New age
Först en flashback till 80-talet då jag pluggade teologi och under några år var lite engagerad inom den så kallade nyandligheten. Ibland korsas våra vägar av personer som vi delar vår livsvandring med under en tid och sedan skiljs våra vägar. En del kallar detta för slumpen, det gör inte jag, i alla fall inte helt och hållet. Jag tror att många möten i våra liv kommer i vår väg för att vi ska få ta emot och ge till andra något som får oss att utvecklas. Så var dessa möten med framför allt två betydelsefulla personer under några år, båda mycket engagerade inom nyandligheten.Jag är tacksam för de år jag fick kunskap och insikt genom mitt engagemang inom nyandligheten. Somligt bär jag fortfarande med mig i mitt hjärta och somligt har jag slängt på sophögen. På sophögen hamnade det exklusiva, graderingen av människors andliga status och växande. Idealiserande av andliga ledare, förminskande av människors sårbarhet och lidande, bara för att nämna något. I mitt hjärta bär jag med mig innerligheten, allvaret och modet att vara öppen samt den andliga gemenskapen.
Jag anar en viss skillnad mellan då och idag. 80-talets nyandlighet bars till viss del fortfarande av 60-talets frigörelse och gemenskapsideal även om individen var i centrum. Dagens form av nyandlighet är betydligt mer individorienterad.
Tipsad av någon - glömt vem - har jag läst Coaching och Lekmannaterapi En modern väckelse av Anne-Christine Hornborg, professor i religionshistoria vid Lunds universitet. En bok som bidrog till mina flasbacks av mitt eget engagemang i alternativ andlighet eller kanske det är bättre att tala om parallell andlighet.
I sin bok så granskar hon vårt behov av riter och ritualer och att dessa numera funnit sin hemvist inom coaching och lekmannaterapier. Båda formerna är svallvågor efter den nyandliga väckelsen på 80-talet. Numera används sällan begreppet nyandlighet, ännu mindre New age, de har iklätt sig andra kläder.
Det som slår mig vid genomläsningen är den skarpa individcentreringen, jaget är fullständigt i centrum, ett du finns där som ett medel eller som ett objekt för ditt eget jag. Det blir väldigt ensamt. Graderingarna av människors utveckling finns där. Du är din egen lyckas smed. Gurun, den andliga vägledaren har bytt namn till coach eller certifierad terapeut, idealiseringen och exklusivitetsanspråken finns kvar. Egentligen ännu tydligare genom att egot är i centrum. Det kostar pengar, mycket pengar.
Om nyandligheten var lite suspekt på 80-talet så är den iklädd nya kläder på 2010-talet rätt så rumsren. Så rumsren att tjänsterna upphandlas av skolor, förskolor, kommuner, Arbetsförmedlingen osv.
Det som då var en längtan efter en mer medveten andlighet har idag blivit en lönsam business. Visst kostade det på 80-talet men jag tror att grunden för människors engagemang hade andra rötter än mycket av det vi ser inom den parallella andligheten idag. Mammons drivkraft var inte riktigt lika stor. Det är bara att välkomna granskningen av hela branschen, som till exempel SVTs granskning av Arbetsförmedlingens köp av cochingtjänster för arbetslösa http://www.svt.se/nyheter/regionalt/tvarsnytt/arbetsformedlningen-avbryter-samarbete-med-personalstrategerna , http://www.dn.se/ekonomi/miljarder-till-jobbcoacher .
Hur jag som privatperson spenderar mina pengar är min ensak men vart våra skattepengar går är vårt gemensamma ansvar.
Att få ihop sitt liv med allt vad det innebär av relationer i privatlivet och arbetslivet, drömmar, längtan, oro och lidande av olika slag är en utmaning. Livet i sig helt enkelt. Vi bär alltid ansvar för våra egna liv, när det flyter på är det rätt självklart. Det är när livet utmanar oss och det är tungt som vi ofta söker vägledning. Det är då vi kan behöva bli burna för ett tag, få vara nära ett vikarierande hopp.
Jag vill inte dissa allt vad den parallella andligheten står för, bara uppmana till att med öppna ögon granska den.
Old age
Att söka andlig vägledning har vi gjort länge. Som en representant för en 2000-årig tradition så vill jag betona att även denna behöver granskas. Historien kan vi lära av men inte förändra. Nuet är det som gäller och det finns all anledning att ha öppna ögon även i kontakten med olika kyrkliga traditioners företrädare.
När jag sa mitt ja till att vandra i Jesu efterföljd var det just med öppna och stundtals rätt kritiska ögon, jag vill tro att jag fortfarande har det. Det jag fann i teologin där på 80-talet parallellt med mitt engagemang inom nyandligheten var mystiken och den mystika traditionen inom kyrkan. Som sagt livet fortgår och utmanar oss så stundtals har det jag fann då hamnat i de bakre rummen inom mig men aldrig försvunnit. Funnits där som en källa av vishet att släcka törsten med. Nu finns den mystika traditionen i de främre rummen inom mig igen.
