Med SOfOS : Tålamod och uthållighet

Våra liv börjar i det som inte syns för blotta ögat, det lilla livet växer sakta, föds och blir synligt.

Så menar Jesus att himmelriket också växer, det lilla senapskornet och den lilla biten surdeg får åskådliggöra och visa hur Himmelriket eller Guds rike – uttrycken betyder samma sak - ska växa. När vi tänker Himmelriket/Guds rike tänker vi nog ofta att det är något som väntar efter vår död och att det är ett rike som ska komma någon gång i en framtid vi inte vet något om, när Jesus ska komma tillbaka.
Profeten Jesajas ord vände sig till det judiska folket som levde i förtryck, därför pratar han bland annat om hämnd. Det är främmande för oss, för som kristna förstår vi orden som en förutsägelse om Guds människoblivande Jesus, inkarnationen, julens firande som vi i adventstid förbereder oss inför. Profeten Jesaja pratar om den heliga vägen som ska banas, byggas. Det är vad Jesus gör, men bara till en viss del, lejonen och schakalerna finns fortfarande där och vi vet med facit i handen att öknarna inte blommar och att människor har det fortsatt svårt på olika vis. Det kommer inte försvinna förrän Jesus kommer åter. Han har däremot lagt grunden, han är själva grunden.
Så är det, vi får fortsätt leva i nuet, gör det bästa vi kan av våra liv för oss själva och varandra och hoppas på framtiden. Jesus ger oss vardagliga bilder i dagens liknelser och jag tror att han gör det just för att ge oss hopp, det finns något vardagligt med Himmelriket för en del av riket finns redan här på jorden, inte fulländat och färdigbyggt för det blir det först i den fördolda framtiden.

Himmelriket finns eller snarare byggs här hos oss varje gång en människa frågar efter Gud och söker sig till Gud i bön. Gud kallar oss, väntar på oss.

Ja, även vår gemenskap här i Hässelby Strands kyrka idag är en liten del av Guds rike. Vi är med och lägger grundstenarna genom vår tro och vårt engagemang, även den som kanske mer betraktar sig som sökare är också med och bygger. Vi gör det tillsammans genom våra frågor och funderingar. För Gud och Jesus är inte frågor och funderingar främmande, tvärtom. Inom den judiska kulturen och tron som var Jesu hemvist var resonerandet och frågorna en självklar del av att tala om tro. Kanske ni minns berättelsen när Jesus var 12 år och utan Maria och Josefs medgivande stannade kvar i templet för att lyssna till lärarna. Så här berättar evangelisten Lukas: Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Luk 2:46-47
Utan frågor till och funderingar över Bibelns berättelser blir de bara tomma texter. Vi som inte lever med de självklara bilderna som Jesus ger i sina liknelser behöver fundera över vad Bibelns alla berättelserna betyder för oss och vad vi kan lära av dem och hur de kan vägleda oss att leva trygga i vår tro. Både historiskt och i nutid är kyrkan och har kyrkan varit alltför ängslig i vad som ska betraktas som rätt tro. Om nu Jesus, Gud själv, som är vår vägledare, frälsare, befriare, lärare, medvandrare, konung, Människoson och Guds Son, ja, vad vi nu än väljer att kalla Jesus, om nu han har visat att det inte är fel att lyssna, ställa frågor och tala, redan när han var 12 år, ja, då bör vi väl göra som han och som många barn just gör, fråga, lyssna, våga prata utan att vara rädd för att vi ska tro eller göra fel. Så länge vi inte skadar en annan människa är inte orden, berättelserna, samtalen och frågorna fel.

Några av oss är föräldrar, eller så möter vi barn i andra sammanhang. Då vet vi att det behövs en hel del tålamod.

Det är precis vad Jakob skriver om i sitt brev som vi hörde läsas. När Jakob – som troligen var bror till Jesus - skriver sitt brev så trodde han och många med honom att Jesus efter sin himmelsfärd, i en nära framtid, skulle komma tillbaka som han lovat. Det måste varit en otålig väntan eftersom Jakob manar alla att vänta tåligt och ha tålamod. Jag tänker att tålamod och uthållighet för oss handlar mer om vår vardag här och nu än om Jesu återkomst. För vi, om några, har väntat länge på den. Att varje år fira hans födelse, hans ankomst till världen, det kräver inte så mycket tålamod från vår sida, vi vet att julen kommer varje år. Vi har med glädje tänt det 2:a ljuset i väntan på juldagsnattens mirakel, Jesu ankomst och födelse.
Så frågan är vad vi behöver för tålamod och uthållighet? Osökt går i alla fall mina tankar till att pandemin inte släpper greppet om oss. Det verkar som allt tar fart igen, därför får Jakobs ord för idag tala till oss om att inte klaga på varandra, påminna oss om att visa uthållighet, fasthet och tålamod i en tid som är svår för oss. Och känna tillit till och våga tro på att även om Gud inte finns synlig ibland oss i Jesus gestalt är Gud med oss med sitt medlidande och sin barmhärtighet.
Livet blir mindre och snävare med restriktioner men Jesus visar idag att ur det lilla, det mindre, kan något stort växa. Så tänk om all denna tid som vi nu lever i kan få oss att verkligen se hur vi som enskilda, hänger ihop med våra närmaste, med vår stadsdel, vår stad, vårt land, & vår värld. Att vi tillsammans med Jesus som vägledare, förebild eller byggmästare om man så vill, bygger grunden för Himmelriket som kommer i en framtid vi inte vet något om. Vi är inte ensamma, Gud går osynlig vid vår sida. Jesaja manar oss: Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här Eller med den fantastiska psalmens ord vi sjöng Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid…Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne, klart få skina. Amen