Med SOfOS : Varken lagom eller diplomatisk

Vi har idag bytt glädjens vita färg mot den röda passionens färg.

Passion som betyder både kärlek och lidande, en paradox som till synes bryter av julfesten och jublet över miraklet i Betlehem. Annandagen vill vara en påminnelse om hur livet faktiskt är och hur vår tro gestaltar sig, en ständig blandning av glädje och svårigheter, lidande och hopp, ljus och mörker.
För sisådär 40 år sedan fick jag ett julkort av en vän. Det julkortet tas fram varje jul hemma hos oss för det är ett perfekt julkort som innesluter hela julens budskap, även Annandagens budskap. Det är ett fotomontage eller lite som en dubbelexponering, bilden föreställer Maria ömsint jollrande med sin son Jesus och i bilden finns även Jesu ansikte som vuxen, allvarligt, svettigt, sargat och törnekrönt. Kortet är som en dubbelexponering av livets realiteter, livets både ock av lycka och smärta, sorg och glädje. Annandag jul är en dag då denna dubbelhet kommer i fokus.
Martyrernas dag bryter av det ibland snudd på sockersöta budskapet om Guds människoblivande i Jesus Kristus. Som i grunden inte var så gulligt utan i själva verket ganska dramatiskt. Maria skulle kunna vara en förebild för alla förstföderskor som även idag inte får plats i härbärget det vill säga på BB. Kan bli nog så svårt. Men allt gick bra för Maria och för de flesta förstföderskor. Maria och Josef gläds över barnet och ger honom namnet Jesus.
Jesus växer upp och blir för en del en kontroversiell person, ända in i vår tid, 2000 år senare. Berättelserna om det ofattbara att Gud kommer oss nära genom att själv bli människa för att dela våra liv är så starka och utmanande att det kan vändas till hat mot oss som tror på miraklet i Betlehem och allt det som följde på den stilla natten.

Gud söker ständigt människor för att de tre riktigt stora händelserna, inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen, julens och påskens berättelser ska leva vidare.

Och många har i alla tider haft tusen och åter tusen skäl att säga vänta, inte nu, eller nej. För kanske är det så att vi någonstans anar att priset ibland kan vara högt att betala för att säga ja till händelserna och berättelserna. Säga ja till tron på Jesus Kristus. Det är priset martyrerna har fått betala. Att vara martyr är ursprungligen inte förknippat med att lida för sin tro. Ordet är grekiska och betyder bevittna, det vill säga i vår kontext vittna om sin tro på Gud - på Jesus.

Stefanos räknas som den första Kristna martyren. Hans vittnesbörd blev hans död. Han levde med Kristus i sitt hjärta så fullkomligt och Lukas berättar i sin bok Apostlagärningarna att Stefanos sista ord till och med påminde om Jesu sista ord på korset. Herre Jesus, ta emot min ande. Stefanos andra bönerop Herre ställ dom inte till svars för denna synd rymmer en av vår tros mest bärande byggstenar, förlåtelsen. Martyrerna är förebilder när de vittnar om att vi aldrig är ensamma när vi utmanas i vår tro. Under den kristna historiens så är det omvittnat att många av dem har dött med dessa och liknande ord. In i det sista ett förlåtande sinnelag gentemot rädsla och okunskap.

Just rädsla och okunskap är två mänskliga fenomen som kan bli grunden till förföljelse och terror för troende.

Ja, det är väl i och för sig grunden för att inte ha ett öppet sinne för det som är obekant och nytt överlag. Få människor i vårt land riskerar att bli martyrer och lida svårt till följd av sin tro. Fast det är tillräckligt med ironiska, spydiga och rädda kommentarer. Att tro på Guds människoblivande i Jesus Kristus är svårförståeligt för en del och de går så långt att de tar avstånd, förlöjligar och förföljer den som sagt sitt ja till Gud. En del får erfara avståndstagande från familj, vänner, på arbetsplatser och i skolan när de valt att berätta om sin tro.
Av fem i samma hus kan det bli tre mot två och två mot tre, säger Jesus. Jesus är kärv och kompromisslös. En del uppfattar det säkert som obehagliga ord, inte ord man förväntar sig av snälle Jesus. För mig är han beundransvärt realistisk. Han talar om verkligheten. Sätter vi våra liv i relation till Gud, och säger ja till tron på Jesus får det konsekvenser som till och med kan leda till familjesplittring. OBS! Det är förstås inget Jesus strävar efter, inget Jesus vill men han vet att det kan bli så och förbereder oss på att det kan ske. Om och när det sker gör det så klart obeskrivligt, smärtsamt ont i själen.

Jesus säger att han kommer med en eld till jorden

Jag tänker att det är samma trosvissa eld som brann i Jeremias hjärta när han vittnade om sin tro och som Jesus vill skall brinna i våra. Löftet att Gud är med Jeremia är inte tomma ord och Gud var med Stefanos när han stenades till döds, för vi har genom Jesus en medlidande Gud. Guds löften och medlidande är med oss även idag, osynligt vid vår sida och i våra hjärtan.
Martyrernas trosvissa berättelser kan hjälpa oss att våga känna tillit till att Gud är med oss i våra liv trots motstånd och rädsla när vi ifrågasätts och lider för vår tro. Det är ingen slump att Juldagens glädje följs av Annandagens allvar och att krubban ställs i korsets skugga, precis som julkortet jag fick för länge sedan av en person vars liv tog en vändning som blev en utmaning för tron.
Annandag juls budskap till oss är att Juldagens händelse, Guds födelse i Betlehem är en berättelse om Guds kärlek till oss och den är inte lagom neutral och diplomatisk. Den är som en brinnande eld. Vad hjälper det om Jesus föds i Betlehem tusen gånger om, om han inte föds i våra hjärtan, är ett talesätt hos flera mystiker. Så vi ber med biskop Martin Lönnebos ord: Mitt hjärta är en tom krubba, kom! Amen