Ibland infaller en oväntad paus i våra liv. Så är det för mig nu med en stelopererad tå som ska läka och jag ska "lära" mig gå på nytt. Tiden fylls av böcker, filmer, artiklar och mer eller mindre sorterade tankar.
Böckerna hör hemma i olika genrer. Jag börjar med en som jag äntligen har fått tid att läsa klart Martin Bubers Skuld och skuldkänsla. Han är religionsfilosof, etiker med intresse för mystik. Att läsa Buber kräver sin hen och ett långsamt smältande och insikten blir; det här kan jag ta till mig likaväl som, det här kan jag inte förstå.
Att tala om skuld är laddat i vårt samhälle,inte minst inom kyrkan eftersom vi har en lång historia av maktmissbruk när det handlar om människan i relation till sin skuld och vad skuld är. Det är varken prästernas/kyrkans sak att pålägga människor skuld, det gör vi så bra själva, mer eller mindre adekvat. Kyrkan/prästernas uppgift är att visa på och rituellt förmedla förlåtelsen eller som Buber beskriver det "Både människans tro och hennes samvete kan missta sig och gör så gång på gång; och båda, samvetet inte mindre än tron,måste i medvetandet om sina misstag överlämna sig åt nåden."..."när de som skyldiga följde sitt vakna samvete, upplevde det som en vändpunkt och kände sig gripna av någonting högre, som om de hade växt in i ett tillstånd vars rätta namn är pånyttfödelse." s 97f
Kyrkan väljer ofta den lätta vägen, dvs. det är jobbigt med skuldarvet så vi omformulerar syndabekännelsen så att den mister en del av sin sälta och gömmer den en bit in i våra gudstjänster så märks den inte så mycket. Jag är medveten om att jag raljerar något när jag skriver detta. Jag tillhör starkt förespråkarna för att revidera språket i i våra gudstjänster till ett mer inkluderande språk och mer genomtänkt inte minst ur genusaspekten. Samtidigt, traditionen finns där och många ord är bärare av något mer än vad de svarta bokstäverna formar för ord. En balansgång. Orden i flera av våra syndabekännelser är bärare av den existentiella ångest som vi alla har och mer eller mindre vill kännas vid.
Buber talar om "tre olika sfärer" av skuld, den juridiska sfären där handlingen får konsekvenser i form av bekännelse, avtjänande av straff och skadestånd. Den andra sfären är samvetets sfär som även den har tre faser i sig, insikt om sig själv, uthållighet och gottgörelse. Slutligen den tredje sfären som är trons sfär, där faserna är syndabekännelse, ånger och botgöring.
Det är en hjälp i mötet med sin egen skuld och andras skuld ha klart för sig vad som är vad och hur vi kan hantera och möta och pånyttfödas när vi vågar möta vår skuld.
Hur dessa tre sfärer korsar varandra och att praktiskt möta skulden i livet gavs prov på vid ett starkt föredrag jag lyssnade på vid Världens fest i Malmö i september 2012. Läs gärna mer om Att försonas med skulden
Nu väntar Det mellanmänskliga på omläsning: "Vad skiljer det sant mellanmänskliga från "det sociala"? Vilka är förutsättningarna för en äkta dialog? Vad betyder det, att ta en medmänniska på allvar?" s 10
Liksom Jag och Du; "Grundordet Jag-Du kan bara uttalas med en människas hela väsen. Den inre samlingen och sammansmältningen till ett helt väsen kan aldrig ske genom mig och aldrig utan mig. Jag blir till i förhållande till Duet; i det jag blir till som Jag säger jag Du. Allt verkligt liv är möte."
s 18
Vill Du läsa och inspireras av Martin Buber så finns en del av hans böcker på förlaget Dualis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar