"Hen är uppkopplad men hur ofta kopplar hen in?"

Den kloka frågan ställde min yngsta son häromdagen när han som bäst höll på med sitt gymnasiearbete.

Sonen har sitt svar och jag associerade vidare. Vi lever i snabbhetens kultur, allt ska helst ske nu eller inom en timme. Du förväntas vara uppkopplad, om inte 24/7, så i alla fall 18/7, på arbetet såväl som privat och kunna ge omedelbar respons. Du kan snabbt googla fram uppgifter och hinner inte alltid källkritiskt granska. Gillaikonen gillar snabba tryck. Nej, jag är inte teknikfientlig, jag ser så många fördelar med att världen har krympt och vi på flera sätt har kommit närmare varandra. Dessutom finns massor av klok och vis kunskap att hämta på några sekunder när vi är uppkopplade. 

I snabbhetens kultur behöver vi koppla in.

Att koppla in förstånd, kunskap, kritiskt granskande, nyfiket sökande och öppet reflekterande är rätt mödosamt. Läste Dick Harrisons debattartikel "Högre utbildning ett haveri" i dagens SvD. Han skriver om sina erfarenheter som professor i historia vid Lunds universitet. Hur han anklagas för mobbning när han ställde krav på studenterna att delta i obligatoriska diskussionsövningar. Hur ord står mot ord, känslan av rättslöshet och att bli uppmanad att på olika vis göra allt lättare för studenterna så de lätt och smidigt godkänns och flödet av studenter kan rinna igenom systemet för att kassaboken ska hålls intakt och mer pengar flyta in. "Under det gångna året mötte jag aldrig vid ett enda tillfälle, varken hos studenter eller lärarkolleger, någon uppskattning av vad som för mig alltid har varit det centrala med universitetsvärlden: att den skall förmedla gedigna kunskaper, inspirera till forskning och vässa studenternas förmåga att resonera vetenskapligt. I stället handlar allt om pengar. De avsomnade bildningsidealens fallna mantel har axlats av Mammon." 

Bildning är inte entydigt, bildning finns på olika intellektuella nivåer, inom olika genre och tar sig olika uttryck men har ett gemensamt, viljan till redbarhet i reflektionen. Med förmånen att årligen få möta ett genomsnitt av Sveriges befolkning ansikte mot ansikte i olika samtal så är det med glädje jag ofta har konstaterat just redbarheten i tänkande utifrån det egna sammanhang. Även om jag just nu har min tjänst i en priviligerad församling med många högutbildade så har jag också erfarenheten från mindre privilegierade sammanhang och med fler personer med kortare eller ingen utbildning alls. Det är med viss fundersamhet och sorg som jag konstaterar att redbarheten och förmågan till reflektion utifrån sin egen kontext sakta håller på att vittra bort, oavsett bakgrund och var hen befinner sig. Det uppkopplade idealet, snabbhet, skumma på ytan kryper in under skinnet på alla.

Koppla in är beroende av att koppla av och koppla bort.

Tänka tar tid, tänka kräver eftertanke, att helt enkelt tänka efter en gång till. Stanna upp, gå tillbaka för att komma fram. Det ser säkert olika ut för oss, var och exakt hur vi tänker och reflekterar bäst. Vilka redskap vi använder och i vilket sammanhang. Det spelar ingen roll om vi är intellektuella akademiker, frisinnade, konstnärliga intellektuella, om vi endast gått grundskola eller gymnasium eller knappt haft någon skolgång alls. För att koppla in förståndet behöver vi koppla av och koppla bort. Vi behöver koppla in vårt sunda ego för jagets tjänst och det är mödosamt. Mycket mödosammare än att trycka på en gillaikon. Att lära sig och öva sig i att framföra sina tankar och åsikter, stå för dem eller omvärdera dem är att mogna som människa och att ta ansvar. Det är också att föra kunskap vidare och att utforska ny kunskap. Det är något som pengar aldrig kan styra, även om en del tycks tro det. Dessvärre har Mammon inte bara tagit sig in i universitetsvärlden utan även i kyrkans värld men det får bli en annan blogg.

Dick Harrison "Högre utbildning ett haveri" SvD 2016-01-26

Replik "Studenter: Harrison väljer att sparka nedåt" SvD 2016-01-26