Så det var med nyfikenhet och intresse jag slog upp boken "Vår vänskap når öfver tidens gräns" Mystikern från Kumla Anders Collin 1754-1830 av min kollega Birgitta Rengmyr Lövgren, som jag haft glädjen att arbeta tillsammans med. Berättelsen om sidenvävargesällen från Närke som blir en stilla mystiker på Söder och andlig vägledare för en stor mängd olika personer, kvinnor och män från olika samhällsklasser och livsförhållanden. Det Birgitta lyfter fram i sin bok är den andliga gemenskapen och hur tron delad med andra påverkade Collin själv, därav boktiteln. Det är en tät och faktaspäckad bok, ibland skulle jag önska att Collins röst, genom det som finns kvar av hans förkunnelse och vägledning skulle få höras mer och få mer plats. Fast det är ändå en livfull skildring av en en människa andliga väg genom livets prövningar som för Collin var av både kroppsligt, ekonomiskt och andligt slag. Det är spännande att läsa om hur han inspirerats av klassiska mystiker bland annat Böhme och Arndt.
Varje tid präglar det andliga livet, för enskilda, för kyrkans praxis när det handlar om gudstjänstliv (fast den är rätt orubblig) och inte minst teologin. Teologi och teologisk praxis går inte alltid hand i hand även om vi gärna vill tro det.
Det som är det fantastiska med den mystika traditionen är att dess essens är så tidlös, formen, orden är tidsbundna men det djupa innehållet av människans livsvillkor i relation till Gud, till sig själv och till medmänniskan går verkligen över tid och rum.
Likaväl som orden är bärare av uppbyggelse så är de hinder för oss. Här har kristen tro - Old age - en utmaning att undanröja tidsbestämda hinder och upplysa om den andliga vägledning som finns inom den mystika traditionen som burit och bär ett oräkneligt antal människor sekel efter sekel.
De erfarenheter som jag burit med mig från mitt intensiva och korta engagemang inom nyandligheten är att alltid lyssna in och inte vara så rädd. "Blott i det öppna har du en möjlighet, låser du om dig kvävs och förtvinar du." Psalm 90 i Den svenska psalmboken.
Eller med Collins ord om den kämpande tron "Blommorna på träden varda väl ofta af häftiga vindstötar bortskalade, men träden förblifva dock med sina rötter fasta."
Uttrycken för andlighet varierar och är förgängliga som blommorna på träden men träden, andligheten i sig har sina djupa rötter där den är tidlös och finner näring.
Så det var med nyfikenhet och intresse jag slog upp boken "Vår vänskap når öfver tidens gräns" Mystikern från Kumla Anders Collin 1754-1830 av min kollega Birgitta Rengmyr Lövgren, som jag haft glädjen att arbeta tillsammans med. Berättelsen om sidenvävargesällen från Närke som blir en stilla mystiker på Söder och andlig vägledare för en stor mängd olika personer, kvinnor och män från olika samhällsklasser och livsförhållanden. Det Birgitta lyfter fram i sin bok är den andliga gemenskapen och hur tron delad med andra påverkade Collin själv, därav boktiteln. Det är en tät och faktaspäckad bok, ibland skulle jag önska att Collins röst, genom det som finns kvar av hans förkunnelse och vägledning skulle få höras mer och få mer plats. Fast det är ändå en livfull skildring av en en människa andliga väg genom livets prövningar som för Collin var av både kroppsligt, ekonomiskt och andligt slag. Det är spännande att läsa om hur han inspirerats av klassiska mystiker bland annat Böhme och Arndt.
Varje tid präglar det andliga livet, för enskilda, för kyrkans praxis när det handlar om gudstjänstliv (fast den är rätt orubblig) och inte minst teologin. Teologi och teologisk praxis går inte alltid hand i hand även om vi gärna vill tro det.
Det som är det fantastiska med den mystika traditionen är att dess essens är så tidlös, formen, orden är tidsbundna men det djupa innehållet av människans livsvillkor i relation till Gud, till sig själv och till medmänniskan går verkligen över tid och rum.
Likaväl som orden är bärare av uppbyggelse så är de hinder för oss. Här har kristen tro - Old age - en utmaning att undanröja tidsbestämda hinder och upplysa om den andliga vägledning som finns inom den mystika traditionen som burit och bär ett oräkneligt antal människor sekel efter sekel.
De erfarenheter som jag burit med mig från mitt intensiva och korta engagemang inom nyandligheten är att alltid lyssna in och inte vara så rädd. "Blott i det öppna har du en möjlighet, låser du om dig kvävs och förtvinar du." Psalm 90 i Den svenska psalmboken.
Eller med Collins ord om den kämpande tron "Blommorna på träden varda väl ofta af häftiga vindstötar bortskalade, men träden förblifva dock med sina rötter fasta."
Uttrycken för andlighet varierar och är förgängliga som blommorna på träden men träden, andligheten i sig har sina djupa rötter där den är tidlös och finner näring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar