Nu och då

Julens yttersta mening bryts i mötet mellan nu och då. Då blir nu. Tidens gräns överskrids i ett barns andetag, Guds andetag genom Jesus Kristus.

Idag firar vi Guds människoblivande, Maria har fött sin son, Människosonen. Inte i ett palats, inte ens i ett hus, kanske i skjul för djur eller rent av under bar himmel i skydd av stjärnor och palmer. Hon lindar honom och lägger honom i en krubba, en matbehållare för djuren.

Kan det bli enklare och mer öppet? Enkelt och öppet som en inbjudan.

Herdarna blir inbjudna av Guds ängel att dela födelseglädjen: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er..." 1  Det är en så stor händelse att ängel fick sällskap av en hel himmelsk här som prisade Gud för detta barns födelse. Ett barn som växer upp och vars liv förändrar historien så att då blir nu varje gång barnet också föds i varje enskild människas hjärta.

Som om det inte räckte har stjärnan gått upp och bjuder in de vise männen, de österländska stjärntydarna som läst av himlen och förstått att nu har något stort hänt. De ger sig av för att hylla den nyfödde kungen, men palatsets härskare i Jerusalem är oförstående och oroad, så oroad som bara en person kan blir när makten hotas. Stjärntydarna finner barnet på en oväntad plats, inte en kung av det vanliga slaget. De hyllar honom med gåvor och tar en annan väg hem istället för att berätta var barnet finns för den vars makt är hotad.

Inbjudan gäller också oss, vi hör kanske inte ängelns ord, vi ser kanske inte stjärnan på himlen, vi har berättelserna i boken många tror endast förmedlar sagor.

Sagor kan beröra, hjälpa, trösta, vägleda och glädja men inte bygga broar in i framtiden som kommer beröra, hjälpa, trösta, vägleda och glädja miljoner och åter miljoner människor som möter berättelsen om Maria, Josef och barnet som föds. Det kan bara den berättelse som bär en faktisk sanning, en faktiskt händelse, där och då i Betlehem.

Vi vet inte exakt vad som hände och hur vi än vänder och vrider kommer vi inte längre än till berättelserna i Matteus och Lukas. Det är långt, för just de berättelserna har burit generation efter generation så att barnet ständigt fötts i människors hjärtan. Då blir nu, tidens gräns överskrids i ett barns andetag och det barnets andetag andas i oss och med oss. Genom livet, bortom döden, in i evigheten.

I januari var jag i Israel/Palestina, julen hade precis passerats och allt som rörde julen av ljus, granar, pynt, glitter, kitsch och krubbor fanns kvar överallt. När jag såg krubban i St. Josephs kyrka i Nasaret fylldes mitt hjärta av fniss och glädje. Franciskanerna är helt inne på linjen att julens yttersta mening bryts i mötet mellan nu och då. Då blir nu.

God Jul!

1 Lukasevangeliet 2: 10-11