Samma Gud, eller?

Ängslighetens kompass driver en del personer att efter debatter, dialoger och ställningstaganden ofta landa i frasen: "Det är ändå samma Gud"

Nyåret började med "Vägra hata kampanjen"mot fördomar och rasism och hösten följde med ett hetsigt fokus på religionsdialogens svårigheter och möjligheter och hur man bäst gestaltar detta praktiskt. Det har fått mig att fundera över ängsligheten i mötet religioner emellan. Dels på en professionell nivå men också det vardagliga mellanmänskliga kommentarerna som nu senast i frisörstolen där frisören konstaterade, jag säger som min pappa "det är en samma Gud". Så min fundering är om det verkligen är en samma Gud i våra olika religiösa erfarenheter? Är det ett mål att sträva mot? Är det överhuvudtaget viktigt?

Jag tänker att frågan om det är en och samma Gud olika religioner tillber är en ganska oviktig fråga och en fråga som tar bort de riktigt intressanta frågorna om mänsklig religiös erfarenhet.

I mötet med personer av annan religiös tillhörighet är det lätt att bli ängslig, lätt att gå i försvar, lätt att hamna i över-och underordnande positioner beroende på var i världen mötet och samtalet äger rum. Är jag i majoritet eller minoritet med min tro? Gudstro handlar om djupet i min existens, djupet i att vara en del av ett större sammanhang som är oberoende av mig och om trygghet i min identitet som troende när den är som sundast. Gudstro kan också handla om tvång, yttre och inre kontroll, om exklusivitet och om förtryck. När världen krymper och du kan ha realkontakt med andra sidan jorden i detta nu kommer ditt jag i centrum på en gång. Ett jag som ska möta ett du, ett du som har andra erfarenheter än du själv har. När världen krymper och vi frivilligt och för en del av nöden är tvungen att flytta och fly så kommer många människor i ett annat sammanhang, ett annat samhälle som bjuder på både utveckling och utmaning, även för de som redan bor där.

Vi behöver se både det som är likt och olikt. Framför allt behöver vi se det mänskliga och den mänskliga erfarenheten av trons inre och yttre uttryck. För om Gud vet vi ytterst lite, vi tror endast.

När det gäller tron är det lätt att falla i olika diken inom samma religioner och förstås i relationen till andra religioner. Jag har alltid förundrats över just ängsligheten, både i min egen kristna tro men också i mötet med personer av annan tro. Så länge tron inte leder till förtryck och våld, fysisk såväl som psykisk, även om jag snabbt inser att det senare är svårkontrollerat så behöver vi acceptera olikheterna. Kanske är den viktigaste frågan hur varje enskild religion och även religiös tradition inom en och samma religion ser på människovärdet. Lyfter vi upp människovärdet så får vi en glimt av Gud på köpet. Det är mer intressant än att krysta fram likheter som vi inte kan ha kunskap om eftersom vår kunskap är så begränsad. I varje religiös tradition har gudsmöten förvaltats och traderats och gjort avtryck. Men Paulus ord gäller "Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken."1 Kor 13:12-13

Så låt oss ängslas mindre, sträva efter sund trygghet i vår tro och tradition och realistisk öppenhet mot andra traditioner i vår tro och andra religioner.