Döden är livets slutgiltiga skugga.
Döden är definitiv ur biologisk synvinkel. Visserligen kan mitt hjärta klappa vidare i en annan människas kropp, mina lungor kan andas liv i en medmänniska och mina njurar rena. Men mitt jag kan inte leva för evigt i den verklighet som är här. Däremot är det min fasta övertygelse att mitt jag lämnar denna livsdimension för att gå över till en verklighet som Gud gett oss genom Jesus Kristus.
Vi har ingen egentlig kunskap om dess existens, inte mer än den som Jesus Kristus visar oss genom sin uppståndelse. När vi tar vårt sista andetag här är det vårt första hos Gud.
Teologiskt finns olika tankar om när uppståndelsen sker, vid Jesu Kristi återkomst eller direkt vid vår död. Personligen tror jag att den sker vid vår död som blir vår födelse i evighetens liv. Framför allt är det två bibelord bland flera som stärker mig i denna tanke.
Jesus ord till rövaren på korset: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." Luk 23:43 Samt det som Jesus säger till Marta när hennes bror Lasaros har dött,"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen." Joh 11:25-27
Tron på är porten, porten till livet här och porten till evighetens liv bortom vår fattningsförmåga. En verklighet som är fördold för oss här och därför blir döden en skugga. En skugga som kyler när vi tänker på att vi ska skiljas från livet här och från alla de som står oss nära på olika vis.
Jag började skriva på det här inlägget redan i våras när min mamma och min svärmor dog med åtta dagars mellanrum.
Med ett halvårsperspektiv på dödens skugga blir verkligen livet mer synligt. Varför undrar jag? Jo därför att nu finns ingen traditionell buffert mellan mig och döden. I den klassiska ålderstrappan står jag närmast på tur. Nu är förstås livet inte konstruerat på det viset, för dödens skugga bryter livet i alla åldrar utan barmhärtighet. Därav kanske ännu viktigare att vi talar om döden och dödens skugga oftare än vi gör, fast vi skyggar för dess definitiva kyla. Tala om döden för att få syn på livet.
För många år sedan när jag arbetade i Spånga församling kom en kvinna fram till mig och sa "Ni talar alldeles för sällan om döden i kyrkan". Hon är inte den enda, men en av få. Att tala om döden som en del av livet är svårt, även i kyrkan. Varför? Det borde vara något av det viktigaste för att få perspektiv på livet och vad som gör livet gott att leva för alla eftersom vi inte kan ta med något annat än vårt jag när vi dör. Vi är avklädda allt materiellt endast andningen, Guds Ande som andas i oss bär oss här och in i evigheten.
Gud du andas genom allt så att hela världen lever
varje natt och varje dag, andetag för andetag.
Vi som döptes till ditt ljus leds av dig mot mörkrets hjärta
för att möta Kristus där; han som alla bördor bär.
I den natt han blev förrådd bröt han smärtans bröd som helar
all vår söndring, skuld och skam, vi befrias i hans namn.
Ingen av oss vandrar nu ensam ut i arbetsdagen;
i vår vardag tjänar vi honom som ger världen liv.
Frihet är det bästa ting när vi ger den åt varandra.
Mitt i stress och rastlöshet lyser Kristi hemlighet.
Många har gått före oss genom seklers tyngd och bråte;
deras sång skall möta vår när en gång vi himlen når.
Vad vi än får bära här vet vi, Herre att du bär oss
varje natt och varje dag, andetag för andetag.
Psalm 870 i Psalmer i 90-talet
Text Ylva Eggehorn
Musik Fredrik Sixten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar