Generaliseringar

gör vi alla för att få livet att lite lättare gå ihop. Det vi glömmer är att vara medvetna när vi generaliserar för vi sprider alltid något omkring oss när vi generaliserar. 

Det som sprids är dessvärre ofta negativt än positivt. För ett par veckor sedan skrev journalisten Jens Christian Brandt en artikeln i DN Kyrkan som blev en publikdragare. Han berättar om sitt besök i Katarina församling och söndagens gudstjänst, Katarinamässan. Han var överväldigad av sin upplevelse och han var snabb med att dra generella slutsatser om Svenska kyrkans övriga församlingar, givetvis som kontrast till allt det positiva som han upplevde så lyfte han fram det han ansåg var negativt på andra håll. Huruvida prästerna talar om Jesus, om de överhuvudtaget tror och så vidare på samma kritiserande och raljanta vis. Artikeln har föranlett en hel del reaktioner i sociala medier. 

Över en lunch kom jag och några kollegor att prata om Katarinamässan,några hade varit på den, jag hade det inte (fast jag har varit på Allhelgonamässan, modermässan i samma församling). För att inte fastna i tyckande och tänkande om det jag inte alls har någon erfarenhet av (även om man givetvis har all rätt att tycka och tänka utan att ha erfarenhet av allt i livet) så bestämde jag mig för att fira gudstjänst i Katarina kyrka. Nu har jag gjort det idag, väl medveten om att jag nu kommer att just generalisera eftersom en gudstjänst i Katarina inte är någon större erfarenhetsbas för mina tankar. 

Karismatiskt ledarskap och synkronicitet

tror jag är en grund till utvecklingen i Katarina församling. Det har knappast undgått någon att det beror på den nuvarande kyrkoherden Olle Carlsson, tidigare vanligt präst i församlingen. Genom sitt idoga arbete i Allhelgonakyrkan för att öppna upp gudstjänsten, engagera frivilliga och få människor att känna sig välkomna, behövda och synliggjorda för den hen är. När jag skriver karismatisk så är det inte i betydelsen "frikyrklig" men i betydelsen en person med stor personlig utstrålning som vågar visa sin sårbarhet. Den lilla bönegruppen han var med i växte ur sitt sammanhang och fångade i tiden - för tio år sedan - upp den längtan efter enkelhet och bejakande av sårbarheten som mer och mer blev synlig på 90-talet. Ett tillåtande att faktiskt vända sig till kyrkan, kanske finns det trots allt något där. Risken är att mycket står och faller med ett karismatiskt ledarskap, jag hoppas för de som trivs med Allhelgona/Katarinamässan att det inte är så.

Idag inledde Olle Carlsson predikan med att vi inte är som Jesus. Det är en bra inledning, det var en bra predikan överlag. Risken med karismatisk ledarskap är att det skymmer Gud och Jesus. Inte minst präster av hankön har en tendens att slira in på Jesussyndromet, jag vet, jag generaliserar, de är i minoritet men de finns. Jag tror att Katarina församlings 10-åriga historia har något viktigt att berätta men jag tror att de som blint hyllar, som journalisten Jens, borde vara lite mer nyanserad i sin bedömning av Svenska kyrkan. Jag känner förstås inte i någon högre utsträckning igen mig i journalisten Jens beskrivning. Varken av Katarinamässan och de referenser han gör till Svenska kyrkan i övrigt. Intressant är också att han okritiskt nämner serien Homeland och Carries gudstjänstbesök, som för övrigt var i en katolsk församling, där nattvarden vid det här tillfället tas emot under en gestalt, det vill säga församlingen får bara del av brödet. Något att fundera över.

Jag har levt som troende i Svenska kyrkan i 40 år, det är en dynamisk kyrka som utvecklats och somligt ger jag rosor för och somligt ris MEN jag har bara en gång under dessa 40 år hört en fullständigt värdelös predikan, där tack och lov hela gudstjänsten räddades av att det var nattvard. Jag har skrivit om den i ett blogg inlägg. Jag vet några präster som lämnat prästämbetet efter noga eftertanke (varav två sedan vände åter) men jag har aldrig träffat någon som i grunden inte säger sig tro på Gud. Upplevelsen av Guds tystnad, tvivel, undran var Gud och Jesus finns i våra liv är allmänmänskliga tankar och känslor som självklart även en präst kan känna. Men att någon skulle oärligt stå i tjänst har jag aldrig mött eller hört talas om. Allvaret i kallelsen finns där. De som hävdar motsatsen är kanske just rädda för mångfalden och de många uttryck som finns i Svenska kyrkan, det är inte alltid lätt och det måste finnas en sammanhållande ram, men uttrycken kan variera. Som med allt som man inte kan eller känner till måste man lära sig, det finns ett moment i gudstjänsten som alltid är lärande. Det är klart att jag kan gå till en gudstjänst för att bli underhållen, men det är inte gudstjänstens syfte.

VVS

är ett uttryck en god kollega lärt mig, våga vägra statistik, VVS. Det finns ett ris som blir som en piska i Svenska kyrkan och det är jakten på gudstjänstdeltagare. Det är det man avundas, se hur många som kommer till Katarina, fullsatt kyrka varje söndag. Naturligtvis finns något som lockar, är det som lockar en trend? Tiden får väl utvisa. Själv går jag därifrån än mer stärkt i att vägen till att fira meningsfulla gudstjänster inte går via att "ta efter" eller ängsligt mäta behållningen i antalet besökare. Jag noterade att många lämnade kyrkan efter predikan och i samband med nattvarden, många var inte kvar, fick inte den livgivande välsignelsen. Jag undrar varför? 

Vad fick jag då? Jag tyckte om grunden i predikan, Jesusorienterad och utgick från evangeliet som lästes och nattvard är alltid nattvard och välsignelsen är alltid välsignelse. Kommer jag komma tillbaka, inte så troligt. Det finns en tom opersonlig underhållningsfaktor som lätt träder in när ramarna det vill säga liturgin, gudstjänstordningen inte bär och jag upplever inte att formen bär för det som är gudstjänst för mig. Jag funderar över om något gick förlorat på vägen från den lilla bönegemenskapen till fullsatt hus. Psalmsången var inte så stark som jag trodde att den skulle vara med så många människor, Fader vår ekade inte i den stora kyrkan på ett sätt jag trodde att den skulle göra. Jag undrar varför? Jag gratulerar de som upplever att Katarinamässan stärker och bär dem ut i vardagen. För mig är andra former något som bär. Jag skulle bara önska att vi som tycker så kan bli bättre på att förklara storheten i en gudstjänst som inte riskerar att bygga på trender. Jag skulle önska att journalister kunde vara mer medvetna om sina generaliseringar. Drömmen vore förstås om de även kunde öva sig i nyanseringens ädla konst, den är inte lätt, jag är väl medveten om det, men försöker ständigt öva mig i den.

DN Artikeln Kyrkan som blev en publikdragare 2015-10-25

Mitt blogginlägg om den värdelösa predikan juni 2013