skede förenklade jag detta till ett ”Tack Gud för den här dagen.”…All den här övningen i grundläggande tacksamhet kopplades sedan in automatiskt när vårt liv faktiskt gick sönder…Att slänga tacksamhet i ansiktet på all ondska, all vrede, all trötthet. Jag tänker mig att tron på Gud faktiskt börjar just där.

En paradoxal tanke, att slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan.

Vi kan enbart leva våra egna liv aldrig någon annans. Våra liv är unika med allt vi möter men där finns också alltid de allmänmänskliga. Det handlar inte om jämförelse utan om att låta sig inspireras av mellanmänskliga berättelser, av Bibelns berättelser till en vidgad blick. Övar vi oss att visa tack i det lilla i vardagen så kan vi påminna oss om att tacka för det goda som finns omkring oss även när livets prövningar drabbar oss. Det är då vi verkligen behöver slänga tacksamheten i ansiktet på ondskan för att kunna leva ett gott liv.
Du och jag har våra erfarenheter av både det som är och har varit svårt. Nu är det tack och lov inte nödvändigt med prövningar för att få en vidgad blick. Vi behöver öva oss på att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att livet är både skört och fantastiskt på en och samma gång.