lyssnade jag till igår i en vacker och andligt tät Sörmländsk kyrka med sina äldsta delar från 1100-talet. De väggarna har hört ofattbart mycket och många fysiska öron har fått sig åtskilliga predikningar tillgodo.
Igår var det alltså jag och min man vars öron var redo, vi lämnade Stockholm för Sörmland . Kollegan inledde med ord från Oremus (katolsk bönbok) i beredelsen, hur lever vi nära Gud och ärar vi Gud, helt ok. Så kom vi till predikan som började med Titanic och något som jag faktiskt inte hängde med på i resonemanget, hen gick vidare till en utläggning om vådan av att sitta på tåg/bussar och skriva på datorer och prata i mobilen. Jag är långt ifrån data-nörd men så mycket förstod jag att hen hade noll koll på datorer och mobiler! När det var avklarat avhandlades vädret och vi skulle vara glada för att det var fint så vi inte blev bottenfrusna!! Så bjöd hen på sång, några strofer av Povel Ramel.
Efter denna inledning som säkert tog minst 6-7 minuter - jag ångrar att jag inte klockade hen ordentligt - så landade hen i dagens evangelium på Den helige Johannes Döparens dag. Vid det här laget hade våra öron valt det selektiva lyssnandet så vad hen egentligen hade för tankar om Johannes Döparen försvann i ett töcken av vad nu Titanic, datorer, mobiler, vädret och Povel Ramel hade med Johannes att göra.................
Jag känner stor ödmjukhet inför det uppdrag jag och mina prästkollegor Sverige runt har och det grannlaga arbete det är att skriva och skapa en relevant, fängslande, andlig och givande predikan för vår tid. Där ett frö kan sås för vidare kontemplation och medmänskliga och kärleksfulla handling.
Efter 25 år som präst vet jag att det inte alltid är så att man jublar över det man åstadkommit i predikoväg MEN vi har en skolning som gör att vi bör prestera good-enough-predikningar. Det vi upplevde igår var långt ifrån good-enough. Med lättnad noterade jag att de som var i kyrkan var trogna kyrkobesökare som tack och lov skulle komma tillbaka nästa söndag och nästa söndag och nästa söndag. I kyrkan satt ingen kyrkoovan som av Guds fördolda röst bestämt sig för att just den här söndagen gå till just den här kyrkan. För hade så skett är jag tämligen säker på att hen inte skulle fått ut någonting av predikan, troligen blivit bortskrämd.
Nu är förvisso en gudstjänst mer än predikan och jag och min man kunde tillgodogöra oss nattvarden, bönerna, psalmerna, texterna som mötte vårt inre. Men är man ovan kyrkobesökare är det inta alltid lätt att ta till sig detta heller.
Summa summarum så landade hen i att det var bättre förr och det var bättre att somna i kyrkan än att somna över ett ölglas på krogen...............Min man som slutit sina ögon för att lyssna och satt med ett lätt böjt huvud - dock icke sovande - var nog inspirationen till den kommentaren från hen som en av slutklämmarna på predikan.
Det talas om kyrkans kris och det är en komplex kris i den mån det är en kris. Jag är övertygad om att en del i denna kris är just predikans kris. I vår iver att vara tillmötesgående, roliga, trevliga och med uppmaningen att locka folk till kyrkan säljer vi får predikosjäl på populismens altare.
Predikan är textutläggning, då och nu ska kraftfullt mötas, läggas ut. Vad är det dessa mångtusenåriga texter av Gudserfarenhet och människoerfarenhet kan säga oss idag? Hur möter vi det vi inte förstår? Hur tar vi upp det som är stötande? Allt detta är utmaningar och därför inte lätt. Jag har en känsla av att många av oss präster pressas av orimliga krav på att vara populistiska för att öka besöksstatistiken. Värt att komma ihåg då är Jesu ord, "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem". Matteus 18:20
Det ska vara lättsamt, inte svårt, inte utmanande. Och visst det är jättekul med en fullsatt kyrka. Har den blivit fullsatt för att prästen sålt sin själ till populism är risken stor att det blir utarmande, platt och fullständigt ointressant. Då söker människor andra andliga vägar för de får inte näring för själen, de får inte allvaret av att få uppleva en förlåtande, befriande och kärleksfull Gud som har ögon för varje enskild människa. De får inte tilltalet av att Gud är med "alla dagar till tidens slut".
Tack och lov har jag och min man fått uppleva nåden av att vara burna därför kunde vi trots allt uthärda dessa ca 20 minuter av svammel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar