Ansvarstagande självständighet

är ett krav jag anser att vi kan ställa på våra förtroendevalda i Svenska kyrkan. Samtidigt lyser det självständiga ansvaret med sin frånvaro vid tjänstetillsättningar, främst av kyrkoherdar. 

Det har blivit vanligt i Stockholms stift att anlita rekryteringskonsulter vid kyrkoherde-
tillsättningar. Det är ett val som varje enskild församling givetvis gör. Fast det har blivit så vanligt så stiftet har skrivit avtal med en specifik rekryteringskonsult som man tipsar församlingarna om. Sen är det förstås upp till varje församling att använda sig av hen.

Visst, det är stor skillnad mellan att vara kyrkoherde och komminister och det är bra att det numera är krav på ledarskapsutbildning för att komma ifråga för tjänst som kyrkoherde. De förtroendevalda är så rädda så de sneglar mot näringslivet och tar in konsulter när de ska nyanställa för att de är rädda att misslyckas och ta ansvar. Det är lätt att skylla på konsulten när något går fel.

Jag blev därför oerhört glad idag när Kyrkans tidning kom och debattinlägget av biskop Per Eckerdal med frågan Vem är bäst lämpad att rekrytera prästen? Det borde vara en osannolik erfarenhet som Per Eckerdal varit med om, men nej, verklighet överträffar som vanligt dikten. Läs!
 

Jag ställer mig undrande och frågande inför den brist på ansvarstagande självständighet som kyrkoråden enligt min mening ger uttryck för genom att köpa in bedömningsmallar genom rekryteringskonsulter som främst har sin skolning i näringslivssammanhang.

Att vara öppen för utveckling och lärande med inspiration från olika sammanhang är bra. Bra så länge man inte tappar bort sin egen själ.

Jag tror att kyrkan är snubblande nära att tappa bort sin själ när det handlar om organisation och ledarskap.

Det går inte att trycka ctrl c och tro att näringsliv och företagande är den mall som församlingarna ska organiseras och ledas efter. Fast det är enkelt förstås, mycket enklare än att vända blickarna till sitt eget sammanhang och sin egen historia (att vara statskyrka) och göra upp med den. Det är som om Svenska kyrkan inte har kraften, modet eller viljan att gå igenom den genomgripande processen. Samt att utifrån det skapa en god organisation och ett gott ledarskap baserat på genomreflekterad teologi. Det behöver vara steg ett. Det hindrar inte att vi följer med vår tid och även använder oss av kloka tankar från organisations- och ledarskapsteorier som steg två. Svenska kyrkan med alla sina anställda är som vilken arbetsplats som helst på ett plan och på ett annat plan inte. Det är en utmaning och en styrka. Det är en utmaning som måste antas för styrkan finns i balansen av att vara i världen men inte av världen. Styrkan finns alltid i utmaningarna som får undersökas, ventileras, utvecklas, kastas bort, omvärderas, kort och gott antas utmaningar växer både enskilda och gemenskaper av olika slag. Kyrkan är både andlig gemenskap och vanlig arbetsplats, hur gestaltas detta på bästa sätt, hur leder hen på bästa sätt i en sådan kontext.

Då kan vän av ordningen fråga vem avgör vad som är genomreflekterad teologi och kloka tankar? Här ska jag inte vara så kritisk för Svenska kyrkan har hunnit en bra bit på väg när det handlar om att Se Människan och det är bra. Vi gör inte skillnad på kön i ämbetsfrågan, i äktenskapsfrågan utan människan är i centrum. Det är bra. Så långt genomreflekterad teologi när det handlar om människosyn.
FAST nu är ju inte människan det stora subjektet utan det är Gud. Vad betyder det i ett ledarskapsperspektiv? Det är förstås här det blir krångligt för Gud är tre bokstäver som inbegriper en verklighet som vi inte konkret har framför våra ögon. Vi kan inte ta på Gud, inte fånga in, inte säga, här är Gud. Det mest konkreta vi har är Jesus och då är det knappast konkret eftersom han inte heller finns i fysisk gestalt i vår närvaro. Det mest konkreta vi har är Kyrkan, gestaltad av människor i församlingar som vill leva evangeliet. Människor som vill berätta berättelserna om hur Gud och Jesus är viktiga delar av deras liv. Gud är subjekt i deras liv.

I Människans lilla subjekt finns avbilden av Guds stora subjekt.

Första Skapelseberättelsen ger oss riktlinjerna för Guds stora subjekt och människans lilla subjekt. "Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem.." 1 Mosebok kapitel 1 vers 26-28 a

I en narcissistisk tidsålder som har skarpa fartränder är det inte så populärt att komma och påstå att det är Gud som är subjekt! Nu gör jag det ändå, vilket inte innebär att människan i sig inte skulle vara subjekt i sitt eget liv. Det är här Martin Buber är så spännande när han utvecklar sina - stundtals ganska svåra - tankegångar om Jag - Du som speglas i varandra.

Just i vetskap om att vi, som troende inte har "Jordaxeln genom fontanellen"*, allt cirklar inte kring vårt subjekt, det är bara en liten del, borde vi kunna ha självkänsla och ansvarstagande i att både förvalta och utveckla kyrkan när det handlar om ledarskap och organisation utan att ängsligt snegla åt eller snarare härma det som endast rör profana arbetsplatser. Jag säger inte att det är lätt, som sagt en utmaning?

* Detta suveräna uttryck är myntat av psykologen och ledarskapskonsult Leif E Andersson