Domssöndagen går hand i hand med nästa söndag 1 Advent. De hänger ihop, båda söndagarna handlar om Jesu ankomst, om mötet med honom och vad det gör med oss.
När Jesus kom för 2000 år sedan var mötet med den enskilda människan i centrum för honom. När han i tro kommer
till människor idag är mötet också personligt. Och när han någon gång, i en framtid vi inte vet något om ska komma tillbaka så handlar även det om ett möte.
Tidshistorien tänker vi som ett linjärt skeende i våra liv.
År läggs till år och vi kan aldrig vrida tiden tillbaka eller göra om det som har hänt, på så vis är våra liv linjära. Samtidigt lever vi cykliskt, året börjar om 1 januari, år
efter år. Sen har vi tiden, kronos, varje dygns 24 timmar, klockan snurrar runt, runt eller numera blippar den upp sin digitala tid.
Så finns kairos – den tid som bryter in i ett nu, den tid
som är i sig själv. Vi kan kalla det andlig tid, fast den är inte andlig enbart i bemärkelsen inåtvänd utan lika mycket en tid utåt för handling i vårt nu och vårt vara. Det är rakt in i den handlingen, in i vårt nu och vårt vara som evangelieberättelserna talar till oss. Jesus skrev aldrig ner
det han förkunnade om Gud och det mänskliga livet. Endast en gång vet vi att han skrev eller kanske ritade han i sanden. Framför honom stod en kvinna
ditsläpad av skriftlärda och fariséer. Anklagad för att ha begått äktenskapsbrott. Jesus vände på anklagelsen och sa ”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen.” Ingen kastade någon sten.
Mötet det direkta och personliga tilltalet var viktigast för Jesus.
Det skrivna ordet, lagen var underordnat det personliga mötet, utifrån mötet bedömde han situationen. Berättelse efter berättelse i Nya testamentet beskriver dessa möten.
Det handlar om det
mellanmänskliga mötet som har sin grund i Gud. Domssöndagen är en dag med allvarliga berättelser men det är också en dag av förväntan och möjlighet att göra bokslut och börja om. Det är det som är så fantastiskt med vårt kyrkoår. Det är kairostid, andlig tid som knyter vår tro och vår andlighet till handling utåt. Det är därför denna söndag och 1 Advent tar varandra i handen. Vi får leva i denna cykliska
tillvaro år efter år eftersom vi inte vet när Jesus kommer tillbaka, eller på vilket sätt. Gud har sin tid ”
för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag.”
Det vi vet är att Gud ”inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.”
Vi får möjlighet gång på gång att börja om. Omvända oss. Omvända är ett av alla dessa belastade ord, som vi
behöver ta tillbaka innebörden av. Jag kan tänka mig att det rusar en del bilder genom era huvuden, för en del av er kanske negativa. Det ursprungliga grekiska ordet byter att förändra sina sinnen, det är en förändring som inbegriper både kropp och själ. Att få börja om handlar inte om ytliga regler utan om medvetenhet och förändrad attityd. Jesus vill i dagens kärva berättelse beröra oss till
kropp och själ. Hungrig, törstig, hemlös, naken, sjuk, i fängelse. Det är högst fysiska behov som behöver tillfredsställas. Var och en av oss kan inte göra allt men var och en av oss kan göra något för vår medmänniska och varandra. Detta något är jag alldeles övertygad om gör skillnad i mötet med Gud, med Jesus.
När jag hör, läser och ser rädslan och hatet som florerar till följd av flyktingarna som flyr undan terror och krig. En flykt och terror som letar sig in i våra trygga europeiska länder så behöver vi alla hjälpas åt att besinna oss och se vad som är vad. När ondskan fått fäste i människor ska det få konsekvenser. Men konsekvenserna måste bygga på kyliga hjärnor och varma hjärtan för annars så blir vi en del av ondskan själva.
Vi kan inte välja bort vår mänsklighet, vi måste leva i den så medvetet som möjligt.
Livet är både och, utmanande och svårt, enkelt och glädjefyllt. Att välja att vara omedveten och förkasta kunskap och handling i mellanmänskliga möten är som att välja bort livet självt. Att stanna upp och tänka till vad vi gör med våra liv och hur vi möter våra medmänniskor är en livsnödvändighet för själens växt. Det är vad Jesus ständigt vill påminna oss om. Det är tryggt att Gud genom
Jesus vet att livet är tufft. Att även det svåra och tunga kommer att mötas med förståelse. Det är evangelium,
tröstande och glädjande mitt i allvaret och eftertanken. Vår storhet och litenhet, all vår styrka och all vår svaghet, just där möter Jesus var och en av oss, redan här och nu i längtan, i bön, i nattvard. Vi får överlåta oss i tillit till löftet vi fått att en ny skapelse
väntar och det dröjer för Gud vill inte att någon ska gå förlorad.
Hur vi än vänder och vrider
på tillvaron så får vi aldrig kunskap om vad som ska ske i framtiden. Därför bör vi fokusera mer på nu än på en framtid vi inte vet något om. Paulus har uttryckt det i orden ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är
min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”
Domssöndagens Bibelberättelser 1 årgångens läsningar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar